catch up
Det jag hatar med att vara ledig (helg eller julledig, kvittar) är att mina rutiner rubbas. Om jag tränar mina 7-8h i veckan, så kan jag med ett gott samvete äta lite gott godis utan att få stark ångest. Jag kan skippa mina promenader när jag ändå vet att jag kommer att tärna ett tufft pass dagen efter. Detta är min 9:e träningsfria dag och ångesten hann ifatt mig igår. Julafton och igår blev jobbiga dagar, inte matmässigt med godismässigt. Riktig mat blir det nog för lite av.
Låg i sängen igårnatt och kunde inte somna. Vred på mig och grät. Hur jag än la mig så var det inte bekvämt. Jag låg och tänkte på hur svag jag är som inte kan sluta äta godis när jag inte är sugen. Att ta så länge jag är sugen har aldrig gett mig ångest, men hur ofta slutar jag? Jag slutar inte ens när jag känner att illamåendet börjar komma. Varför vill jag inte mitt eget bästa? Sluta när du märker att du börjar må dåligt över det du gör. K vaknade fler gånger och försökte hålla om mig och göra det bekvämt att ligga. Jag känner mig som världens sämsta flickvän. Han är vaken och försöker få mig att sova, medan jag ligger där och tänker på hur mina lår nuddar varandra under täcket. Kommer jag någonsin att tycka om mig kropp? Kommer jag någonsin att vara nöjd och sluta straffa mig själv för att jag för 2 år sen råkade gå upp 2 kg och inte kommit tillbaka dit? Hur kan jag jämföra mig med 12 åriga tjejer som inte ens fått former och inte är fullutvecklade? Hur kan jag tycka det är fint? Hur kan min hjärna vara så förvriden?
Jag har mer eller mindre bott hos K sen tisdags. Vi har massa gäster hemma och jag orkar inte vara där just då. Men att sitta och mysa i soffan och se en film börjar bli väldigt jobbigt. Hemma är det okej på kvällarna, jag äter aldrig godis eller sött när jag är själv. Men nu har jag varit här och träffat massa vänner, och det har blivit något onyttigt varje dag, mängden kvittar. Så nu vill jag bara komma hem och börja träna så att jag kan börja mitt nyttiga liv igen. Och jag vet att det är äs-monstret som talar idag och vi kommer förmodligen bråka hela dagen. Ska inte låna henne komma åt mig!
Var iväg och träffade en kompis igår. Det var personen som berättade för mig hur jag skulle bli av med min bulimi, när jag berättade för henne att jag hade ätstörningar. Hon sa i princip att det "bara var att äta när man är hungrig och sluta äta när man var mätt". Det sårade mig väldigt mycket. Har kännt henne längst av alla och vi är fortfarande så bra vänner efter 13 år. Hur som helst, så berättade hon igår att hon oxå hetsäter och spyr. Jag blev både lättad och ledsen. Ledsen för att hon oxå går igenom samma helvete som jag. JAg vet hur hon mår och vilka tankar som spökar. Lättad blev jag för att jag inte är ensam. Jag kommer numera kunna ringa henne och hon kommer ringa mig. För en gång skull så var jag glad över att jag var sjuk, för nu har hon mig. Hon är inte heller ensam. Vi pratade mycket om tankar och det är sjukt hur vi tänker så lika och stör oss på så lika saker. Jag ska prata med min behandlare på tisdag och se om min kompis kan få komma på samtal oxå. Jag har saknat min behandlare lite, 1,5 vecka sen vi sågs.
Ikväll så ska jag åka skridskor. Man har byggt en isbana mitt på stortorget i Malmö. Jag var konståkningsprinsessa när jag var liten, så ikväll är det dags igen att få drömma bort mig i prinsessvärlden och vara liten. Vill även börja om och ha en godisfri kväll, men jag tror inte att det kommer vara möjligt, ska sova hos min bästa tjejkompis. Försöker bara att intala mig själv att jag inte gått upp i vikt sen jag slutade träna och att allt kommer att lösa sig. Men rädd är jag .. Ta hand om er! Kramar!!
