måndag
Började en ny kurs idag, och det verkar som om det kommer bli riktigt kul. Dock så gör vi ett juluppehåll om 1 vecka och fortsätter igen i januari.
Var sjuk hela förra veckan vilken resulterade i noll träning och onyttigheter "för att jag är sjuuuuuk". Typ. Men ny vecka, nya tag, ja ni kan resten...
Sista veckan med träning, sen så blir det uppehåll där oxå. Och jag har inget alternativ förutom att klara det. Jag vet att jag kan och jag vet att jag ska. Finns inget annat ...
im aliveeeee
Har varit sjuk hela denna vecka, så har mest varit hemma och inte gjort någonting alls. Jag har inte tränat och inte gått promenader. Jag ska bli frisk från min förkylning (och annat oxå, så klart). Att tvinga mig själv ut i regnet har jag därför inte gjort, och jag är rätt stolt över det.
Maten däremot går inte alls lika bra. Hade möte på mottagningen i tisdags och hon påpekade att jag dragit ner på maten. När jag tittade tillbaka i min kostdagbok så stämmer det. Nu vill hon börja väga mig varje vecka, och jag vet inte riktigt vad jag tycker om det. Vågen är min största rädsla, även om den visar mindre än sist. Siffrorna är obetydliga. Visar det lägre så vet jag att jag bara blir mer sjuk. Och idag visade den samma siffra som förra vintern när jag började köra mitt race på riktigt.
Och att jag är förkyld gör det bara ännu jobbigare att äta.. Om man bortser fårn alla de snor som jag sväljer, haha ..
Sitter hemma ikväll med min sjuka bästa vän. Ska se film och bara mysa. Blir kanske lite godis oxå .. jag vågar nog det.
Kikat lite på era bloggar oxå. Hoppas att helgen går bra för er alla. Och le! Fake it 'til you make it!!
God morgon!
Ta hand om er så länge, och glöm inte att msn fortfarande finns.
Många kramar!
Helgen
Jag vet inte hur jag ska klara av helgen. Imorgon så blir det lunch i stan, då jag ska iväg på shoppingrunda med en kompis. På kvällen så blir det tjejmiddag på en underbar restaurang. Kommer förmodligen bli massa drinkar och utgång.
Lördag ska jag på 7-års kalas (mat + tårta) och sen har vi fest på föreningen med massa mat och kakor.
Hur gör jag? Jag orkar inte ha ångest de två dagarna. Jag kan inte planera vad jag ska äta då jag inte kommer att tillaga maten.
Har möter på äs-mottagningen imorgon oxå .. Ska försöka att prata igenom allt med min behandlare. Jag vill inte avboka? Eller måste jag det ..
motion?
Jag äter normalt, tar inte till maten (inte medvetet iaf), kräks inte. Alla de värsta symptomen är borta, men huvudet känns så tungt. Jag klarar inte av att se på min kropp, jag vill gå runt i stora kläder som inte visar någonting. Varför kan jag bara inte sluta jämföra mig med människor runt omkring mig. Varför inte förstå att det inte blir bättre av att vilja se ut som någon annan. Flytta idealet närmare mig, och inte mig närmare idealet. Jag vet, men det är så svårt!
Men jag ska inte klaga, jag har kommit väldigt långt ändå. Jag mår mycket bättre än jag gjorde i somras. Att det ska vara så svårt att uppskatta sina framsteg och vara nöjd för stunden. Blää .. ni får ursäkta mitt negativa inlägg.
Godnatt!
morgonpromenad
Är hemma efter en morgonpromenad och sitter och äter frukost nu. Inte varit på morgonpromenad sen i somras, och jag känner på mig att min behandlare inte kommer bli speciellt glad. Och inte när hon får veta att jag ska dansa två timmar ikväll.
Hade glömt hur skönt det var att ta sig ut på morgonen, så jag tror att jag ska fortsätta med det i alla fall nästa vecka, när jag e ledig från skola och jobb. Känner att rastlösheten kryper på mig annars.
Ska strax till skolan och lämna in min hemtenta och sen ska jag jobba. Hoppas ni får en mysig dag!
Speglar ...
Jag har fan ingen ätstörning, jag har schizofreni!
här kommer ett till inlägg
Ska städa lite nu och gå en promenad till stadsbiblioteket. Tänkte låna lite böcker om näringslära som ska göra hål på att mina "man blir tjock av bröd"-tankar =)
Eftersom vi använder vår hjärna i allt vi gör och ständigt tänker, så måste gärnan vara ganska smal och slimmad. Vad händer om man slutar tänka? Blir gärnan tjock då?
kcal-intag dagligen?
