Saphary

Jag och Panna håller på att planera Göteborgsresa och den 28e januari blir det preliminära datumet. Ska bli så skoj att träffa er, och jag hoppas att ni har lite tid och plats för oss.

Träningen börjar idag och jag är väldigt taggad. Vägde mig igår och upptäckte att 2,5 träningsfria veckor inte har gjort något avtryck på vågen. Så alla mina godiskvällar och oplanerade måltider tycks inte ha rubbat vikten. Nu måste jag erkänna för min behandlare att hon haft rätt hela tiden, och jag fel. Men det känns bra att veta att man inte går upp i vikt om man inte tränar. Man går upp i vikt av att äta överskott av kalorier, och det gör jag väldigt sällan.

Lite plugg nu!

Julledigheterna har gjort så att maten krånglat väldigt mycket, men jag börjar vänja mig vid det nu. Sena sovmorgnar och sena kvällar. Igår hände en sak som jag varit rädd för så länge.

Jag hade ätit en sen lunch halv 3 och enligt min beräkning så ska inte middagen ätas förrens 20.30. Middag så sent har jag aldrig ätit så jag bestämde mig för att äta nått knäckebröd och frukt istället för middagen. Jag visste att det var fel, och att jag inte får eller ska hoppa över måltider. När jag kom hem till K senare på kvällen så kom vi överens om att vi skulle göra hamburgare hemma. Det var allt för kallt för att åka ut och köpa sushi som han ville. Så hamburgare med bröd och potatis till. Sjuka N inom mig skrek nej nej nej, du som hade skött dig så bra och inte ätit onyttigt och godis de senaste dagarna, ska du verkligen förstöra allt. Samtidigt så sa friska N, varför inte? Det är ju gott och inget hände med vikten för det. Oroa inte dig.

Friska N vann. Jag som egentligen inte var så hungrig klockan 8 när maten blev färdig besätmde mig ändå för att äta lite. Jag skulle ju kanske bli hungrig om en halvtimme. Fick inte i mig hela. Kände hur mätt jag höll på att bli och spytankarna kom lika snabbt. Kramades lite med K och vi gick och la oss tills mättnades oxå la sig. Pratade lite om det och efter en halvtimme så kändes det bättre. Vågade till och med att äta glass och chips till filmen på kvällen. Helt utan ångest, eller nästan i alla fall.

Jag måste våga utmana mig själv för att göra framsteg. Det är endast jag som kan jobba och offra mig för att bli helt frisk. Ingen annan kommer att göra det åt mig om jag inte är beredd. Min behandlare och alla andra som försöker hjälpa mig kan ge mig verktygen, men det är fortfarande jag som måste bygga.

Istället för att ha ångest över hamburgaren, glass och chipsen igår, så är jag ganska nöjd. Jag har gett ätstörningen en spark. Och även om jag är medveten om att hon kan sparka mig när som, så är jag redo för det oxå. Jag vet hur jag ska göra nu. Jag har ingen plats för ångest i mitt liv. Det är så mycket annat som jag vill göra istället!

Kram

Har trallat runt i stan idag med nära vänner och bara tittat runt. Lunch blev det oxå, och jag känner mig stark som inte hoppade lunchen även om det bara var jag och en till som åt, och de andra bara tog en fika. Vi pratade om att ses sen, och jag sa att jag skulle äta middag hemma och sen komma förbi. Själv så sa hon att hon nog inte skulle äta nån middag, för att lunchen klockan 2 var sen.

Samtidigt som jag vet att man ska äta 4-6 gånger om dagen så känns det inte som om andra människor runt omkring mig gör detta. De äter lite här och där och vide både tid och otid. Samma sak gäller med familjen hemma när de är lediga. De äter 2-3 riktiga mål, och sen några tuggor här och där, och några nävar snacks. Ingen av mina vänner eller familj, förutom K, tränar på samma nivå som jag. Eller mina väner tränar inte alls. Är det så det är när man har ett avslappnat beteende till mat? Att man äter 2-3 gånger och sen småäter massa och inte bryr sig om man hoppar över nått mål nånstans?

De säger till mig att jag måste äta regelbundet och varierat, med vad gör dem själva? Blir så förvirrande för mig.
 

God morgon.

