goooood mooorning
God morgon!
Idag är jag uppe väldigt tidigt, och hinner till och med äta lunch hemma innan jobbet. Annars så blir det mackor till fika på jobb och det känns onödigt. Gott, men ingen riktig lunch. Så jag ska göra en kycklingsoppa här hemma. Följer så klart mammas recept.
Har ni några andra lätta och snabba recept?
show!
Blev släppt från jobbet klockan 8, så att jag skulle hinna till min samb- och showträning. Vi fick göra ett litet solo oxå. Var lite nervös när jag skulle dansa ensam och de andra skulle titta på mig. Försökte tänka massa bra tankar som att jag är lika bra människa oavsett om jag presterar bra eller minsre bra. Och det gick faktiskt bra, och nästa gång kommer det att gå ännu bättre. Ska göra min andra show nästa tisdag i Roskilde, Danmark. Ojojoj, kommer bli mycket bättre än förra gången och jag hoppas att jag kommer vara mer avslappnad.
Ska till Äs-enheten imorgon bitti. Är inte lika taggad inför det som jag varit tidigare gånger. Känns nästan lite onödigt att gå dit då, men jag ska inte avboka. Det är bra för mig att gå dit och jag utvecklas förmodligen snabbare om jag får hjälp.
Min jag-är-bra-bok ropar på mig!
Godnatt!
Ska till Äs-enheten imorgon bitti. Är inte lika taggad inför det som jag varit tidigare gånger. Känns nästan lite onödigt att gå dit då, men jag ska inte avboka. Det är bra för mig att gå dit och jag utvecklas förmodligen snabbare om jag får hjälp.
Min jag-är-bra-bok ropar på mig!
Godnatt!
Jobb
Idag börjar mitt 9-dagars långa arbetspass. Blää, men extra pengar till jul känns väldigt skoj. Jag ska, trots att jag inte vill gå till mitt jobb, göra dagen så bra jag kan. Jag ska försöka tänka att jag har tur som har ett jobb som är välbetalt, där jag känner alla och känner mig trygg. Så hur mycket blogg det blir under dessa dagar vet jag inte, det är ingenting jag prioriterar i alla fall. Inna jobbvet ska jag iväg och köpa en varm vinterjacka. Tror att jag kör på en röd, längre Peak jacka, men förhoppningsvis så kommer jag inte behöva den så mycket i vinter. Snälla, snälla, inte en för kall vinter?
Jag hoppas att jag hinner till Samban efter jobbet. Får se om de vill släppa mig 15 min tidigare.
Denna dag ska nog bli bra!
Hur ser era planer ut?
Kram!
Jag hoppas att jag hinner till Samban efter jobbet. Får se om de vill släppa mig 15 min tidigare.
Denna dag ska nog bli bra!
Hur ser era planer ut?
Kram!
jag-är-bra-bok
Idag ska jag börja skriva i "jag-är-bra-boken". Idén kommer från Mia Törnbloms Självkänsla Nu! och jag tror att detta kommer vara väldigt givande för mig. Vi är så dåliga på att de de bra saker vi gör både för oss själva och andra. Det är lätt att tänka att man är misslyckad och inte värd någonting. Men tänk på alla bra saker vi ändå gör. Leendet du gav till mattanten i affären kanske förgyllde hennes dag. Att du gav någon en komplimang eller bad någon om ursäkt är oxå bra saker man gör. Vi är alldeles för hårda mot oss själva, och jag vill ändra min uppfattning om mig. Jag vill vara snäll mot mig själv och inte trycka ner det som är bra i mig. Jag vill kunna leva som jag lär och bli en mer positiv och glad människa. För vet ni vad? Jag är faktiskt bäst på att vara jag och det finns ingen som kan vara bättre på att vara jag. Du är oxå bäst på att vara du!
Jag väljer att ...
Idag har jag tagit sovmorgon till 10. Minns inte när jag gjorde det sist på en vardag. Går alltid upp 8, oavsett om jag har massa att göra eller ingenting. Kanske hade varit bra för mig om jag sov lite längre de dagarna jag var ledig.
Var ute med K igår, och åt tapas. Väldigt mysigt, ingen ångest, ingenting. Är det så det ska vara? I sånna fall så är det så jag vill ha det.
Ju längre tid det går, desto mer inser jag att jag kommer att bli frisk. Helt frisk. Om det är någonting jag aldrig ska ge upp så är det mitt tillfrisknande. Det finns inget annat! Att fortsätta vara sjuk är inget alternativ för mig. Och jag har gjort sånna otroliga framsteg och jag är väldigt stolt över mig själv. För 5 veckor sen var jag på mitt första möte på Ätstörningsmottagningen. På dessa 5 veckor har jag blivit så mycket starkare och tryggare i mig själv. Jag har ett val, och det är min skyldighet att välja det som är bra för mig. Jag väljer mitt liv, jag har full kontroll över de valen jag gör.
Jag kan välja att sluta äta, i hopp om att bli smal. Indirekt så väljer jag att fortsätta vara sjuk och till och med bli ännu sjukare. Jag väljer att slippa ångesten idag, att skjuta den till imorgon, för att sen imorgon skjuta den vidare. Men den måste få komma någpngång.
Nej, istället så väljer jag att äta mina mål, oavsett ångesten. Jag väljer att möta mina rädslor för att komma över dem. Jag väljer att skippa träningen om jag inte är på humör för att gå dit, att skippa min promenad om vädret är skit och jag helt bara vill ta det lungt hemma. Jag väljer att sluta tvinga mig själv till att göra saker jag egentligen inte vill. Jag väljer att sluta stressa upp mig för minsta lilla sak och alltid tro det västa. Jag väljer att börja älska mig själv, trots mina brister. Jag väljer att acceptera att ingen människa är perfekt, och därför så är inte jag heller det. Jag väljer att ändra mina ideal så att de kommer närmare verkligheten, istället för att ändra verkligheten så att den passar idealet.
Jag väljer att leva ett friskt liv. Ditt val står i dina händer!
Var ute med K igår, och åt tapas. Väldigt mysigt, ingen ångest, ingenting. Är det så det ska vara? I sånna fall så är det så jag vill ha det.
Ju längre tid det går, desto mer inser jag att jag kommer att bli frisk. Helt frisk. Om det är någonting jag aldrig ska ge upp så är det mitt tillfrisknande. Det finns inget annat! Att fortsätta vara sjuk är inget alternativ för mig. Och jag har gjort sånna otroliga framsteg och jag är väldigt stolt över mig själv. För 5 veckor sen var jag på mitt första möte på Ätstörningsmottagningen. På dessa 5 veckor har jag blivit så mycket starkare och tryggare i mig själv. Jag har ett val, och det är min skyldighet att välja det som är bra för mig. Jag väljer mitt liv, jag har full kontroll över de valen jag gör.
Jag kan välja att sluta äta, i hopp om att bli smal. Indirekt så väljer jag att fortsätta vara sjuk och till och med bli ännu sjukare. Jag väljer att slippa ångesten idag, att skjuta den till imorgon, för att sen imorgon skjuta den vidare. Men den måste få komma någpngång.
Nej, istället så väljer jag att äta mina mål, oavsett ångesten. Jag väljer att möta mina rädslor för att komma över dem. Jag väljer att skippa träningen om jag inte är på humör för att gå dit, att skippa min promenad om vädret är skit och jag helt bara vill ta det lungt hemma. Jag väljer att sluta tvinga mig själv till att göra saker jag egentligen inte vill. Jag väljer att sluta stressa upp mig för minsta lilla sak och alltid tro det västa. Jag väljer att börja älska mig själv, trots mina brister. Jag väljer att acceptera att ingen människa är perfekt, och därför så är inte jag heller det. Jag väljer att ändra mina ideal så att de kommer närmare verkligheten, istället för att ändra verkligheten så att den passar idealet.
Jag väljer att leva ett friskt liv. Ditt val står i dina händer!
underkläder
Har även köpt på mig massa snygga underkläder idag. Har alltid älskat vackra och söta underkläder och tycker att det är väldigt viktigt för hur jag mår. Jag känner mig lite finare. Till och med när jag var helt nere i äs-träsket och gick hemma hela dagarna i sunkiga kläder, så var vackra underkläder ett måste.
Vi får se vad K säger, hmm =)
Vi får se vad K säger, hmm =)
drömmar!
Då och då händer det att jag drömmer om mat. Att jag ska få äta. Och det är alltid smaskiga grejer som nybakat bröd, lussekatter och gott té. Inatt drömde jag om tårtor och goda bakelser. Men även i drömmen så hade jag en ätstörning. Hur sorgligt är inte det? Jag kunde inte ens få njuta av maten i min dröm, utan att få ångest. Vaknade hungrig och åt god frukost, och mer med det var det inte.
Jag har precis kommit hem från en lång shoppingrunda, själv såklart. Hatar att shoppa med andra eftersom deras åsikter påverkar mig så mycket. Och jag gick inte runt och tyckte att jag var ful eller tjock. Jag har tyckt om mig själv. Och det ska jag fortsätta göra resten av livet.
Har shoppat massa fina saker i alla fall och jag är väldigt glad. Även köpt praliner till K och de är snyggt inslagna. Vi ska ut och äta god middag ikväll.
lite hjälp, tack?
Jag skulle vilja lägga in en bild på bloggens startsida. Går det inte och göra på blogg.se, eller hittar jag inte funktionen?
Him
God morgon!
Kom att tänka på en sak precis. Förutom att ha haft oturen att få bulimi, så har jag haft tur. Jag fastnade aldrig så djupt och jag sökte hjälp innan det var försent. Jag insåg vad som höll på att hända, genom att läsa era bloggar. Jag tänkte "jag kommer att må lika dåligt som hon och hon och hon". Och jag ville inte detta. Sen har jag även haft turen att träffa en kille som fick mig att känna mig fin och må bra. Jag kände inte att han skulle döma mig om jag gick upp eller ner, så jag la det lite på hyllan. Hade jag varit singel kanske det hade varit andra bollar. Under mitt 1,5 års singelliv, så har jag dejtat svin. Killar som slängt fram pengar och kört fina bilar. Killar som velat ha mig som en trofé när vi var ute. Killar som hade så mycket stolthet att de inte kunde säga något vackert till mig utan körde sexistiska skämt och nervärderade. Jag kände att jag behövde vara fin, för annars skulle jag bli ensam. Jag offrade hela min själ för att bli vacker för dem. Men inuti kände jag mig så ful och så smutsig. Vad är det med oss tjejer när vi dras till sånna skitstövlar? Vad är det för bekräftelse vi söker? Jag tycker att mitt beteende var pinsamt och det tyckte mina vänner oxå. Men jag fick en slags "respekt" i dessa kretsar, som jag aldrig mer vill komma i kontakt med. Och hade jag varit kvar här, då hade jag säkerligen varit mer fast i bulimin än jag är idag, det kan jag garantera.