Men deet finns även en stor nackdel med att vara kort. En person som är 1.80 kan gå upp nått kg utan att det syns speciellt mycket. Viktuppgången fördelar sig över hela kroppen. Men jag, med mina en och en halv meter, syns 1-2 kg nästan direkt. Det är det jag tycker är orättvist. Jag har mycket mindre yta att fördela dessa kilon på.
En annan sak som jag tycker är lite lurigt, är det här med kcal-intag dagligen. Hur kan det komma sig att en person som är ex. 180 lång och väger 70 kg och en person som är 150 och väger 45 kg ska äta ca 2000 kcal om dagen? Borde inte vikt och längd spela någon roll? Min behandlare säger en sak och andra säger en annan sak. Jag vet inte riktigt vad jag ska tro på, så jag vill ha en frisk synvinkel på detta. Inte någon ätstörd och inte någon "jag ska få dig att bli frisk"-röst (min behandlare).
NU ska jag fixa iordning lunch.. Tror att det bli samma som igår. Så tråkig var jag!
Kram
orättvist!
åååå det snöar stora snöflingor. Wow, vet inte om jag sett så stora innan! Så vackert!
Jag är sur idag, eller jag är inte sur, men jag tycker att det är orättvist. Jag är 1,56! Vet ni hur litet det är? Och jag vet inte ens om det stämmer. För varje mätning jag gör så får jag ett annat resultat. Och det pendlar mellan 1,53-1,56, så jag har bestämt mig för att gå efter mitt pass där det står 1,56. Vill oxå vara lång och slippa vara 'lilla söta'!
Sen så finns det ju värre saker att vara sur över =)
God morgon förresten!
'mental hunger'
En sak jag inte försår är den här 'mentala-hungern' när man egentligen inte är hungrig men känner sig hungrig. Hur kommer det sig och vad beror det på? Det värsta är att den ibland kommer när man ätit som man ska hela dagen, och till och med ibland efter lunch eller middag. Konstigt är det. Jag är alltid på vakt och försöker få den att inte lura mig, men den står där bakom hörnet och retas. Blää!
En tidig lunch blev det idag. Två små korvar (den tredje kom inte ner), grönsakswok och en grov macka med philadelphia. Vatten till maten, så klart. Woken bestod av purjolök, morot, palsternacka, squash, broccoli, röd och gul paprika, och pumpa. Så härligt att ha så mycket färskt hemma =)
Min kamera är inget vidare. Maken såg mycket godare ut på tallriken än på bloggen.
Ser ni att jag äter framför datorn?
att älska sin kropp
För ett tag sen så hade Tant Malin en Bli-frisk-skola på bloggen (hette den så?). Ett av tipsen var att man skulle smörja in sin hud ordentligt när man duschade. Jag har tänkt på detta, men aldrig riktigt kunnat göra det. Tills idag. Löddrade sakta in hela kroppen och kramade mig själv lite. Jag upprepade hela tiden hur vackra alla delar var och jag bad dem om ursäkt för allt ont jag gjort och sagt till dem. Efter duschen, så blev det samma procedur med insmörjning. Det kändes inte alls löjligt, utan bara självklart att jag ska älska min kropp. Tänk att jag och den ska leva ihop resten av livet. Vad tjänar jag på att hata den och vara osams? Inget mirakel kommer ske där jag får en ny kropp, så lika bra att uppskatta den vackra kropp man har. Självhav ät slöseri med tid ju!
Fler tips om hur man börjar älska sin kropp sökes?
Sitter förresten och äter havregrynsgröt med päronbitar i... Gott!
Ljudböcker is the shit
Maten denna vecka kommer maten att kännas väldigt jobbigt, då jag bara sitter hemma och skriver hemtenta. Min hjärna säger till mig att man måste röra på dig för att få äta. Och att bara sitta hemma och andas inte bränner några kalorier. Min hjärna bryr sig inte om fakta om kroppen. Den bryr sig inte om att man måste äta även om man inte rör på sig. Den bryr sig inte om att kroppen inte fungerar om den inte får näring. Att det även går åt energi till att bara finnas.
profilbild
Har uppdaterat min länklista på alla mina tjejer. Hoppas att jag inte missat någon :$
Maten går väldigt dåligt och väldigt segt. Hatar tentaperioder där man bara sitter hemma och skriver. Förutom träningen ikväll så måste jag nog tvinga ut mig på en liten skön promenad. 30 min får nog räcka.
lite av allt =)
Nej, alla hatar inte sin kropp. Alla har inte ätstörningar. Jag vet. Har själv trott detta under en längre tid men jag har haft rejäla samtal med min bästa kompis och har man inte en ätstörning så bryr man sig inte så mycket om sin kropp och endast tänker på den så som vi gör. Då är man mer inne i livet och lägger energi på vettigare saker.