Sitter hemma hos K och har precis ätit frukost. Lagom frukost skulle jag vilja kalla det. Att jag börjat äta bröd istället för gröt ibland, är ett stort steg för mig.

Vaknade någongång vid 7 av larmet. K hade satt igång hans nya lampa. Vet inte vad dem heter, men en sån där som börjar lysa och ljuset blir starkare hela tiden. Som att vakna till solen. Larmet lät som kvittrande fåglar, och nu känns det som om jag drömt om massa fåglar hela natten. Hellre det, än mina hemska drömmar.

Igår kom jag på mig själv att flera gånger intala mig själv att jag var bra och värdefull hur jag än såg ut. Jag sa högt till mig själv att egentligne har allt jag vill ha och att jag ska vara glad över det. Och innerst inne är jag glad. Jag tror att detta är väldigt bra för mig. Alla dessa småsaker som känns läjliga att göra har nog en positiv effekt. Jag syftar på bl. a. jag-är-bra-boken, fina ord när jag duschar, skrämma iväg hemska tankar osv. Mitt nyårslöfte är att bli mer snäll mot mig själv, och än så länge har jag hållt det. Varje dag är en ny dag, och att gå runt och tänka på allt det hemska som var igår eller att oroa mig för imorgon, gör att jag står mellan historia och framtid. Jag lever inte NU när jag gör så.

Ska dricka upp mitt té nu. Köpte ett jättegott green-mango inne på Indiska... Ååå det luktar sommar! Ska överraska K med ett välstädat kök och hem när han vaknar. Vilken bra flickvän han har =)

Har haft en så bra start på det nya året. Inget speciellt som hänt, men jag har bara stannat upp och sett hur bra jag egentligen har det. Jag har möjligheten att vara lycklig om jag vill. Och lycka går väl inte att definiera riktigt.

Vaknade imorse och åt lite frukost i lugn och ro och hann ikapp med lite bloggar. Sen så var det en promenad med mina föräldrar och sola. Hemma väl så fixade vi ihop lunch/middag och åt hela familjen. Kan det bli bättre. Ska sätta igång och plugga strax, och sen ikväll så blir det film med K och några vänner. Ingen stress, inga måsten, inga borden. Allt är bara helt vanligt, och precis som det ska vara.

Alla dessa promenader och matlagningar med mamma (och pappa) har gjort att jag kommit dem så nära. Vi har alltid haft en okej relation, men just nu så vill jag ha mer och mer och mer. Mina föräldrar är världens finaste människor.

Naa

Igår blev jag räddad några gånger under dagen. Jag var väldigt stressad men helt utan anledning. Jag hade hela dagen på mig att springa ärenden och bara koppla av. Skulle inte vara på festen förens klockan 21. Jag kände hur det började pirra i kroppen, men jag kunde slå bort det under dagen då jag höll mig sysselsatt med annat och var omgiven av familj. Men på kvällen, sista timmen innan jag skulle iväg så började det krypa. Sms:ade Panna lite och det kändes bättre. Jag var värd bättre och jag visste det. Men ibland räcker inte ens egna ord.

Festen var lyckad, eller det var inte värsta fest. Mest en trevlig kväll med gamla och nya vänner. Mötte upp K vid 12 slaget och pussades. Det kändes på riktigt. Som om jag klev ur min position som observatör, och istället var den som filmen handlade om. Att vara här och nu. Det kändes bra och för bra. Är det så att vara frisk, eller är det så att vara lycklig? Jag vågar inte kalla en person som inte är frisk för lycklig? Eller kan man vara det ändå?

Matmässigt så gick det nog okej. Visserliggen så har jag redan ätit tacochips och dippa för hela 2009, men så får det vara.

Inga nyårslöften har gjorts, utan jag förlänger de från förra året. Att bli frisk är ett mål, och inget löfte som jag kan komma att bli besviken över nästa år. Det tog år för sjukdomen att ta sitt fäste, och det kommer ta år att bli helt fri. Men jag är redo. Titta fram, så ser man inte allt det hemska och det blir enklare. Nyårslöften är istället att försöka älska mig själv mer och vara snällare mot mig själv. Att bli fri från ätstörningen, kommer på köpet.

Jag har tagit lite mer mot till mig och laddat upp en ny profilbild. På den förra såg jag så ledsen ut. Jag är inte ledsen så ofta länge, så den bilden är inte rättvis. Jag är glada Naa i år!