Låg i sängen igårnatt och kunde inte somna. Vred på mig och grät. Hur jag än la mig så var det inte bekvämt. Jag låg och tänkte på hur svag jag är som inte kan sluta äta godis när jag inte är sugen. Att ta så länge jag är sugen har aldrig gett mig ångest, men hur ofta slutar jag? Jag slutar inte ens när jag känner att illamåendet börjar komma. Varför vill jag inte mitt eget bästa? Sluta när du märker att du börjar må dåligt över det du gör. K vaknade fler gånger och försökte hålla om mig och göra det bekvämt att ligga. Jag känner mig som världens sämsta flickvän. Han är vaken och försöker få mig att sova, medan jag ligger där och tänker på hur mina lår nuddar varandra under täcket. Kommer jag någonsin att tycka om mig kropp? Kommer jag någonsin att vara nöjd och sluta straffa mig själv för att jag för 2 år sen råkade gå upp 2 kg och inte kommit tillbaka dit? Hur kan jag jämföra mig med 12 åriga tjejer som inte ens fått former och inte är fullutvecklade? Hur kan jag tycka det är fint? Hur kan min hjärna vara så förvriden?
Jag har mer eller mindre bott hos K sen tisdags. Vi har massa gäster hemma och jag orkar inte vara där just då. Men att sitta och mysa i soffan och se en film börjar bli väldigt jobbigt. Hemma är det okej på kvällarna, jag äter aldrig godis eller sött när jag är själv. Men nu har jag varit här och träffat massa vänner, och det har blivit något onyttigt varje dag, mängden kvittar. Så nu vill jag bara komma hem och börja träna så att jag kan börja mitt nyttiga liv igen. Och jag vet att det är äs-monstret som talar idag och vi kommer förmodligen bråka hela dagen. Ska inte låna henne komma åt mig!
Var iväg och träffade en kompis igår. Det var personen som berättade för mig hur jag skulle bli av med min bulimi, när jag berättade för henne att jag hade ätstörningar. Hon sa i princip att det "bara var att äta när man är hungrig och sluta äta när man var mätt". Det sårade mig väldigt mycket. Har kännt henne längst av alla och vi är fortfarande så bra vänner efter 13 år. Hur som helst, så berättade hon igår att hon oxå hetsäter och spyr. Jag blev både lättad och ledsen. Ledsen för att hon oxå går igenom samma helvete som jag. JAg vet hur hon mår och vilka tankar som spökar. Lättad blev jag för att jag inte är ensam. Jag kommer numera kunna ringa henne och hon kommer ringa mig. För en gång skull så var jag glad över att jag var sjuk, för nu har hon mig. Hon är inte heller ensam. Vi pratade mycket om tankar och det är sjukt hur vi tänker så lika och stör oss på så lika saker. Jag ska prata med min behandlare på tisdag och se om min kompis kan få komma på samtal oxå. Jag har saknat min behandlare lite, 1,5 vecka sen vi sågs.
Ikväll så ska jag åka skridskor. Man har byggt en isbana mitt på stortorget i Malmö. Jag var konståkningsprinsessa när jag var liten, så ikväll är det dags igen att få drömma bort mig i prinsessvärlden och vara liten. Vill även börja om och ha en godisfri kväll, men jag tror inte att det kommer vara möjligt, ska sova hos min bästa tjejkompis. Försöker bara att intala mig själv att jag inte gått upp i vikt sen jag slutade träna och att allt kommer att lösa sig. Men rädd är jag .. Ta hand om er! Kramar!!
Kommentarer
Postat av: Lisa W
Jag känner likadant! Både när det gäller brist på rutiner och träning vid ledighet.
Kram!
Postat av: Panna
Det kanske förklarar varför hon sa så till dig, om hon själv har problem. kram
Trackback