Nu har jag en kille som värderar mig, inte utifrån mitt utseende, utan utifrån min själ. Han tycler att jag är en underbar människa och han älskar mig för den jag är. Han vill inte att jag ska ändra mig, för hade han velat det, ja då hade han säkerligen inte varit med mig.
Träffa inte den första bästa killen som dyker upp, utan vänta, din tur kommer oxå. Och du lär märka när det är på riktigt!
Kom att tänka på en sak precis. Förutom att ha haft oturen att få bulimi, så har jag haft tur. Jag fastnade aldrig så djupt och jag sökte hjälp innan det var försent. Jag insåg vad som höll på att hända, genom att läsa era bloggar. Jag tänkte "jag kommer att må lika dåligt som hon och hon och hon". Och jag ville inte detta. Sen har jag även haft turen att träffa en kille som fick mig att känna mig fin och må bra. Jag kände inte att han skulle döma mig om jag gick upp eller ner, så jag la det lite på hyllan. Hade jag varit singel kanske det hade varit andra bollar. Under mitt 1,5 års singelliv, så har jag dejtat svin. Killar som slängt fram pengar och kört fina bilar. Killar som velat ha mig som en trofé när vi var ute. Killar som hade så mycket stolthet att de inte kunde säga något vackert till mig utan körde sexistiska skämt och nervärderade. Jag kände att jag behövde vara fin, för annars skulle jag bli ensam. Jag offrade hela min själ för att bli vacker för dem. Men inuti kände jag mig så ful och så smutsig. Vad är det med oss tjejer när vi dras till sånna skitstövlar? Vad är det för bekräftelse vi söker? Jag tycker att mitt beteende var pinsamt och det tyckte mina vänner oxå. Men jag fick en slags "respekt" i dessa kretsar, som jag aldrig mer vill komma i kontakt med. Och hade jag varit kvar här, då hade jag säkerligen varit mer fast i bulimin än jag är idag, det kan jag garantera.
Nu har jag en kille som värderar mig, inte utifrån mitt utseende, utan utifrån min själ. Han tycler att jag är en underbar människa och han älskar mig för den jag är. Han vill inte att jag ska ändra mig, för hade han velat det, ja då hade han säkerligen inte varit med mig.
Träffa inte den första bästa killen som dyker upp, utan vänta, din tur kommer oxå. Och du lär märka när det är på riktigt!
att prestera!
Jag måste säga att jag blev klar med min hemtenta idag, som ska in på onsdag. Jippy, ledighet! Ska bara fixa lite inför redovisningen men sen är det slut, skolfri i 11 dagar. Dock ska jag jobba 9 av de, så det blir ändå inget slappande hemma. Idag har jag även varit på biblioteket och lånat lite fler böcker. Att läsa gör mig avslappnad. Men även där känner jag ibland att jag måste prestera. Måste läsa ut x antal sidor eller berätta för andra vilken bok jag håller på att läsa. De andra tycker självklart att jag är duktig som har tiden och orken att läsa. K undrade om jag skulle hinna läsa ut de 5 böckerna på en månad, och litteraturen till den nya kursen. Ja, sa jag, lätt som en plätt. Att jag aldrig lär mig. Blir så besviken på mig själv när jag inser att vissa av de sakerna jag gör är så onödiga. Visst är det skönt att läsa, men vem gör jag det för?
Jag och K låg kvar i sängen lite imorse och pratade framtid. Det känns konstigt måste jag säga. Jag har aldrig vågat tänka så långt fram. Jag har bara tänkt deet kommer när det kommer, och att jag itne riktigt bryr mig. Jag har en vision att det inte finns en människa som skulle klara av att leva med mig, så krävande och jobbig som jag är. Efter är att läst lite i Törnbloms Självkänsla, så ser jag att det är min dåliga självkänsla som pratar här. Klart att jag är värd det bästa och klart kommer jag att få dela mitt liv med någon!
Har ätit middag med K, och varit på capoeiran och samban idag. En perfekt måndag helt enkelt!
Jag och K låg kvar i sängen lite imorse och pratade framtid. Det känns konstigt måste jag säga. Jag har aldrig vågat tänka så långt fram. Jag har bara tänkt deet kommer när det kommer, och att jag itne riktigt bryr mig. Jag har en vision att det inte finns en människa som skulle klara av att leva med mig, så krävande och jobbig som jag är. Efter är att läst lite i Törnbloms Självkänsla, så ser jag att det är min dåliga självkänsla som pratar här. Klart att jag är värd det bästa och klart kommer jag att få dela mitt liv med någon!
Har ätit middag med K, och varit på capoeiran och samban idag. En perfekt måndag helt enkelt!
ny vecka
Precis hemkommen från K som ligger hemma och är sjuk idag. Är nog bäst att jag är hemma och pluggar idag, hos K myser vi mest och koncentrationen sjunker en del. Måndag, ny vecka, skönt. På fredag ska jag till min psykolog igen och jag vill prata om det här med matångest över helgen. Jag vill veta hur jag ska göra för att slippa den. Har varit pissväder hela helgen, så jag har inte ens kommit ut. Hade varit skönt med en promenad och det kanske hade jagat bort hjärnspöken. Eller om jag jobbat. Men att bara dra hemma skapar kaos hos mig. Och precis när jag får ordning på maten under vardagarna, så kommer helgen, och allt förstörs. Oftast äter jag alldeles för få måltider eller så äter jag snacks eller godis. Men jag lär mig med tiden, tålamod bara.
Städa och plugg nu!
matångest
Fredag, lördag och idag är matångestdagar, där jag får ångest över allt jag äter, men jag äter ändå. Gårdagens middag och dagens frukost ledde till en sån mätt-känsla som jag inte kännt på länge. Jag har helt enkelt inte vågat äta mig riktigt mätt. Igår så hade vi gäster hemma och det blev massa plockmat. Dessutom så var jag bakis så jag kände varken hunger eller mättnad speciellt bra. Bakfylle-dagar är alltid ångestgivande då jag tycker att sprit, i vilken form som helst, är onödiga kalorier och jag tror att man kommer gå upp 5 kg att ett glas vin. Fel har jag kanske, men jag känner mig lite större idag än i veckan. Imorse bakade vi även en nyttigare form av scones, vilka var väldigt goda. Jag vet inte länge om jag äter för mycket eller om det bara är ångesten som talar. Jag tror på det andra faktiskt, men men, känsla och verklighet behöver inte vara detsamma. Ikväll ska jag och K dessutom ut och äta middag. Vi har vår halvårs-dag idag, så det är inget att avböja eller skippa, hur mycket jag än hade velat. Men jag ska hålla mig ikväll, jag ska försöka i alla fall. Blir tapas på underbara Mosaik, mums!
Sitter hos K och skriver hemtenta för fullt. Har regnat hela dagen, så jag kommer att skippa akrobatik-träningen. Orkar inte ens ta mig ut ur huset.
Sitter hos K och skriver hemtenta för fullt. Har regnat hela dagen, så jag kommer att skippa akrobatik-träningen. Orkar inte ens ta mig ut ur huset.
utgång igår!
Konserten igår var riktigt grym. Träffade på hans mamma och storebror och det var väldigt trevligt att prata med dem. Hans mamma hade fått nytt jobb och storebrorn hade blivit pappa. Ojj vad mycket som kan hända på två år. Själv har man fått bulimi, haha!
Stack vidare till K sen där han och hans kompis var och tog det lungt. Lite rosévin och sen befann vi oss på Buddha Lounge. Och jag hade så roligt, jag kände mig så avslappnad. Kände inte alls att folk tänkte illa om mig och tyckte si och så om mig. Äntligen, äntligen, ser jag delar av mitt liv komma tillbaka.
Imorse åt vi god frukost tillsammans och nu är jag hemma och ska plugga.
Ett tips på bra bok som jag läser just nu är Mia Törnblom - Självkänsla nu!
Stack vidare till K sen där han och hans kompis var och tog det lungt. Lite rosévin och sen befann vi oss på Buddha Lounge. Och jag hade så roligt, jag kände mig så avslappnad. Kände inte alls att folk tänkte illa om mig och tyckte si och så om mig. Äntligen, äntligen, ser jag delar av mitt liv komma tillbaka.
Imorse åt vi god frukost tillsammans och nu är jag hemma och ska plugga.
Ett tips på bra bok som jag läser just nu är Mia Törnblom - Självkänsla nu!
Konsert ikväll!
Ikväll ska jag på en liten konsert. Det är nämligen mitt ex som blivit väldigt duktig. Han var duktig innan oxå, men under den tiden i mitt liv så var jag ett svin som ständigt påpekade för honom att han inte dög för mig. Jag tryckte ner honom för att må bra själv. Vad säger det om mig som person? Men det är 2 år sen vi gjorde slut och vi har självklart pratat ut och han har förlåtit mig. Jag vet inte om jag har förlåtit mig själv helt för det jag gjorde mot honom. Tänk er det hemska en människa kan säga till en annan, det var jag. Men han stod vid min sida och han älskade mig när jag hatade mig själv mest av allt. Han är en helt underbar person! Hur som helst så ska jag på hans spelning ikväll och stötta honom. Jag vet att det betyder mycket för honom att jag är där och jag vet att han ibland fortfarande söker bekräftelse av mig. Och jag har lärt mig att vara en bättre människa genom att börja vara snäll mot honom. Och det är jag stolt över. Mitt beteende är ett bevis på att man kan ändras till både det bättre och det sämre.