God morgon änglar. Sista dagen på detta året nu. Samtidigt som jag tycker att det kommer bli skönt med ett nytt kalenderår, så tycker jag att det är lite jobbigt att tiden går så snabbt. 9 år sen milleniumskiftet, som jag spenderade i en hiss som stannat. Var dock med min bästa kompis så det gjorde inte så mycket. Och ikväll ska vi ses igen och fira lite. Blir ganska lungt för min del. Lagom sprit och mat och endast personer som jag kännt i flera år. Där känner jag mig tryggast. Men jag känner mig samtidigt väldigt tråkig som tackat nej till många stora nyårsfester. Jag har bestämt mig för att det nya året ska börja utan baksmälla och utan matångest på grund av baksmällan. Förra nyåret var katastrof, och hela förra vintern vill jag bara glömma. 

2008 har lärt mig mycket. Jag är så mycket klokare och friskare nu. Jag har sökt hjälp för min ätstörning och jag går i behandling för den. På 4 månader har jag kommit så långt. Varit kräkfri och hetsfri i 5 månader. Räknar inte in överätningar, föööör mycket godis eller att småäta hela dagen. Ni som haft hetsätningsproblem vet nog hur en hetsätning kan se ut. Vi pratar inte alls om 1 påse godis, utan om 10. 

Jag har kommit så mycket närmare mig själv. Jag lyssnar och tar hand om min kropp och skadar den så lite som möjligt. Jag är på väg upp, även om stegen är små. Det är mina steg, och de är bra hur långsamma de än är. Jag har lärt mig att uppskatta min omgivning och det som andra gör för mig. Jag har även börjat att uppskatta mig själv, även om det oxå går i lugn takt. Jag har lärt mig att säga Nej när jag inte vill göra någonting. Jag har lärt mig att tacka nej till fester och tillställningar som jag inte vill gå på, men som alltid gick på innan för att 'alla andra gjorde det'. Jag har berättat för de flesta av mina närmaste vänner att jag har ätstörningsproblem och detta har fört dem och mig så mycket närmare. Jag har slutat se träningen som enbart en kompensation och slutat gå mina timmars-långa promenader. Jag har tillåtit mig själv att ta sovmorgon och börjat äta mat som jag inte vågat innan (bröd, pasta, kakor m.m) Jag har helt enkelt börjat göra saker jag vill, och slutat göra saker jag inte vill. Jag är stolt över mina framsteg.

Dock betyder inte detta att jag är i mål. Det betyder att jag är på bra väg och det får ta hur länge som helst att komma fram. Det viktigaste är att jag är på väg dit och att jag kommer komma dit. Sen så vet jag inte om man någonsin blir helt fri från ätstörningar. Finns nog inte en enda tjej som inte ibland tänkt på vad hon stoppar i sig och att hon kanske inte borde äta 2 kg godis om dagen.

Hoppas att ni alla får en riktig bra kväll och att det nya året kommer föra med sig ännu bättre grejer än det vi läåmnar bakom oss nu. Hopp har vi ännu, och hoppet försvinner inte så länge man lever.

Kramar, Naa

Idag så har det varit acceptans, acceptans och acceptans precis hela tiden. Jag avgör hur jag vill leva mitt liv. Det är mina handlingar och tankar som avgör min framtid. Jag har mitt liv i mina egna händer. Och jag kan göra precis vad jag vill med det. Vill jag spendera mitt liv med att deppa och tycka att livet är orättvist, så får jag göra det oxå. Men det tänker jag inte göra. Jag ska istället se till att förverkliga mina drömmar och mål och vara den bästa mot mig själv. Jag ska sluta hata min kropp och min själ, jag ska sluta tala till mig själv som om jag vore värdelös. Jag ska leva mitt liv så som jag vill, och jag vill vara lycklig.

På behandlingsmötet så gick det bra. Jag fick inte alls mycket skäll. Hon förstod att det var svårt att fortsätta äta som jag gör och inte träna. Hon tyckte även att det var okej att jag gick promenader, så länge jag inte gick själv i enbart kompensationssyfte. Nästa torsdag ska jag väga mig. Jag tror att jag kommer blunda och vägra se siffrorna. Hur som helst, så är målet att inte dra ner på maten ytterliggare innan vägningen. Jag har en sund och stark kropp och siffrorna på vågen ändrar inte min betydelse.

