Saphary

Två timmar i morse grät jag från och till. K försökte lugna ner mig genom att hålla om mig och ta djupa andetag med mig. Det hjälpte för stunden, men 2-3 min senare så började tårarna rinna igen. Varför? För att jag känner mig misslyckad som inte kan kontrollera maten så som jag vill. Eller inte maten egentligen, utan godiset. Låt mig berätta.

Jag har alltid ätit lite och sällan. Till och med som baby och barn så åt jag inte mycket. Detta vet alla som känner mig om. Godis och chips och läsk har aldrig heller varit min grej. Det har aldrig smakat riktigt gott och jag har alltid ätit medvetet för att jag inte har velat stoppa konstgjorda grejer i min kropp. Ett sug efter sött har bara kommit när jag varit bakis. Choklad däremot älskar jag, men det har aldrig varit så att jag "måste ha det". Vi har aldrig haft sånt hemma och att gå utanför dörren bara för att köpa choklad har inte varit värt det. Så varför detta sug efter choklad? Varför detta sug efter saker som jag egentligen inte är sugen på? Det är det som irriterar mig något fruktansvärt och jag blir inte klok på det. Det känns som att jag egentligen bara vill äta det för att ha en anledning att vara ännu mer ledsen och ha ännu mer ångest. Det är som om jag njuter av att må dåligt. Ni vet när man äter något och märker att man börjar må illa, men ändå fortsätter. Man är så medveten om att man kommer må dåligt, man känner det, men man vill och vill och vill och kan inte sluta tänka på den jävla chokladen som ligger framme. Och speciellt om jag är med andra som oxå äter. Då nästan måste jag göra det för att de gör det. För när jag är själv gör jag det aldrig, så jag typ passar på när andra är där.

Jag är rädd att mina kläder ska bli för små igen, att jag inte ska kunna ta på mig det jag har nu. Jag väger mindre än innan, men jag mår sämre.. usch usch usch.. Ta hand om er alla änglar och förlåt för mina negativa inlägg. Inte meningen att dra ner nån. Kram!!!