Har även haft en kompis över idag, en underbar tjej som jag känt i 12 år, dvs. sen jag flyttade till Malmö. Även om vi ses sällan så är hon en av de som står mig närmast och som jag aldrig tvekat om att ringa. Vissa människor blir man glad över genom att bara se dem.
Nu blir det dusch, och sen middag. Hoppas ni får en bra fredag, jag tänker på er!
Flickor (ni vet vilka ni är), ni är guld värda och jag tror starkt på er!!
Har även haft en kompis över idag, en underbar tjej som jag känt i 12 år, dvs. sen jag flyttade till Malmö. Även om vi ses sällan så är hon en av de som står mig närmast och som jag aldrig tvekat om att ringa. Vissa människor blir man glad över genom att bara se dem.
Nu blir det dusch, och sen middag. Hoppas ni får en bra fredag, jag tänker på er!
Flickor (ni vet vilka ni är), ni är guld värda och jag tror starkt på er!!
Äs-mottagning möte
Imorse var jag på möte på ÄS-mottagningen. Målet nu är att vi ska ses en gång i veckan och jobba med maten och främst med tankarna. Det är i huvudet allt kommer till och det är där jag måste jaga iväg det från. Vi pratade väldigt mycket om hur man ska ta itu med den hemska rösten i huvudet. Det är inte lönt att vara osams med den, utan vi ska samarbeta. Jag ska fråga mig själv varför jag känner som jag gör.
Vi tog bowlingen i lördags som ett exempel, där jag blev ledsen och ville åka hem. Hon frågade mig varför jag blev ledsen. Jag sa att jag inte tyckte att jag förtjänade mina vänner tid, att i och med att jag var så dålig på bowling så skönt mitt människovärde, jag var helt enkelt inte nöjd med mig själv för att jag inte var bäst på att bowla. Hela min självbild rasade. Jag ansåg att eftersom jag inte var bäst på att bowla så var jag misslyckad. Sedan kom vi fram till vilka alternativa tankar jag istället hade kunnat tänka. Vi skrev upp att jag istället borde tänka att jag är bra precis som jag är, att jag inte är intresserad av bowling och därför inte behöver vara bra på det, att jag inte kan vara bra på allting, att vara bra på någonting inte ökar mitt värde som människa, att jag inte var där för att visa mina bowlings-skills utan för att umgås med mina vänner då bowling bara var en social sak och att mina vänner ville ha med mig oavsett om jag var ledsen eller glad.
Detta fick mig att börja fundera lite över hur viktigt det är att ta itu med sina känslor och att försöka byta ut de elaka rösterna inom sig mot lite snällare röster. Varför skulle jag vara värd mer om jag var duktig på bowling? Varför ska mitt värde som människa bero på min presentation i bowling? Är jag mer värd om jag slagit två strikes? Eller 3? Eller 5? Är de som fick mindre poäng än jag, mindre värda? Nej, självklart tycker jag inte det, och sjävklart så är jag lika mycket värd oavsett vad jag har för poäng. Jag menar, hur kan jag låta något sånt påverka hela min helg? Hur kan jag låta en sådan skitsak göra mig ledsen och få mig att tvivla över mitt värde.
Det är i alla fall sånna känslor som vi ska jobba med och det känns lite roligt. Jag tror att jag fixar det.
Matmässigt idag, så gick det bra, ända till nyss typ. En liten skål med naturella nötter och torkad frukt. Men sen gick jag och hämtade mer, och sen 4 rutor 90% choklad. Så mörk choklad är inte ens gott i sådana mängder. Jag mår illa, och även fast det inte var mycket, så vill jag mest av allt spy just nu. Men jag vet att nötter och choklad inte kommer upp, jag har får lång erfarenhet av sånt. Jag ska i alla fall inte stoppa fingrarna i halsen, utan ska sen idag även äta en middag. Jag hoppas bara mitt illamående går över. Jag ska inte låta detta förstöra min dag, ingen chans. Jag får inte och jag ska inte. Om jag ska vara ärlig, jag har inte tid för att låta det förstöra min dag. För då kommer imorgon oxå att vara förstörd och söndagen oxå. Och det är för mycket för mig.
Jag har pratat ut lite med K om lite "problem" mellan oss, och det känns skönt att få det gjort. Ett bra förhållande bygger på att man kan konversera med varandra och berätta saker som inte står rätt till. Och jag vet att han försöker förstå, men att även han har svårt med känslor.
Och ni som skriver till mig "fan vad bra det verkar gå för dig, du är frisk ju". Jag vet att jag kommit väldigt långt och jag är stolt över detta, men om ni visste hur mycket betänktetid ätstörningen tar. Det finns inte så mycket tid att skriva och jag skulle behöva skriva konstant för att få ner alla mina tankar som flyger runt. Det är svårt. Jag kan ibland inte plugga för att jag tänker på annat så mycket. Jag kan inte ha en längre konversation med folk för att jag försvinner i mina egna tankar. Det påverkar skolan, jobbet, träningen, familjelivet, min relation till K och mina vänner. Jag är där, men samtidigt är jag långt borta. Blicken försvinner. Jag tittar men jag ser inte. Jag lyssnar men jag hör inte. Men tro inte att jag tappat hoppet och ingen av er ska heller tappa det. Bulimi är ingen fiende och inget vi ska besegra. Vi ska bara lära oss att vända på det hon säger och filtrera bort det. Vi ska lära oss att lyssna på kroppen och förse med det den vill ha. Jag tror att det är möjligt, vad tror du?
Vi tog bowlingen i lördags som ett exempel, där jag blev ledsen och ville åka hem. Hon frågade mig varför jag blev ledsen. Jag sa att jag inte tyckte att jag förtjänade mina vänner tid, att i och med att jag var så dålig på bowling så skönt mitt människovärde, jag var helt enkelt inte nöjd med mig själv för att jag inte var bäst på att bowla. Hela min självbild rasade. Jag ansåg att eftersom jag inte var bäst på att bowla så var jag misslyckad. Sedan kom vi fram till vilka alternativa tankar jag istället hade kunnat tänka. Vi skrev upp att jag istället borde tänka att jag är bra precis som jag är, att jag inte är intresserad av bowling och därför inte behöver vara bra på det, att jag inte kan vara bra på allting, att vara bra på någonting inte ökar mitt värde som människa, att jag inte var där för att visa mina bowlings-skills utan för att umgås med mina vänner då bowling bara var en social sak och att mina vänner ville ha med mig oavsett om jag var ledsen eller glad.
Detta fick mig att börja fundera lite över hur viktigt det är att ta itu med sina känslor och att försöka byta ut de elaka rösterna inom sig mot lite snällare röster. Varför skulle jag vara värd mer om jag var duktig på bowling? Varför ska mitt värde som människa bero på min presentation i bowling? Är jag mer värd om jag slagit två strikes? Eller 3? Eller 5? Är de som fick mindre poäng än jag, mindre värda? Nej, självklart tycker jag inte det, och sjävklart så är jag lika mycket värd oavsett vad jag har för poäng. Jag menar, hur kan jag låta något sånt påverka hela min helg? Hur kan jag låta en sådan skitsak göra mig ledsen och få mig att tvivla över mitt värde.
Det är i alla fall sånna känslor som vi ska jobba med och det känns lite roligt. Jag tror att jag fixar det.
Matmässigt idag, så gick det bra, ända till nyss typ. En liten skål med naturella nötter och torkad frukt. Men sen gick jag och hämtade mer, och sen 4 rutor 90% choklad. Så mörk choklad är inte ens gott i sådana mängder. Jag mår illa, och även fast det inte var mycket, så vill jag mest av allt spy just nu. Men jag vet att nötter och choklad inte kommer upp, jag har får lång erfarenhet av sånt. Jag ska i alla fall inte stoppa fingrarna i halsen, utan ska sen idag även äta en middag. Jag hoppas bara mitt illamående går över. Jag ska inte låta detta förstöra min dag, ingen chans. Jag får inte och jag ska inte. Om jag ska vara ärlig, jag har inte tid för att låta det förstöra min dag. För då kommer imorgon oxå att vara förstörd och söndagen oxå. Och det är för mycket för mig.
Jag har pratat ut lite med K om lite "problem" mellan oss, och det känns skönt att få det gjort. Ett bra förhållande bygger på att man kan konversera med varandra och berätta saker som inte står rätt till. Och jag vet att han försöker förstå, men att även han har svårt med känslor.
Och ni som skriver till mig "fan vad bra det verkar gå för dig, du är frisk ju". Jag vet att jag kommit väldigt långt och jag är stolt över detta, men om ni visste hur mycket betänktetid ätstörningen tar. Det finns inte så mycket tid att skriva och jag skulle behöva skriva konstant för att få ner alla mina tankar som flyger runt. Det är svårt. Jag kan ibland inte plugga för att jag tänker på annat så mycket. Jag kan inte ha en längre konversation med folk för att jag försvinner i mina egna tankar. Det påverkar skolan, jobbet, träningen, familjelivet, min relation till K och mina vänner. Jag är där, men samtidigt är jag långt borta. Blicken försvinner. Jag tittar men jag ser inte. Jag lyssnar men jag hör inte. Men tro inte att jag tappat hoppet och ingen av er ska heller tappa det. Bulimi är ingen fiende och inget vi ska besegra. Vi ska bara lära oss att vända på det hon säger och filtrera bort det. Vi ska lära oss att lyssna på kroppen och förse med det den vill ha. Jag tror att det är möjligt, vad tror du?
promenad
Det blir en promenad med en kompis nu. Solen skiner och jag har pluggat i 4 timmar och tycker att jag förtjänar att få komma ut lite. Sen ska jag hem och fortsätta plugga. För första gången så känner jag ingen stress över hemtentan. Jag tar det lungt och det är nästan lite roligt. Kan det vara så att hur man mår på insidan speglar allt annat. Jag mår bra idag och därför så tror jag att jag kommer fixa tentan. Men hade jag varit ledsen så hade jag tyckt att allt jag skrev var värdelöst och jag hade helst av allt velat krypa ner under täcker och gråta. Skönt att äntligen få ha bra dagar oxå och inte ständigt vara ledsen och nere.