Jag ska även få börja gå hos en sjukgymnast där vi ska lära oss att bara vara. Andning och meditation och att slappna av och trivas i min kropp. Jag ser fram emot detta. Jag tar emot all hjälp jag kan få för att bli frisk. Jag vägrar vara offer för sjukdomen. Jag vägrar acceptera sjukdomen och leva efter den. Sjukdomen ska leva efter mig och på så sätt försvinna. Jag älskar livet och jag väljer att leva det och inte tvärtom. Acceptans och ansvar det är mina starkaste ord. Nästa gång du pratar nedvärderande om dig själv, så stanna upp och tänk efter. Behandla dig själv så som du hade behandlat din närmaste vän. Hade du sagt till dina vänner att de är äckliga och värdelösa? Nej. Säg det inte till dig själv heller då. Du är det näsmaste Du har. DU är det bästa Du har. Och ingen annan är lika bra på att vara Du. Tänk att du är speciell just för att du är du. Hade du sett ut som henne eller varit lika duktig som honom, ja då hade du itne varit speciell alls.

Vi pratade även om det här med godis. Allt man förbjuder, vill man ha extra mycket. Vi älskar att bryta regler. När mamma gav en utegångsförbud så gick man ändå ut. När pappa sa rök inte, så rökte jag ännu mer bara för att. När jag förbjuder mig själv från att äta godis och onyttigt, så är godis och onyttigt allt jag tänker på. Så jag ska sluta förbjuda mig. Utan jag ska välja när jag ska äta och när jag inte ska äta. Blir jag sugen så ska jag ställa frågan om jag är sugen på riktigt eller om det är så att jag istället är hungrig eller törstig. Mitt val, mitt ansvar.

Jag är påväg. Jag ska upp. Fullt medveten om att jag kan trilla. Fullt medveten om att jag kan ta mig upp om jag trillar. Ansvaret ligger i att ta sig upp när man trillat och inte ligga och kräla bara för att man är sjuk och kan. Ni ger mig styrka!

Gick ut till köket och hämtade nån ruta mörk choklad. Gott gott gott. Kändes bra och jag försökte slappna av. 1h senare - ångest och jag är ledsen direkt. Frågor virrar runt i huvudet. Äs-monstret tycker att jag är svag och dum, att jag är tjock och äcklig. Jag vet bättre, och försöker kontra med att säga att jag inte alls är äcklig eller svag och att det var gott och värt det. Vi slåss lite nu, men jag ska nog vinna.

K vill äta pizza ikväll .. Jag äter nog annat hemma då.

Imorgon är det måndag och vecka 1. Börja om? Njee, inte riktigt. Ska fortsätta i samma riktning och slåss mot tankarna. 2009 är mitt år, året då jag ska bli frisk, eller friskare. Inget händer över en natt, precis som jag inte blev sjuk över en natt. Jag är redo att kämpa. Ni kämpar väl med mig?

Jag är rädd för vad min behandlare ska säga till mig på tisdag när hon ser min kostdagbok. När hon ser att jag ätit 3 mål om dagen varav ett har varit mellanmål. Jag är rädd för att hon ska vilja väga mig igen. Jag är inte alls stolt över det jag gör eller gjort. Jag får ingen kick av att inte äta som jag kunde få innan. Jag blir bara mer rädd för mig själv när jag inte äter, men samtidigt så vågar jag inte heller äta. Oberoende på hur jag gör så mår jag inte bra av det. Men om jag inte äter så vet jag i alla fall att jag inte kommer bli tjock. Men seriöst, det är dags för mig att se min kropp så som den verkligen är. Jag är inte alls så stor som jag tror. Men när jag tittar på kroppen eller känner på den så känns det bara så fel. Måste börja älska mig själv!!

Två timmar i morse grät jag från och till. K försökte lugna ner mig genom att hålla om mig och ta djupa andetag med mig. Det hjälpte för stunden, men 2-3 min senare så började tårarna rinna igen. Varför? För att jag känner mig misslyckad som inte kan kontrollera maten så som jag vill. Eller inte maten egentligen, utan godiset. Låt mig berätta.