Men du, tycker du sämre än mig än alla andra? Jag vågar faktiskt vara så fräck och säga att jag tror du inbillar dig. Inte umgås du endast med människor som är smala?! En kompis är väl inte en bra kompis för att hon/han är smal eller hur?!
Nej, det är självklart att jag har vänner som inte enbart är smala och ingen an mina vänner är sådär riktigt pinnsmala. En av mina närmaste vänner är överviktig och jag har aldrig tänkt henne som mindre värd eller som mindre vacker. Om ni visste hur vacker hon är!
Men nu till en annan sak. Jag umgås nästan enbart med tjejer som har en normal vikt. De är varken pinnsmala eller överviktiga (förutom personen jag skrev om innan). Är det så att man dras till personer som är liknande en själv, till utseendet? Om jag kollar på min kusins kompisgäng (hon är pinnsmal), så är alla i det gänget, som består av 5-6 tjejer, väldigt smala. Vi pratar pinnsmala, men inte äckligt smala. Är detta bara en inbillning som jag har, eller väljer jag bara att lägga märke till dessa gäng?
Jag vill inte vara en sån person som dömer andra människor utifrån deras utseende. Jag vill inte tänka något om personer innan jag lär känna de. Jag vill inte tänka att tjejer som väger lite mer är olyckliga bara för att de väger mer. Det sjuka är att jag blir helt förvånad när jag ser en större tjej som ler. Jag tänker ... Varför ler hon?
Det känns som att flera av oss har börjat denna dagen lite dåligt. Ny vecka, ny månad, maybe it's getting old? HAr inte gråtit på ett bra tag nu (flera veckor), men igår så hann det ifatt mig. Lite godis hemma hos K och sen bara kom det. Gick och la mig så tror inte att han märkte så mycket. Jag ska försöka göra det bästa av dagen idag. Ska ställa mig framför spegeln och säga att jag är vacker. Upprepa det tills jag tror på det. Ni är guld värda!
Förresten jag och Panna planerar Göteborg 9-11 januari. Jag vet att det är lång tid tills dess, men jag måste ju berätta det. Vi vill komma upp och träffa "er alla". Vad tycks?
crazy mind
Gårdagen: Festen igår kändes inte helt hundra, men jag ville inte heller därifrån. Det värsta jag tycker är när man träffar personer nu, som man festat med innan. Då är mina tankar värst. Jag går och tänker att De tänkte massa om mig, om mitt utseende och om att jag blivit tjock. Det är sjukt hur jag kan gå runt och tro att allas liv kretsar kring mig, att alla jämt och ständigt går runt och tänker på just mig och hur jag ser ut.
En annan sak som K hjälpte mig att analysera (ja, fast han vet nog inte om det) var att jag la skulden på mig för att en tjej gick från festen. En tjej som jag egentligen inte känner. Om jag ska vara ärlig så var det en ganska liten kraftig tjej. Jag går runt och tror att alla som är lite överviktiga går runt och hatar sig själva. Och när hon gick så kände jag att hon kanske gick för att jag kom dit och tog upp allt utrymme. Nej, jag vet inte.
Men djupt inne så tror jag att alla tjejer som inte är pinnsmala har ätstörningar och helst vill vara pinnsmala. Här räknar jag även in normalviktiga personer. Men så kan det ju inte vara? Bara för att jag hatar min kropp, behöver inte alla andra hata sin kropp?
På något sätt så vill jag inte acceptera att jag är annorlunda, utan försöker hela tiden bekräfta för mig själv att alla människor som inte är anorektiskt smala helst vill vara det. Ookej, jag vill inte vara anorektiskt smal, bara sådär vackert naturligt smal. Jag har släppt faktum att detta aldrig kommer att ske, jag tror inte att jag är byggd till att vara så smal, men någonstans djupt inne så hoppas jag fortfarande.
Jag har även märkt att jag dömer överviktiga personer som någon med brist på kontroll. Någon som lever i ett fattigt hem utan någon utbildning. Hur kan jag göra så? Hur kan jag ens tänka så? Jag skämms över detta! Men om sanningen ska fram så är det så. Min värsta mardröm är att själv bli överviktig så jag försöker distansiera mig från det så mycket som möjligt. Jag försöker omänskliggöra överviktiga människor så att jag aldrig ens får för mig att komma till den punkt. Finns det en gud så kommer han att straffa mig på grund av detta tänkandet.
Och sen sitter jag här och läser min utbildning, vars grund ligger i att alla människor är lika mycket värda. En bluff är jag!
Idag: Graderingen gick bra, och jag har fått det första capoeirabältet, och den andra sambatiaran! Glad och stolt över mig själv! Plugg nu, sen en kvällspromenad med mina föräldrar.
Hoppas att ni haft en mysig helg!