Elin utmanade mig och jag ska ta och fixa det sen, men jag måste få tänka lite först. Inte så lätt att komma på saker som ingen vet, buhuhuhuuh
Elin utmanade mig och jag ska ta och fixa det sen, men jag måste få tänka lite först. Inte så lätt att komma på saker som ingen vet, buhuhuhuuh
mardröm?
Inatt så drömde jag att jag var otrogen mot K! Och det kändes så verkligt och jag hade massa skuldkänslor när jag vaknade. Jag var typ inte säker på om jag drömt eller inte. Hemskt var det. Men som tur är så var det en dröm.
Idag ska jag plugga massa och sen får jag se om jag hinner med en promenad med en kompis. Det hade nog varit mysigt. Ikväll så är det samba och showträning, längtar!!
show!
Är hemma från uppvisningen nu och sitter här fortfarande helt glittrig. Och det gick jättebra. När man väl kom upp på scen så spelade det ingen roll hur mycket fel man gjorde, så länge man log. Och inga stora fel gjordes av någon, vilket oxå var skönt. Nu känner jag mig lättad över att det är över men jag längtar samtidigt efter nästa showuppträdande. Hihi, dumt att man går och oroar sig över struntsaker. Vi blev bjudna på brasilians soppa efter showen och jag satt och åt med de andra utan att överhuvudtaget tänka på maten. Den var inte centrum i mitt huvud, utan det var jag själv och de andra omkring mig, Skönt!
allt-eller-inget
Jag behöver lära mig att bli av med detta allt-eller-inget tänkande. Kan ta igår som ett exempel då jag som mellanmål tog lite naturella nötter och torkad frukt. Inga mängder egentligen, en halv kopp. Men sen på kvällen så kom jag på mig själv att tänka "du har redan förstört dagen, varför inte äta massa skit nu, så slipper du förstöra de andra dagarna istället". Slutade med att jag åt lite glass hemma hos K, men det fanns ingen ångest inblandad här. Jag kände mig varke värdelös eller tjock. Jag åt lite glass för att jag var sugen. Men nu frågar jag mig om jag verkligen var sugen, eller "var sugen" för att jag redan hade "förstört" dagen?
Idag håller samma sak på att hända. Jag år lunch i skolan. Blev lite snabb-pasta med ädelostsås. För mig är detta väldigt onyttigt, även om pastan var fullkorn. För någon annan är detta en perfekt lunch, medan jag är rädd för ostsåsen. När jag kom hem så tänkte jag "äsch, jag borde fortsätta att vara onyttig". Som tur är så utlöste tankarna ingen handling, utan jag kom på mig själv att tänka detta och insåg vad jag var på väg att göra. Jag "räddade" situationen här för att om jag tänker efter så är jag itne sugen på något och jag är inte hungrig. Det är bara hjärn-spöken. Jag och de ska bli vänner, snart i alla fall.
Ikväll är det sambauppvisning och jag tror att det ska gå jättebra, eller jag hoppas det i alla fall. Får inte glömma att lé mycket för det är det enda viktiga egentligen. Och att ha roligt!!
Idag håller samma sak på att hända. Jag år lunch i skolan. Blev lite snabb-pasta med ädelostsås. För mig är detta väldigt onyttigt, även om pastan var fullkorn. För någon annan är detta en perfekt lunch, medan jag är rädd för ostsåsen. När jag kom hem så tänkte jag "äsch, jag borde fortsätta att vara onyttig". Som tur är så utlöste tankarna ingen handling, utan jag kom på mig själv att tänka detta och insåg vad jag var på väg att göra. Jag "räddade" situationen här för att om jag tänker efter så är jag itne sugen på något och jag är inte hungrig. Det är bara hjärn-spöken. Jag och de ska bli vänner, snart i alla fall.
Ikväll är det sambauppvisning och jag tror att det ska gå jättebra, eller jag hoppas det i alla fall. Får inte glömma att lé mycket för det är det enda viktiga egentligen. Och att ha roligt!!
Showträning!
åååååå jag är så jätteglad. Har haft så kul på showträningen. Ville inte därifrån. Uppvisningen på onsdag kommer gå galant!!
efter regn ...
Det känns skönt att det är måndag. Dagen att "börja om", att rycka upp sig, bla bla bla. Alltid samma visa. Men idag mår jag faktiskt bättre än helgen. Det gör mig gott att träffa personer jag tycker om och prata ut med vänner. Promenaden med mamma och pappa igår var oxå väldigt bra för mig. Även om den var i syfte att motionera, så pratade vi mycket oxå, och jag märker hur mycket närmare vi kommer. Varför har jag stängt dem ute så här länge?
Jag känner att jag ibland stöter bort folk med flit för att känna om de verkligen bryr sig. Bråkar med dem för att se om de går sin väg eller stannar? Detta är kanske fel av mig, men jag behöver denna bekräftelsen just nu. Jag behöver få veta och höra att jag duger som jag är, att det är okej att vara jag. I grund och botten vet jag kanske detta, men jag har en tendens att trycka bort det. Jag säger istället att jag inte är värd andras omtanke. Och det är då jag vill att ni ska bevisa motsatsen. Kanske mycket att kräva av min familj, K och vänner, men jag behöver detta om jag ska bli frisk. Jag behöver någon som pushar mig lite, som drar mig i armen, för mest av allt så vill jag bara strunta i allt och sova bort hela livet. Snälla, låt mig inte göra det.
Jag känner att jag ibland stöter bort folk med flit för att känna om de verkligen bryr sig. Bråkar med dem för att se om de går sin väg eller stannar? Detta är kanske fel av mig, men jag behöver denna bekräftelsen just nu. Jag behöver få veta och höra att jag duger som jag är, att det är okej att vara jag. I grund och botten vet jag kanske detta, men jag har en tendens att trycka bort det. Jag säger istället att jag inte är värd andras omtanke. Och det är då jag vill att ni ska bevisa motsatsen. Kanske mycket att kräva av min familj, K och vänner, men jag behöver detta om jag ska bli frisk. Jag behöver någon som pushar mig lite, som drar mig i armen, för mest av allt så vill jag bara strunta i allt och sova bort hela livet. Snälla, låt mig inte göra det.
Doktorn, möte 2
Jag har varit hos doktorn på kroppslig undersökning idag. Vi kollade blodtryck, hjärtslag, tänderna, lungorna och tryckte på magen. Allt verkade stämma bra förutom att jag har för lågt blodsocker. På gränsen till farligt lågt. Jasså? Hon sa att jag förmodligen tränar för mycket och äter för lite, så hjärtat har inte så mycket ork att transportera blodet. Jättekul!?
Glad att jag inte förstört tänderna. Kom o tänka på att jag måste boka tandläkartid oxå. Usch, hemska utgifter.
Jag mår lite bättre idag. K kom och hämtade mig igårkväll och vi sov ihop. Kändes skönt med någon som kramade om mig. Kanske är det anledningen till att jag är på lite bättre humör.
Idag tänkte jag börja skriva på arbetet som ska in nästa onsdag. Vill bara få det överstökat!
Hoppas att det inte regnar, så att jag kan cykla till skolan senare.
Kram på er!
Glad att jag inte förstört tänderna. Kom o tänka på att jag måste boka tandläkartid oxå. Usch, hemska utgifter.
Jag mår lite bättre idag. K kom och hämtade mig igårkväll och vi sov ihop. Kändes skönt med någon som kramade om mig. Kanske är det anledningen till att jag är på lite bättre humör.
Idag tänkte jag börja skriva på arbetet som ska in nästa onsdag. Vill bara få det överstökat!
Hoppas att det inte regnar, så att jag kan cykla till skolan senare.
Kram på er!
nej nej nej
Dansen gick bra och vi får en timme till imorgon att öva. Känns skönt då jag fortfarande är väldigt osäker på mina steg. Helst av allt så vill jag just nu bara hoppa av dansen och allt. Bara få vara jag, utan att behöva göra något alls. Bäst att jag stannar hemma idag, jag tror att min ledsenhet är smittbar. Och jag orkar inte bråka. Känner hur all kraft bara rinner ut och jag tänker på mycket så att huvudet håller på att sprängas. Nej, orkar inte
stress
Humöret är fortfarande nere. Vet inte hur jag ska göra för att rycka upp mig, för att bli glad. Jag hinner inte slappna av när jag har så mycket grejer på gång. Jag har ett arbete som ska in om 1,5 vecka som jag inte börjat skriva på en. En redovisning som jag oxå måste börja jobba med. Träningen som jag tycker om men som tar så mycket tid. Dansuppvisningen på onsdag och de två koreografier som jag MÅSTE lära mig idag. Jag behöver fler jobbtider och vill ha pengar, men jag ser ingen plats för jobbet just nu. All planering av mat och allt jobb med "att bli frisk" tar egentligen upp all min energi. Och inte nog med detta, så har jag en familj, pojkvän och vänner som jag inte har råd att lämna bakom. Trots allt så är det dem som är styrkan bakom mig. Jag ska till doktorn imorgon för kroppslig undersökning och på fredag träffar jag min psykolog igen.
Jag känner stressen inom mig hela tiden. Den kan avta ibland, men den finns alltid där. Jag är konstant stressad över hur mitt liv kommer att bli. Om jag kommer klara min utbildning, om jag kommer få ett jobb, om jag kommer hitta en lägenhet att bo i och kommer jag att våga bo själv. Vad händer om jag och K gör slut? Vad händer när han inte pallar med en ledsen tjej? Vart tar jag vägen då?
Jag behöver få lära mig att varva ner ibland och låtsas som att all är bra. Att inga bekymmer finns och inga faror som väntar bakom hörnen. Jag vill känna mig trygg i mig själv och vara säker på att de val jag gör är rätt. Jag vill slippa känna mig osäker på allt jag säger och tänka "är detta rätt" i allt jag gör. Men jag ska orka, för det finns inget annat!
Jag känner stressen inom mig hela tiden. Den kan avta ibland, men den finns alltid där. Jag är konstant stressad över hur mitt liv kommer att bli. Om jag kommer klara min utbildning, om jag kommer få ett jobb, om jag kommer hitta en lägenhet att bo i och kommer jag att våga bo själv. Vad händer om jag och K gör slut? Vad händer när han inte pallar med en ledsen tjej? Vart tar jag vägen då?