Jag har alltid ätit lite och sällan. Till och med som baby och barn så åt jag inte mycket. Detta vet alla som känner mig om. Godis och chips och läsk har aldrig heller varit min grej. Det har aldrig smakat riktigt gott och jag har alltid ätit medvetet för att jag inte har velat stoppa konstgjorda grejer i min kropp. Ett sug efter sött har bara kommit när jag varit bakis. Choklad däremot älskar jag, men det har aldrig varit så att jag "måste ha det". Vi har aldrig haft sånt hemma och att gå utanför dörren bara för att köpa choklad har inte varit värt det. Så varför detta sug efter choklad? Varför detta sug efter saker som jag egentligen inte är sugen på? Det är det som irriterar mig något fruktansvärt och jag blir inte klok på det. Det känns som att jag egentligen bara vill äta det för att ha en anledning att vara ännu mer ledsen och ha ännu mer ångest. Det är som om jag njuter av att må dåligt. Ni vet när man äter något och märker att man börjar må illa, men ändå fortsätter. Man är så medveten om att man kommer må dåligt, man känner det, men man vill och vill och vill och kan inte sluta tänka på den jävla chokladen som ligger framme. Och speciellt om jag är med andra som oxå äter. Då nästan måste jag göra det för att de gör det. För när jag är själv gör jag det aldrig, så jag typ passar på när andra är där.

Jag är rädd att mina kläder ska bli för små igen, att jag inte ska kunna ta på mig det jag har nu. Jag väger mindre än innan, men jag mår sämre.. usch usch usch.. Ta hand om er alla änglar och förlåt för mina negativa inlägg. Inte meningen att dra ner nån. Kram!!!

Det jag hatar med att vara ledig (helg eller julledig, kvittar) är att mina rutiner rubbas. Om jag tränar mina 7-8h i veckan, så kan jag med ett gott samvete äta lite gott godis utan att få stark ångest. Jag kan skippa mina promenader när jag ändå vet att jag kommer att tärna ett tufft pass dagen efter. Detta är min 9:e träningsfria dag och ångesten hann ifatt mig igår. Julafton och igår blev jobbiga dagar, inte matmässigt med godismässigt. Riktig mat blir det nog för lite av.

---

Låg i sängen igårnatt och kunde inte somna. Vred på mig och grät. Hur jag än la mig så var det inte bekvämt. Jag låg och tänkte på hur svag jag är som inte kan sluta äta godis när jag inte är sugen. Att ta så länge jag är sugen har aldrig gett mig ångest, men hur ofta slutar jag? Jag slutar inte ens när jag känner att illamåendet börjar komma. Varför vill jag inte mitt eget bästa? Sluta när du märker att du börjar må dåligt över det du gör. K vaknade fler gånger och försökte hålla om mig och göra det bekvämt att ligga. Jag känner mig som världens sämsta flickvän. Han är vaken och försöker få mig att sova, medan jag ligger där och tänker på hur mina lår nuddar varandra under täcket. Kommer jag någonsin att tycka om mig kropp? Kommer jag någonsin att vara nöjd och sluta straffa mig själv för att jag för 2 år sen råkade gå upp 2 kg och inte kommit tillbaka dit? Hur kan jag jämföra mig med 12 åriga tjejer som inte ens fått former och inte är fullutvecklade? Hur kan jag tycka det är fint? Hur kan min hjärna vara så förvriden?

Jag har mer eller mindre bott hos K sen tisdags. Vi har massa gäster hemma och jag orkar inte vara där just då. Men att sitta och mysa i soffan och se en film börjar bli väldigt jobbigt. Hemma är det okej på kvällarna, jag äter aldrig godis eller sött när jag är själv. Men nu har jag varit här och träffat massa vänner, och det har blivit något onyttigt varje dag, mängden kvittar. Så nu vill jag bara komma hem och börja träna så att jag kan börja mitt nyttiga liv igen. Och jag vet att det är äs-monstret som talar idag och vi kommer förmodligen bråka hela dagen. Ska inte låna henne komma åt mig!

