Saphary

... gick lite si sådär. På torsdag har jag min sista träning som början igen i början av januari. Samtidigt så slutar skolan vilket innebär att jag inte kan ta mina kompensatoriska promenader på 50 min dit, och 50 min tillbaka. Och att gå ut och gå själv har jag lovat att inte göra. Jag är lite rädd men efter samtalet med min behandlare så tror jag att det kommer gå bra. Mest rädd är jag för att gå upp i vikt när jag slutar träna .. men rent logiskt så borde detta inte vara möjligt. Jag äter tillräckligt kontrollerat som det är, och jag tror inte att lite godis hit och dit kommer att ge mig 5 kg till nyår. Jag har dessutom lovat att försöka äta två varma måltider om dagen. Jag har lovar mycket känns det som. Men detta är min chans att se att utebliven träning inte kommer göra mig tjock. Innerst inne så vet jag det!

När jag började min behandling så gjorde jag det för att jag visste att om jag fortsatte att hetsäta så skulle jag till slut bli tjock. Jag hade dock aldrig börjat där om jag kunde hålla mitt kontrollerade matschema. Det var när schemat spårade ut som jag blev rädd för vikten. Och mot slutet, så spårade det väl ut hela tiden. Och jag sökte hjälp för att jag ville sluta hetsäta, fortsätta med kontrollerat matschema och resultatet skulle bli viktminskning. Min behandlare vet detta. Och idag så har hon skällt på mig massa. Jag har gråtit och nekat, men jag vet att hon har rätt. Jag har fått en chans att bli frisk från ätstörningar, ska jag då använda min tid där som någon bantningskur? Eller ska jag lägga ner min själ i att bli frisk? För så som det ser ut nu så håller jag på att gå in i gamla mönster med ätandet. Där jag är nöjd när jag inte "känner mig hungrig".

Jag berättade även för henne om känslan när man inte ätit. När jag hade mina svältarperioder (främst i början av sjukdomen) så kände jag mig så maktfull. Tänk att jag inte behövde äta. Jag hade makten att påverka min kropp, jag hade makten över min kropp. Kicken som kom av att svälta var så mäktig. Tänk vad jag kunde göra. Om jag kunde få mina hungerskänslor att försvinna, om jag kunde motstå mat i flera dagar, så fanns det inget som jag inte kunde göra. Det slog alltid över, tyvärr.

Jag både vill och vill inte tillbaka. Att gå tillbaka är att falla ännu mer, och att kanske bli sjuk i anorexi. Och det är snäppet värre än bulimi. Min behandlare berättade att självmord bland bulimiker låg på 10%.

Och jag ska kämpa, och jag ska bli frisk!