Jag behöver få lära mig att varva ner ibland och låtsas som att all är bra. Att inga bekymmer finns och inga faror som väntar bakom hörnen. Jag vill känna mig trygg i mig själv och vara säker på att de val jag gör är rätt. Jag vill slippa känna mig osäker på allt jag säger och tänka "är detta rätt" i allt jag gör. Men jag ska orka, för det finns inget annat!
bowling
Jag följde med ut en sväng igår trots att jag egentligen bara ville sitta hemma och vara ledsen. Följde med en av mina närmsta tjejkompisar, B, (som vet om Äs) och hennes killkompis, som skulle bowla. Jag var inte så sugen på att klä upp mig men gjorde det ändå och tänkte att det kanske kunde bli en bra dag. Jag har alltid tyckt att bowling är kul och jag är ingen som måste vinna. Jag vet att jag inte är så bra på bowling, punkt slut. Men igår så blev jag ledsen av att förlora. Krafterna bara tog slut då och jag valde att åka hem när de andra gick vidare ut. B messade mig sen och frågade om jag ville ses och prata, men seriöst, vad finns det att prata om? Det är skit som det är, varför dra in andra i det?
Kom i alla fall hem och gjorde en god fruktsallad och gick sen och la mig ganska tidigt. Alla mina vänner och min pojkvän är ute och festar och jag sover på en lördag klockan 12. Detta är att känna sig misslyckad. Det var jag som var den som var ute 2-3 gånger i veckan. Jag tackade aldrig nej till fest och vi hade alltid kul. Att vara "den som festar" har varit min grej och nu måste jag släppa det oxå.
Igår var en deppig dag, och jag vaknade med ungefär samma känsla i kroppen idag. Jag är ledsen helt utan anledning, men det är okej. Jag måste få vara så oxå. Det enda som glädjer mig med det är att jag inte har tagit till maten för att döva dessa känslor, men jag känner att jag borde prata med någon idag. Får se om jag hinner med mamma. Och jag hoppas att jag kan vända söndagen till en positiv dag, så som förra söndagen blev.
Idag ska jag plugga lite till och sen ska jag dansa i två timmar. Måste lära mig 2 koreografier idag och jag hoppas att jag hinner. Hoppas även att tränaren har med sin kläderna som vi ska uppträda i på onsdag. Jag tror att det kommer gå bra på onsdag och jag är inte alls så nervös. Eller jag kanske ska vänta och se tills tisdag kväll. Snälla, ta bara inte till maten. Du har varit så duktig! snälla, snälla, snälla. Tänkte även se om jag hinner med en timmes akrobatik efter samban idag. Måste öva lite till.
Kom i alla fall hem och gjorde en god fruktsallad och gick sen och la mig ganska tidigt. Alla mina vänner och min pojkvän är ute och festar och jag sover på en lördag klockan 12. Detta är att känna sig misslyckad. Det var jag som var den som var ute 2-3 gånger i veckan. Jag tackade aldrig nej till fest och vi hade alltid kul. Att vara "den som festar" har varit min grej och nu måste jag släppa det oxå.
Igår var en deppig dag, och jag vaknade med ungefär samma känsla i kroppen idag. Jag är ledsen helt utan anledning, men det är okej. Jag måste få vara så oxå. Det enda som glädjer mig med det är att jag inte har tagit till maten för att döva dessa känslor, men jag känner att jag borde prata med någon idag. Får se om jag hinner med mamma. Och jag hoppas att jag kan vända söndagen till en positiv dag, så som förra söndagen blev.
Idag ska jag plugga lite till och sen ska jag dansa i två timmar. Måste lära mig 2 koreografier idag och jag hoppas att jag hinner. Hoppas även att tränaren har med sin kläderna som vi ska uppträda i på onsdag. Jag tror att det kommer gå bra på onsdag och jag är inte alls så nervös. Eller jag kanske ska vänta och se tills tisdag kväll. Snälla, ta bara inte till maten. Du har varit så duktig! snälla, snälla, snälla. Tänkte även se om jag hinner med en timmes akrobatik efter samban idag. Måste öva lite till.
rädsla
Ibland är jag rädd för att aldrig bli frisk. Att aldrig riktigt vilja bli frisk och därav aldrig bli det. Det är min största rädsla och jag tänker på den varje gång jag äter och varje gång jag är hungrig eller ens tänker på mat. Jag tror att denna rädslan är starkare än bulimin.
Igår blev det mys med K. Såg två riktigt dåliga filmer, och jag minns inte ens vad de hette. Så vi gick och la oss tidigt och imorse så pussade han mig hejdå innan han åkte till fotbollen. Jag har försökt plugga lite, varit och handlat mat och lagat mat till familjen. Blev en variant av en sen lunch/ tidig middag halv fyra. Ikväll ska jag träffa lite vänner men vi har inte så mycket planerat. Regnet får mig att inte vilja göra någonting alls.
Nu ska jag fortsätta plugga!
fredag
Mina planer både för ikväll och imorgonkväll tycks ha ändrats. Men så får det vara. Vad skulle vara det värsta? Att jag sitter hemma själv en lördagkväll? Så farligt är det visst inte ändå!
Men jag tror att vi kommer styra upp något trots allt
Ska laga middag ikväll för familjen tänkte jag. Inga planer vad det kommer bli, men mysigt att äta alla ihop. Och så får jag känna mig extra duktig :)
Update: K kommer och hämtar mig strax så ska vi laga mat ihop. Blir nog film och mys för min del ikväll. Laddar inför en pluggdag imorgon. Hoppas ni oxå får en mysig fredag!
Men jag tror att vi kommer styra upp något trots allt
Ätstörningsmottagninen möte 4, doktorn möte 1
Jag har idag fått skriva upp vad jag har för mål med behandligen. Var lite svårt då jag inte gått och tänkt på detta. Men det jag kom på var att när jag är klar med min behandling så vill jag kunna vara ledig en hel dag utan att göra någonting alls och ändå äta utan att få ångest. Jag vill inte tänka att jag måste träna för att förtjäna att äta, utan ska kunna äta normalt de dagar då jag inte heller tränar. Mitt andra mål är att sluta fokusera på mat hela tiden, att inte ständigt tänka på vad, när och hur jag ska äta. Få en bättre inställning till mat utan massa förbud. Det samma gäller motionen. Jag ska inte känna mig värdelös bara för att jag hoppat ett träningspass.
Min psykolog tyckte att det var väldigt bra att jag berättat för K och för vänninan. Jag har nästan glömt att jag gjort det.
Vägen dit ser rätt enkel ut om man läser det svart på vitt, men jag vet att det var ta väldigt lång tid. Jag räknar med ett år minst, och då har jag ändå kommit väldigt långt själv. Men inga mål är omöjliga. Det finns inget man inte kan göra om man vill det tillräckligt mycket. Mål är till för att uppnås. Och jag tänker aldrig mer sätta ett mål "jag ska väga 32 kg" för det är ett mål som inte ska uppnås! Det är skillnad mellan mål som kan och ska uppnås och mellan de som inte ska och inte borde uppnås!
Hon doktorn så var det lite mer stelt, men så är det väl med en ny läkare. Det kändes som att hon inte läst min jornal eller så har hon kanske inte fått all information. Klart att psykologen inte kan skriva ner allt. Vi gick igenom mina blodvärden som kommit fårn sjukhuset. Allt stämde bra förutom transporten av järn. De blodkroppar som ska transportera järn får inte tillräckligt bränsle och är därför väldigt stressade och jobbar inte som de ska. Men jag har ingen järnbrist, utan de värden är helt normala. Hon sa även att detta ofta händer för att vi ständigt är stressade. Inte nog med att man är så stressad i vardagen med skola, jobb, träning, så har vi ständiga tankar på maten och på vår kropp. Vi är aldrig riktigt avslappnade, och det gör att våra stresshormoner aktiveras.
Jag ska till doktorn igen på måndag där vi ska kolla hjärtat, blodtryck, halsen mm. Jag kommer få slippa väga mig och får behålla mina kläder på. Helst så vill hon att jag ska komma dit och inte känna mig stressad för att det är viktigt att blogtrycket visar rätt. Är man orolig över något så visar det oftast fel värden.
Min psykolog tyckte att det var väldigt bra att jag berättat för K och för vänninan. Jag har nästan glömt att jag gjort det.
Vägen dit ser rätt enkel ut om man läser det svart på vitt, men jag vet att det var ta väldigt lång tid. Jag räknar med ett år minst, och då har jag ändå kommit väldigt långt själv. Men inga mål är omöjliga. Det finns inget man inte kan göra om man vill det tillräckligt mycket. Mål är till för att uppnås. Och jag tänker aldrig mer sätta ett mål "jag ska väga 32 kg" för det är ett mål som inte ska uppnås! Det är skillnad mellan mål som kan och ska uppnås och mellan de som inte ska och inte borde uppnås!
Hon doktorn så var det lite mer stelt, men så är det väl med en ny läkare. Det kändes som att hon inte läst min jornal eller så har hon kanske inte fått all information. Klart att psykologen inte kan skriva ner allt. Vi gick igenom mina blodvärden som kommit fårn sjukhuset. Allt stämde bra förutom transporten av järn. De blodkroppar som ska transportera järn får inte tillräckligt bränsle och är därför väldigt stressade och jobbar inte som de ska. Men jag har ingen järnbrist, utan de värden är helt normala. Hon sa även att detta ofta händer för att vi ständigt är stressade. Inte nog med att man är så stressad i vardagen med skola, jobb, träning, så har vi ständiga tankar på maten och på vår kropp. Vi är aldrig riktigt avslappnade, och det gör att våra stresshormoner aktiveras.
Jag ska till doktorn igen på måndag där vi ska kolla hjärtat, blodtryck, halsen mm. Jag kommer få slippa väga mig och får behålla mina kläder på. Helst så vill hon att jag ska komma dit och inte känna mig stressad för att det är viktigt att blogtrycket visar rätt. Är man orolig över något så visar det oftast fel värden.
Showgrupp!
Samba träningen gick hur bra som helst. Min tränare frågade om jag ville vara med i Showgruppen oxå och jag tackade självklart Ja. Så nästa onsdag ska jag vara med på min första sambauppvisning och jag tror inte att chocken slagit mig än. Att dansa i små bikinis har väl aldrig varit min grej, men hur illa kan det gå?