---

Var iväg och träffade en kompis igår. Det var personen som berättade för mig hur jag skulle bli av med min bulimi, när jag berättade för henne att jag hade ätstörningar. Hon sa i princip att det "bara var att äta när man är hungrig och sluta äta när man var mätt". Det sårade mig väldigt mycket. Har kännt henne längst av alla och vi är fortfarande så bra vänner efter 13 år. Hur som helst, så berättade hon igår att hon oxå hetsäter och spyr. Jag blev både lättad och ledsen. Ledsen för att hon oxå går igenom samma helvete som jag. JAg vet hur hon mår och vilka tankar som spökar. Lättad blev jag för att jag inte är ensam. Jag kommer numera kunna ringa henne och hon kommer ringa mig. För en gång skull så var jag glad över att jag var sjuk, för nu har hon mig. Hon är inte heller ensam. Vi pratade mycket om tankar och det är sjukt hur vi tänker så lika och stör oss på så lika saker. Jag ska prata med min behandlare på tisdag och se om min kompis kan få komma på samtal oxå. Jag har saknat min behandlare lite, 1,5 vecka sen vi sågs.

---

Ikväll så ska jag åka skridskor. Man har byggt en isbana mitt på stortorget i Malmö. Jag var konståkningsprinsessa när jag var liten, så ikväll är det dags igen att få drömma bort mig i prinsessvärlden och vara liten. Vill även börja om och ha en godisfri kväll, men jag tror inte att det kommer vara möjligt, ska sova hos min bästa tjejkompis. Försöker bara att intala mig själv att jag inte gått upp i vikt sen jag slutade träna och att allt kommer att lösa sig. Men rädd är jag .. Ta hand om er! Kramar!!

Igår var en mycket lärorik dag. Frukosten hos K, bestod av mini piroger och mini lussekatter som hans mamma hade gjort. Det är väldigt sällan jag vågar byta ut min gröt-frukost. Samtidigt som ångesten kom smygande och det påhittade illamåendet, så bestämde jag mig för att ignorera det. Att bryta sina vanor, är vad jag måste göra. Ingenting händer med min vikt om jag äter en annan frukost.

Satt hemma mot kvällen och tog fram 3 chokladbitar. Eller ni vet sån belgisk choklad, som ser ut som snäckor? Typ det godaste som finns .. i alla fall, låg i sängen och tittade på lite serier och åt mina tre bitar. K ringde och frågade ifall jag skulle med på en liten fest.. Jag tvekade: Stanna hemma och äta ännu mer gott godis eller klä på mig och vara social. Det blev alternativ nummer två.

På sista mötet med min behandlare så var hon väldigt sur på mig. Hon sa att det nu var dags för mig att offra mig. Att jag inte skulle bli frisk av att bar gå där utan att göra något. Jag måste ta nya kort, istället för att bläddra i de gamla. Jag måste gå mot mig själv, äta mer eller annorlunda än vad jag planerat, och träna mindre än vad jag vill, och ändå inte få ångest. Jag måste våga förändra mig för annars så kommer sjukdomen att vara detsamma.

Okej helt ärligt, min vikt går neråt eller kvarstår på samma. Sen jag började min behandling, med regelbundna måltider så är vikten bra. Jag ligger på en vikt som jag hade förra vintern då jag "bara ville gå ner 10 kg" för att må bra. De 10 kg hade gett mig en vikt på 40 kg. Hur kunde jag vilja vara ett skelett? Usch, jag skäms.

Jag vet att julen är jobbig för många av er. Era inlägg för ont i min själ. Helt ärligt, ni får mig att må så dåligt. Jag hatar att lära det ni skriver, men jag tycker om er så mycket att jag inte kan sluta. Jag är rädd att något kommer hända med er och att jag inte kommer veta om det. Jag är rädd att någon av er kommer att försvinna, på riktigt.

Jag firar inte jul, och det gör inte min familj heller. Så ´maten under jul är inga problem för mig, livet rullar på som vanligt. Och jag är såååå glad över att jag inte fiar jul, ni anar inte.

Sköt om er, Kramar! 

Var hos doktorn på äs-mottagningen imorse. Hos henne får jag gå 1 gång på 2 månader. Mest för att det ska finnas någon annan som oxå kontrollerar att allt är okej. Hon menade att behandlaren och man själv kunde skapa band mellan sig som kan göra det svårt för behandlaren att agera rätt i alla situationer.