Lördag
Jag hatar dagar som denna. Har varit hemma hela dagen och skrivit hemtenta från och till. Jag har varken kännt mättnad eller hunger, och det gör det väldigt svårt att äta överhuvudtaget. Jag går runt och försöker känna efter om jag är hungrig, men jag litar inte på dessa känslor. De har lurats så mycket innan. Jag tvekar massa över festen ikväll. Det är kanske därför jag inte vågar äta som jag ska. Jag vet inte vad som kommer hända där. Hoppas att det inte bjuds på något så vågar jag äta mitt kvällsmellanmål nu. Känns rätt dumt att sms:a o fråga, så jag låter bli.
Lisa har lagt upp en god lussekatt på sin sida .. hmm tänk om det fanns lussekatter hemma? Perfekt mellanmål ju!
Imorgon är det samba- och capoeira gradering. Äntligen ska jag avancera! Kram
Lördag!
Sovit 10 timmar inatt. Somnade nog vid 11 igår kväll. Igår var jag på en invigning av ett nytt ställe i Malmö. Där bjöds det på massa drinkar och tilltugg. Efter 3,5 timme där så kände jag att det var dags att gå hem. Folk var redan fulla vid 8-tiden, och det kändes inte så bra att gå runt där nykter och mingla med fulla personer. Dessutom så fanns det gratis mat och dricka. Jag vågade inte dricka pga mater som serverade. Jag vågar inte släppa kontrollen riktigt. Åkte hem och fick ett trevligt samtal av Panna och hennes pojkvän. Kändes skönt att jag kunde hjälpa dig. Jag vet hur svårt det är, och jag är så glad över att du ringde.
Igår så bestämde jag mig för att ge Mattillåtet en ny chans. Jag har tidigare inte tyckt om sättet hon skriver på. Det har kännt som att hon dumförklarar mig. Igår så fick jag iaf ett kapitel om kolhydrater av min behandlare. Jag ska försöka att banka in alla de orden i mitt huvud. Hur kan jag vara så rädd? Vill bara påpeka att jag äter kolhydrater, men i mindre mängd än vad jag borde göra. Att jag inte vill förstå att man inte går upp 2 kg bara av att ta en skiva vitt bröd. Vitt bröd är så tabu-belagt för mig. Men jag förstår inte varför .. Blää
Tentaplugg nu!
Blir förresten middag med familjen idag och födelsedagsfirande av en kompis ikväll. Ska inte serveras någon mat, men kommer säkert finnas massa dricka och tilltugg. Hjälp?
Matdagbok
Varför jag började dagen med att vara ledsen vet jag inte. Till och från skolan så virrade massa dumma tankar i mitt huvud. Istället för att ta buss till mottagningen så blev det 45 min promenad. Hjärnspöken (?)
Besöket på mottagningen gick väldigt bra. Och jag är motiverad till att fortsätta jobba med mig själv. Jag ska inte ge med min sjukdom och börja svälta eller annat. Jag ska jobba mer än innan och försöka ändra mitt tankesätt. Vi kom överrens om att jag skulle börja med matdagboken igen. Att sluta skriva kändes bra, men jag var nog inte redo för det ännu. Jag tror att matdagboken ger mig kontrollen över vad jag äter. Ifall jag får panik på kvällen och tänker att jag ätit för mycket, så kan jag alltid titta i den och se att jag snarare ätit förlite. Att skiva var oxå en form av belöning. Jag kände mig duktig när jag skrev ner allt jag ätit och hur mycket jag tränat. Jag kände mig stolt över mig själv. Att jag ändå kan fungera som en normal människa.
Så nu ska jag skriva matdagbok i några veckor till, och sen så ska jag försöka sluta igen. Jag har som mål att bli kvitt kontrollbehovet. Att bli frisk är inte enbart en uppförsbacke. Jag kommer att trilla många gånger tills jag kommer upp. Men jag trodde att det skulle gå snabbare att komma ur det. Min behandlare sa att det brukar ta 1,5 år. Jag har en lång resa framför mig. Men jag tänker inte se det som något jag måste ta mig igenom, jag tänker inte göra mig själv till ett offer och få vägen att verka som en kamp. Nej, jag tänker istället se det som en investering till ett bättre liv. Jag är värd det!
...
Det spelar ingen roll hur mycket jag försöker att le, hur mycket jag försöker att intala mig själv om att jag är lycklig, om att jag duger, om att jag är bra precis som jag är..
Jag känner mig inte bra så som jag är...
Vikt-tankar snurrar i huvudet mer än någonsin. Mina tankar kommer tillbaka mer och mer.
Möte på äs-mottagningen idag
Skola nu!
Undvik speglar. Tyck om dig själv!painting on a smile with lipstick