Min psykolog kommer inte gå med på att jag tackat ja till ytterligare 2h extra träning i veckan. 7½ h i veckan är alldeles för mycket för henne, då hon rekomenderar 2. Får se vad som händer imorgon helt enkelt. Capoeiran och Samban gör mig så glad att jag inte ens räknar det till träning, utan mer nöje.
Ska även till doktorn imorgon och de har fått mina blodvärden. Det ska gå fint det här ..
Sov gott
Min psykolog kommer inte gå med på att jag tackat ja till ytterligare 2h extra träning i veckan. 7½ h i veckan är alldeles för mycket för henne, då hon rekomenderar 2. Får se vad som händer imorgon helt enkelt. Capoeiran och Samban gör mig så glad att jag inte ens räknar det till träning, utan mer nöje.
Ska även till doktorn imorgon och de har fått mina blodvärden. Det ska gå fint det här ..
Sov gott
today is a good day
Idag är en bra dag. Jag har tagit en lång dusch, smörjt in mig med massa goda krämer, klätt mig fint och tagit hand om mitt hår. Varit på 2 lektioner i skolan med en duktig föreläsare och umgåtts lite med flickorna. Dessutom så har jag kännt mig fin och gör det fortfarande. Inga negativa tankar och inga hemska handlingar. Allt har gått som det ska. Jag skriver detta för att denna känslan inte kommer så ofta. Det är sällan jag känner såhär, att jag vill göra något för mig själv. Att jag skrattar utan att tvinga fram det. Det känns väldigt avslappnande.
Kanske för att maten gått bra och jag inte kännt den riktiga mätt-känslan? Jag har ju medvetet idag tagit en mindre portion gröt, för att hinna äta lunch innan jag åkte till skolan kl 13. Är det ett samband eller håller jag på att bli bra? För just nu vet jag inte. Kanske lurar jag mig själv så som alla de andra gångerna? Vi får helt enkelt se hur dagen utvecklar sig.
Ikväll så ska jag dansa med den avancerade sambagruppen och min nervositet har försvunnit. Dessutom för att jag träffade på två av de igår, och de sa att jag skulle slappna av och dessutom för att mina vänner och min mamma har lovat mig att det ska gå bra. Att jag inte har något att oroa mig för. Och självklart så har jag inte det. Och jag är väldigt motiverad till att gå dit ikväll.
Ska fortsätta plugga nu!
Sade - By your side
Vill dela med mig av en av de vackraste låtarna
tankeläsare bland oss
Innan jag berättade för min mamma och för K om ÄS, vilka är de personer jag umgås med mest tid, så förväntade jag mig att de skulle veta utan att jag behövde berätta. Till att börja med så hade jag väldigt mycket fuffens för mig här hemma de dagar jag inte åt. Jag slängde mat så att ingen skulle ifrågesätta om jag ätit eller inte. Smutsiga tallrikar la jag även in i diskmaskinen, så att jag hade bevis om någon skulle misstro mig. Att spy var inte heller några problem, då ingen är hemma förrens efter 4, eller när alla lagt sig. Tiderna när mina föräldrar var hemma, var jag inte hemma. Att säga att jag skulle äta ute var oxå ett bra trix, för varför skulle de misstro mig?
Men ändå så tänker jag "mamma ser du inte??". Och vet ni vad? Hon såg inte för att jag var så grym på att dölja det. Sen så försökte jag alltid vara glad och positiv till allting. Att vara ledsen passade inte in i den ramen jag byggt för mig. Det låg på andra sidan, och inte på den synliga.
Men att äta i sällskap med andra har jag alltid klarat mig bättre på. Jag har inte stora problem med detta, förutom ibland. Är jag inte hungrig och blir bjuden på mat, så hoppar det tusen tankar fram, och jag försöker att äta lite mindre. Men aldrig så lite att det blir misstänksamt.
Så gå inte runt och förvänta er att folk ska veta vad du går igenom, om du inte berättar det. Våra föräldrar och nära vänner älskar oss och vill helst inte tro att man är sjuk. De försöker, även om vi kanske inte alltid uppfattar detta. Det är vi själva som måste ta klivet och berätta. Många vet inte ens vad ÄS är för något. Många tror att man vaknar en dag och väljer att sluta äta för att det är kul? Att man vill vara viktig för att man spyr eller skär sig? Att man söker uppmärksamhet? Jag vet mycket om att söka uppmärksamhet och jag har fått den hela livet, och ÄS handlar inte om uppmärksamhet. Men vi måste förstå att andra tror det, och så länge vi inte berättar hur det ligger till så vet de inte. Det finns inga tankeläsare bland oss
Jag har varit och tränat och struntat i att äta och det var ett medvetet val och mitt val. Vissa dagar vill jag oxå stanna i min ÄS! Vissa dagar vill jag inte heller bli frisk. Men imorgon, imorgon ska jag vilja igen, ingen snack om saken.
Sov gott!
Men ändå så tänker jag "mamma ser du inte??". Och vet ni vad? Hon såg inte för att jag var så grym på att dölja det. Sen så försökte jag alltid vara glad och positiv till allting. Att vara ledsen passade inte in i den ramen jag byggt för mig. Det låg på andra sidan, och inte på den synliga.
Men att äta i sällskap med andra har jag alltid klarat mig bättre på. Jag har inte stora problem med detta, förutom ibland. Är jag inte hungrig och blir bjuden på mat, så hoppar det tusen tankar fram, och jag försöker att äta lite mindre. Men aldrig så lite att det blir misstänksamt.
Så gå inte runt och förvänta er att folk ska veta vad du går igenom, om du inte berättar det. Våra föräldrar och nära vänner älskar oss och vill helst inte tro att man är sjuk. De försöker, även om vi kanske inte alltid uppfattar detta. Det är vi själva som måste ta klivet och berätta. Många vet inte ens vad ÄS är för något. Många tror att man vaknar en dag och väljer att sluta äta för att det är kul? Att man vill vara viktig för att man spyr eller skär sig? Att man söker uppmärksamhet? Jag vet mycket om att söka uppmärksamhet och jag har fått den hela livet, och ÄS handlar inte om uppmärksamhet. Men vi måste förstå att andra tror det, och så länge vi inte berättar hur det ligger till så vet de inte. Det finns inga tankeläsare bland oss
Jag har varit och tränat och struntat i att äta och det var ett medvetet val och mitt val. Vissa dagar vill jag oxå stanna i min ÄS! Vissa dagar vill jag inte heller bli frisk. Men imorgon, imorgon ska jag vilja igen, ingen snack om saken.
Sov gott!
Kostdagbok
Svårt med middag, men jag åt den. Kanske inte så mycket som jag borde ha, men relativt ändå. Har suttit och pluggat massa idag och ska fortsätta snart. Capoeiran börjar 20:30 idag, och jag är inte riktigt sugen. Men jag har redan ställt in mig på att gå dit och att ändra mina planer känns inte bra just nu.
Jag vet inte om skrivandet av kostdagbok är bra eller dåligt för mig. När jag blickar tillbaka på de senaste 7-8 dagarna så har jag ätit något onyttigt varje dag. Eller onyttigt i mina ögon. För en "normal" person så skulle detta inte räknas alls. Jag känner att jag förstör min dag genom att äta 5 godisbitar, eller lite nötter eller en liten bit kaka. Jag känner att hela dagen är förlorad. Jag har inte hetsätit sen jag började på ÄS-mottagningen, men visst har jag mått illa. Faktum är att 5 bitar godis gör mig illamående. Helst vill jag bara förneka att jag ätit det. Helst vill jag även spy upp det, men det funkar ju inte så. Så idag gav mig min kostdagbok väldigt mycket ångest. Samtidigt som min psykolog har sagt att jag inte ska titta tillbaka så gjorde jag det idag. Känns som att jag för någon slags statistik i huvudet.
Samtidigt så tror jag att kostdagboken är bra då jag med psykologen går igenom vad jag skrivit, när jag och hon ses. På så sätt så tror jag att jag lär mig vad som är okej och inte okej. Jag vet att jag måste redovisa det jag ätit för henne och på något sätt så vill jag inte göra henne besviken. Jag vill inte att hon ska "skälla" på mig för att jag inte äter som jag ska. Jag vill göra ett bra intryck. Men detta känns oxå fel. Det känns som att jag fortfarande vill prestera för att få ett värde, tioo och med på mottagningen. För inte ska jag bli frisk för hennes skull utan för min egen. Men sen, vad spelar det för roll för vems skull jag gör det, om resultatet blir att jag blir bra?
Samma sak hände med rökningen. Jag hade rökt i 6 år och många gånger "velat" sluta röka. Men egentligen så såg jag ingen anledning till att sluta, då det inte störde mig. Jag tyckte att det var gott och jag tror fortfarande jag hade kunnat börja igen. Och inte var det ett dyrt nöje heller, billigare än mycket annat skit man köper. Men sen träffade jag K, och han ville helst inte att jag rökte. Det var ingen order, men jag förstod själv. Att kyssa en person om man själv inte är rökare kan inte vara okej, och tidigare killar jag träffat har alla rökt oxå. Så det var självklart för mig att göra det för honom. Och jag bara slutade en dag, och har inte rökt alls sen dess. Det var lättare för mig att sluta för att jag visste att han ville detta, och då spelade det ingen roll vad jag ville. I slutändan så visste jag ju att rökning var skadligt, så jag vann ju ingenting på att fortsätta.
Jag ska fortsätta att skriva min kostdagbok och vara stolt över mig själv när jag visar upp den för henne, för detta är precis det hon vill se, okej med vissa undantag. Och hittills har jag inte behövt ljuga för henne heller. Vissa saker tar självklart längre tid att berätta och kräver vill förberedelse, men jag vill ha en öppen relation. Om vi börjar vår relation med lögner, hur kommer den att fortsätta?