Doktornn tyckte att jag behövde berätta för fler personer om min ätstörning, bland annat mormor, med tanke på den som hände förra veckan. Hon har rätt. Att gå runt och bära på en sån hemlighet för familjemedlemmar och nära vänner är påfrestande. Det blev ju så mycket enklare nu när mamma och K vet. Att kunna berätta vissa saker för dem har gjort att det känns enklare att bära allt.

Det blev massa tårar när mormor kom på tal. Och jag har alltid varit rädd för att hon skulle döma mig. Jag har alltid varit rädd för kommentarer om mitt utseende. Även om jag är normalviktig så känns det jobbigt under släktmiddagar när jag sitter bredvid min kusin som är anorexiasmal. Det känns som om alla granskar mig och tänker 'varför är du så tjock jämfört me dig kusin?'.. Men usch.. det är klart att de inte tänker så, men det gör det inte mindre jobbigt.

Jag ska ställa mig i kö på stadsbiblioteket för Mattillåtet. Har pratat med K, och han ska hjlpa mig att hämta ut boken. Själv så vågar jag tyvärr inte.

Hoppas ni får en mysig dag och kväll. Själv så ska jag på middag hos en tjejkompis ikväll. Hoppas att det går fint, hejsvej!

... gick lite si sådär. På torsdag har jag min sista träning som början igen i början av januari. Samtidigt så slutar skolan vilket innebär att jag inte kan ta mina kompensatoriska promenader på 50 min dit, och 50 min tillbaka. Och att gå ut och gå själv har jag lovat att inte göra. Jag är lite rädd men efter samtalet med min behandlare så tror jag att det kommer gå bra. Mest rädd är jag för att gå upp i vikt när jag slutar träna .. men rent logiskt så borde detta inte vara möjligt. Jag äter tillräckligt kontrollerat som det är, och jag tror inte att lite godis hit och dit kommer att ge mig 5 kg till nyår. Jag har dessutom lovat att försöka äta två varma måltider om dagen. Jag har lovar mycket känns det som. Men detta är min chans att se att utebliven träning inte kommer göra mig tjock. Innerst inne så vet jag det!

När jag började min behandling så gjorde jag det för att jag visste att om jag fortsatte att hetsäta så skulle jag till slut bli tjock. Jag hade dock aldrig börjat där om jag kunde hålla mitt kontrollerade matschema. Det var när schemat spårade ut som jag blev rädd för vikten. Och mot slutet, så spårade det väl ut hela tiden. Och jag sökte hjälp för att jag ville sluta hetsäta, fortsätta med kontrollerat matschema och resultatet skulle bli viktminskning. Min behandlare vet detta. Och idag så har hon skällt på mig massa. Jag har gråtit och nekat, men jag vet att hon har rätt. Jag har fått en chans att bli frisk från ätstörningar, ska jag då använda min tid där som någon bantningskur? Eller ska jag lägga ner min själ i att bli frisk? För så som det ser ut nu så håller jag på att gå in i gamla mönster med ätandet. Där jag är nöjd när jag inte "känner mig hungrig".

Jag berättade även för henne om känslan när man inte ätit. När jag hade mina svältarperioder (främst i början av sjukdomen) så kände jag mig så maktfull. Tänk att jag inte behövde äta. Jag hade makten att påverka min kropp, jag hade makten över min kropp. Kicken som kom av att svälta var så mäktig. Tänk vad jag kunde göra. Om jag kunde få mina hungerskänslor att försvinna, om jag kunde motstå mat i flera dagar, så fanns det inget som jag inte kunde göra. Det slog alltid över, tyvärr.

Jag både vill och vill inte tillbaka. Att gå tillbaka är att falla ännu mer, och att kanske bli sjuk i anorexi. Och det är snäppet värre än bulimi. Min behandlare berättade att självmord bland bulimiker låg på 10%.

Och jag ska kämpa, och jag ska bli frisk!

Min mormor ville ha lite tips från en "matkunnig" då hon är diabetiker. Efter en stunds babblande oss emellan så frågade hon mig varför jag äter så kontrollerat som jag gör. Jag hade inget svar som jag ville dela med mig av. Då sa hon 'det behöver du inte gör, du är inte så tjock'.

Efter samban så satt vi kvar en stund och pratade. Min tränare berättade hur viktigt det är att ha en fin kropp eftersom vi uppträder en del.

Träffade rakt i hjärtat!

Nej, de kanske inte menar något illa, men ... i cant help it