Jag vet inte om skrivandet av kostdagbok är bra eller dåligt för mig. När jag blickar tillbaka på de senaste 7-8 dagarna så har jag ätit något onyttigt varje dag. Eller onyttigt i mina ögon. För en "normal" person så skulle detta inte räknas alls. Jag känner att jag förstör min dag genom att äta 5 godisbitar, eller lite nötter eller en liten bit kaka. Jag känner att hela dagen är förlorad. Jag har inte hetsätit sen jag började på ÄS-mottagningen, men visst har jag mått illa. Faktum är att 5 bitar godis gör mig illamående. Helst vill jag bara förneka att jag ätit det. Helst vill jag även spy upp det, men det funkar ju inte så. Så idag gav mig min kostdagbok väldigt mycket ångest. Samtidigt som min psykolog har sagt att jag inte ska titta tillbaka så gjorde jag det idag. Känns som att jag för någon slags statistik i huvudet.
Samtidigt så tror jag att kostdagboken är bra då jag med psykologen går igenom vad jag skrivit, när jag och hon ses. På så sätt så tror jag att jag lär mig vad som är okej och inte okej. Jag vet att jag måste redovisa det jag ätit för henne och på något sätt så vill jag inte göra henne besviken. Jag vill inte att hon ska "skälla" på mig för att jag inte äter som jag ska. Jag vill göra ett bra intryck. Men detta känns oxå fel. Det känns som att jag fortfarande vill prestera för att få ett värde, tioo och med på mottagningen. För inte ska jag bli frisk för hennes skull utan för min egen. Men sen, vad spelar det för roll för vems skull jag gör det, om resultatet blir att jag blir bra?
Samma sak hände med rökningen. Jag hade rökt i 6 år och många gånger "velat" sluta röka. Men egentligen så såg jag ingen anledning till att sluta, då det inte störde mig. Jag tyckte att det var gott och jag tror fortfarande jag hade kunnat börja igen. Och inte var det ett dyrt nöje heller, billigare än mycket annat skit man köper. Men sen träffade jag K, och han ville helst inte att jag rökte. Det var ingen order, men jag förstod själv. Att kyssa en person om man själv inte är rökare kan inte vara okej, och tidigare killar jag träffat har alla rökt oxå. Så det var självklart för mig att göra det för honom. Och jag bara slutade en dag, och har inte rökt alls sen dess. Det var lättare för mig att sluta för att jag visste att han ville detta, och då spelade det ingen roll vad jag ville. I slutändan så visste jag ju att rökning var skadligt, så jag vann ju ingenting på att fortsätta.
Jag ska fortsätta att skriva min kostdagbok och vara stolt över mig själv när jag visar upp den för henne, för detta är precis det hon vill se, okej med vissa undantag. Och hittills har jag inte behövt ljuga för henne heller. Vissa saker tar självklart längre tid att berätta och kräver vill förberedelse, men jag vill ha en öppen relation. Om vi börjar vår relation med lögner, hur kommer den att fortsätta?
miss duktig
Ibland så börjar jag tvivla lite på det här med ÄS. Visst jag vet att det handlar mycket om undanträngda känslor och så, jag vet allt det. Men fortfarande så är man medveten om vad man gör. Man väljer sina handlingar, varesig de är inlärda eller spontana.
Om jag vet att jag genom att spy tränger undan ännu fler känslor, varför spyr jag?
Om jag vet att jag genom att svälta kommer att hetsäta, varför svälter jag?
Jag vet inte om jag resonerade så när jag var helt fast i ÄS, men nu i efterhand så känner jag mig så dum som ens har hamnat där? Hur kunde jag vara så svag? Hur kunde jag tillåta det? Hur dum blir man innan man inser att man är för dum?
Dock, när jag insåg vad som hände och när jag efter 2 års tid tog reda vad felet var, dvs. bulimi, så valde jag att göra något åt det. Varför väljer fler inte detta? När man vet exakt hur man ska göra för att sluta svälta, hetsa, och spy, varför tar man inte till sig av detta? Istället sitter man och bloggar om hur andra ska göra och leva för att komma ur sin ÄS. Vad är det för exempel vi själva framstår som? "Du ska äta regelbundet och lagom, men det gäller inte mig, för jag klarar mig på en halv kycklingfilé hela dagen" Detta kallas dubbelmoral, och jag tycker att det är fel att "leka duktig" när man berättar för andra hur de ska göra, och man själv skriver om hur exakt fel man själv gör. Därför så tror jag att vi ofta drar ner på varandra istället för att hjälpa varandra. Våra bloggar håller på och tävlar med varandra, till och med här tävlar vi. Men istället sitter vi om läser kommentarer där andra berättar hur duktiga vi är som skriver så bra blogg! Ja jätteduktiga!
Om jag vet att jag genom att spy tränger undan ännu fler känslor, varför spyr jag?
Om jag vet att jag genom att svälta kommer att hetsäta, varför svälter jag?
Jag vet inte om jag resonerade så när jag var helt fast i ÄS, men nu i efterhand så känner jag mig så dum som ens har hamnat där? Hur kunde jag vara så svag? Hur kunde jag tillåta det? Hur dum blir man innan man inser att man är för dum?
Dock, när jag insåg vad som hände och när jag efter 2 års tid tog reda vad felet var, dvs. bulimi, så valde jag att göra något åt det. Varför väljer fler inte detta? När man vet exakt hur man ska göra för att sluta svälta, hetsa, och spy, varför tar man inte till sig av detta? Istället sitter man och bloggar om hur andra ska göra och leva för att komma ur sin ÄS. Vad är det för exempel vi själva framstår som? "Du ska äta regelbundet och lagom, men det gäller inte mig, för jag klarar mig på en halv kycklingfilé hela dagen" Detta kallas dubbelmoral, och jag tycker att det är fel att "leka duktig" när man berättar för andra hur de ska göra, och man själv skriver om hur exakt fel man själv gör. Därför så tror jag att vi ofta drar ner på varandra istället för att hjälpa varandra. Våra bloggar håller på och tävlar med varandra, till och med här tävlar vi. Men istället sitter vi om läser kommentarer där andra berättar hur duktiga vi är som skriver så bra blogg! Ja jätteduktiga!
...
Varför gör orden som kommer från de närmaste mest ont?
Att ta det med en klackspark? Jag hinner inte, för det går så snabbt och sätter sig så djupt. Jag hinner inte reagera, hinner inte inse vad som händer. Hinner inte tänka hur jag ska reagera, det bara sker. Och det sitter kvar. Ställer sig i kö bakom allt annat, så klart
hihi
Panna undrade om detta skulle bli en receptblogg, och nej det ska det inte!
Limekyckling med couscous
Detta är vad jag och K ska ägna oss åt ikväll. Han var sugen på couscous så det får bli det till. Mysigt att laga mat ihop =)
4 port
Ingredienser:
4 kycklinffiléer, ca 500g
smör
1 tsk vatten
1 krm svartpeppar
½ lime
1dl vatten
2 dl Arla Köket creme fraiche
1 tsk soja
1 msk honung
persilja
Gör såhär:
Stek kycklingfiléerna i smör i en stekpanna, ca 5 min per sida. Salta och peppra under tiden. Tvätta limen noga i ljummet vatten. Skala den med potatisskalare utan att få med det vita. Skär skalen i tunna strimlor. Dela limen och pressa ur saften. Lägg över kycklingfiléerna i en traktörpanna. Häll över saft och skal från limen. Vispa ihop vatten, crème fraiche, smulad buljongtärning, soja och honung. Häll blandningen i pannan. Låt koka under lock på svag värme några minuter. Strö över persilja. Servera med pasta eller ris, lättkokta grönsaker och bröd.
Recept från Arla!
yes yes yes!
Efter träningen idag så ville min tränare prata med mig. Trodde direkt att jag gjort något fel och inte fick träna med de längre. Men nej så var det inte. Hon ville nämligen att jag skulle byta från nybörjarnivå till avancerad sambagrupp. Åååå så glad jag blev. Jag är den första som får hoppa upp ett steg efter så kort tid. Ringde K direkt och berättade och sen för mamma när jag kom hem.
Att jag ständigt går omkring och känner mig sämst på allt jag gör. Att jag tänker att jag dansar sämre än 20 andra i min grupp. Varför? Varför kan jag inte se att jag är duktig? Att få byta grupp borde vara ett bevis på att jag är duktig. Men istället blir jag nervös över att få börja dansa med de som dansat flera terminer. De är ju klart bättre och kan många fler steg.
Saken är den att jag tänker gå dit på torsdag och dansa med tjejerna i den andra gruppen. Och jag tänker inte titta på hur grymma de är och själv känna mig kass. Nej, jag är där för att lära mig mer och ska göra det. Dessutom så känner jag de tjejerna bättre än de i nybörjargruppen. När jag började dansa så fanns det bara en grupp så jag dansade med de. När det kom massa nya så bildade vi en nybörjargrupp medan de andra fick avancera. Så jag har dansat med de i en månad redan och de är underbara allihopa. Jag ska jobba på att säga till mig själv att jag är duktig. Jag ska inte behöva andra som bekräftar det. Jag ska veta det själv!
Att jag ständigt går omkring och känner mig sämst på allt jag gör. Att jag tänker att jag dansar sämre än 20 andra i min grupp. Varför? Varför kan jag inte se att jag är duktig? Att få byta grupp borde vara ett bevis på att jag är duktig. Men istället blir jag nervös över att få börja dansa med de som dansat flera terminer. De är ju klart bättre och kan många fler steg.
Saken är den att jag tänker gå dit på torsdag och dansa med tjejerna i den andra gruppen. Och jag tänker inte titta på hur grymma de är och själv känna mig kass. Nej, jag är där för att lära mig mer och ska göra det. Dessutom så känner jag de tjejerna bättre än de i nybörjargruppen. När jag började dansa så fanns det bara en grupp så jag dansade med de. När det kom massa nya så bildade vi en nybörjargrupp medan de andra fick avancera. Så jag har dansat med de i en månad redan och de är underbara allihopa. Jag ska jobba på att säga till mig själv att jag är duktig. Jag ska inte behöva andra som bekräftar det. Jag ska veta det själv!
flyga drake
Orkar inte plugga mer. Har fått stanna efter varje kapitel för att läsa lite Flyga Drake istället. Vill inte att den ska ta slut. Har sett filmen, och vet exakt vad som händer i boken, men det känns ändå spännande. Som en ny bok. Såg den på bio med en tjejkompis och det är nog en av de bästa filmerna som jag sett på bio. Oftast ser man struntfilmer, eller så har man bara för höga förväntningar.
Länge sen jag var på bio. Försökte få med K för några dagar sen, för att se Righteous Kill. Istället så såg vi den hemma igår kväll, vilket var rätt mysigt. Och jag somnade inte. Innan så somnade jag alltid på kvällarna om vi såg film. Men nu har jag orkat. Kan det bero på att jag sköter mig bättre matmässigt?
Det känns som att vi har hittat vårt sätt att sova. Vi kramar om varandra och sover. Även om jag inte är vaken så känner jag att han finns där, nära hela tiden. Och det känns så lungt och rätt.
Mamma har bakat cheese-cake hemma och har inte vågat smaka den än. Har varit ensam här och då är det bäst att inte testa gränserna. Kanske tar en liten bit ikväll efter träningen, i mammas sällskap. Får se om hon vill ut och gå en sväng och prata lite oxå.
Nu samba och sen capoeira!
Länge sen jag var på bio. Försökte få med K för några dagar sen, för att se Righteous Kill. Istället så såg vi den hemma igår kväll, vilket var rätt mysigt. Och jag somnade inte. Innan så somnade jag alltid på kvällarna om vi såg film. Men nu har jag orkat. Kan det bero på att jag sköter mig bättre matmässigt?
Det känns som att vi har hittat vårt sätt att sova. Vi kramar om varandra och sover. Även om jag inte är vaken så känner jag att han finns där, nära hela tiden. Och det känns så lungt och rätt.
Mamma har bakat cheese-cake hemma och har inte vågat smaka den än. Har varit ensam här och då är det bäst att inte testa gränserna. Kanske tar en liten bit ikväll efter träningen, i mammas sällskap. Får se om hon vill ut och gå en sväng och prata lite oxå.
Nu samba och sen capoeira!
Efter regn ....
Ju bättre det går för mig, desto mindre lust har jag att skriva här. Jag behövde detta för att skriva av mig, få tankarna ur mig. Och ni har varit otrolig hjälp för mig. Jag har blivit så mycket klokare av era berättelser. Och när jag läser de första inläggen i bloggen, så ser jag hur långt jag kommit. Och jag ser möjligheten till att klara det. Jag vet att det är värt att kämpa emot de destruktiva tankar. De har aldrig gett mig någon ro, utan bara lett till hemska handlingar. Men jag är samtidigt glad att ha fått erfara detta. Det har gjort mig så mycket starkare. Jag har levt så bra och oftast fått allt jag velat eller pekat på. Jag behövde nog detta för att komma ner på jorden lite, och att inse att jag inte är någon bättre människa än andra. Jag har alltid kännt mig lite bättre än andra, lite smartare, lite klokare. Men jag har lärt mig vikten av ett människovärde, och jag vet nu, att oavsett hur vi ser ut och vad vi presterar, så är vi alla lika värda. Men min resa tar inte slut här, jag har långt kvar att gå. Jag har så mycket att bygga upp som jag förstört. Jag har ett självförtroende som är väldigt lågt. Röster inom mig som säger att jag inte är värd personerna omkring mig, att jag inte är värd deras uppskattning. Att de inte vill vara med mig, men är det för att jag tvingar de. Självklart så är det inte så, och jag jobbar på att aldrig mer ifrågesätta detta.
Att berätta för mina närstående har tagit månadsvis av förberedelser. Jag har inte vetat hur man berättar en sån sak. Jag var för stolt för att erkänna både för mig och för andra, att jag inte mådde bra. De bemötanden jag fick var positiva och de var glada över att jag ville inkludera dem i mitt liv. Att jag ville dela mitt liv med dem. Att jag litade på dem tillräckligt mycket för att våga berätta. Jag vågade stödja mig på dem!
Reaktionerna jag mötte var inte vad jag förväntat mig. Jag spelade upp scener i mitt huvud där mamma låg sömnlös och tänka på hur hon hade misslyckats med sin dotter, en pojkvän som tyckte jag var störd och valde att lämna mig, vänner som vände ryggen för att de inte orkade. Men så var det inte!
Och tårarna har avtagit. Jag kan prata om det. Visst gör det mig nedstämd, men första gången är alltid svår. Första mötet med psykologen var hemskt, jag grät konstant. Jag grät vid andra mötet och, men jag pratade väldigt mycket ändå. Men det gjorde att jag vågade berätta för mamma, och för K, och för tjejkompisen. Det känns bra.
Ta mod och berätta. Ju tidigare testo bättre. Sök hjälp, man kommer inte ur det på egen hand. Vi brottas ständigt med två röster inom oss. Vi behöver andra prespektiv på våra problem. Vi behöver prata med friska människor som kan berätta för oss att de tankarna som snurrar runt är sjuka tankar. Att leva varje dag efter vad vågen visar, vill vi det? Att leva genom ångest för varje tugga mat du tar, är det ett rättvist liv? Är vi rättvisa mot oss själva?
Jag tänker på er!
Att berätta för mina närstående har tagit månadsvis av förberedelser. Jag har inte vetat hur man berättar en sån sak. Jag var för stolt för att erkänna både för mig och för andra, att jag inte mådde bra. De bemötanden jag fick var positiva och de var glada över att jag ville inkludera dem i mitt liv. Att jag ville dela mitt liv med dem. Att jag litade på dem tillräckligt mycket för att våga berätta. Jag vågade stödja mig på dem!
Reaktionerna jag mötte var inte vad jag förväntat mig. Jag spelade upp scener i mitt huvud där mamma låg sömnlös och tänka på hur hon hade misslyckats med sin dotter, en pojkvän som tyckte jag var störd och valde att lämna mig, vänner som vände ryggen för att de inte orkade. Men så var det inte!
Och tårarna har avtagit. Jag kan prata om det. Visst gör det mig nedstämd, men första gången är alltid svår. Första mötet med psykologen var hemskt, jag grät konstant. Jag grät vid andra mötet och, men jag pratade väldigt mycket ändå. Men det gjorde att jag vågade berätta för mamma, och för K, och för tjejkompisen. Det känns bra.
Ta mod och berätta. Ju tidigare testo bättre. Sök hjälp, man kommer inte ur det på egen hand. Vi brottas ständigt med två röster inom oss. Vi behöver andra prespektiv på våra problem. Vi behöver prata med friska människor som kan berätta för oss att de tankarna som snurrar runt är sjuka tankar. Att leva varje dag efter vad vågen visar, vill vi det? Att leva genom ångest för varje tugga mat du tar, är det ett rättvist liv? Är vi rättvisa mot oss själva?
Jag tänker på er!
god morgon
Att jag skulle känna mig så lugn när jag hade berättat, det visste jag inte. Allt det jag var rädd för har inte inträffat. Mina vänner är kvar, min pojkvän är kvar och min familj är kvar. Och jag som trodde att de skulle lämna mig. Hur kunde jag ens tro det, haha?
!!
Gissa vad jag gjort? Jag har berättat för K! Jag trodde aldrig att jag skulle göra det, jag ville, men jag trodde inte att jag kunde. Och han förstod. Han visste redan vad det var och vad som hände med en. Och han visste att allt inte var okej med mig. Och han lovade att stötta mig, åååhh.
Vad är det jag gått omkring och varit rädd för? Att de jag berättar för ska lämna mig? Att de ska tycka att jag svikit de? Ikväll berättar jag gör min tjejkompis oxå. Det känns så bra nu!!
Vad är det jag gått omkring och varit rädd för? Att de jag berättar för ska lämna mig? Att de ska tycka att jag svikit de? Ikväll berättar jag gör min tjejkompis oxå. Det känns så bra nu!!
Ojojoj!
Sitter i K's soffa i lång varm kofta, leggings och tjocka yllestrumpor. Vi har precis ätit en stor frukost ihop och duschat. Idag ska vi ut och gå i parken. WOW, K vill ut och gå? Something is wrong? Haha .. Han sa igår att det finns en park lite utanför Malmö som han ville att vi skulle åka till och promenera där. Gissa om jag blev glad? Skuttar på rosa moln. Och gott har jag oxå sovit inatt, i hans famn. Ibland glömmer jag hur bra jag har det.
Igårkväll gick oxå jättebra. Tjejerna satt i köket och vi babblade massa, medan grabbarna satt och kollade fotboll i vardagsrummet. Vi drack vin med lite tulltugg. Mysigt. Saknar mina vänner så mycket ibland, men jag hinner inte träffa alla så mycket. Och ju äldre man blir, desto mer har man att själv ta hand om. Man får uppskatta de små stunderna med sina vänner. Idag efter träningen ska jag träffa en av mina bästa tjejkompisar. Jag ska berätta för henne vad jag har gått igenom och vad som händer nu. Hon ska veta varför jag tagit avstånd de sista året, varför jag varit ledsen. Jag har aldrig visat mig svag inför henne, aldrig gråtit. Jag har varit hennes räddare undet svåra perioder, men jag har aldrig själv velat visa mig svag. Detta gäller alla mina vänner. De har aldrig sett mig gråta, aldrig har jag visat mig ledsen. Bara K vet och har sett. Men det är slut nu och det är dags att dela med mig av den smärtan som finns inom mig. Jag ska inte skämmas mer. Det finns inget att skämmas för. Jag är starkare än bulimi, det vet jag.
Hoppas ni haft ne trevlig helg och att er söndag kommer bli lika mysig som mig.
Förresten, idag på träningen så ska vi volta. Får se hur det går =)
Igårkväll gick oxå jättebra. Tjejerna satt i köket och vi babblade massa, medan grabbarna satt och kollade fotboll i vardagsrummet. Vi drack vin med lite tulltugg. Mysigt. Saknar mina vänner så mycket ibland, men jag hinner inte träffa alla så mycket. Och ju äldre man blir, desto mer har man att själv ta hand om. Man får uppskatta de små stunderna med sina vänner. Idag efter träningen ska jag träffa en av mina bästa tjejkompisar. Jag ska berätta för henne vad jag har gått igenom och vad som händer nu. Hon ska veta varför jag tagit avstånd de sista året, varför jag varit ledsen. Jag har aldrig visat mig svag inför henne, aldrig gråtit. Jag har varit hennes räddare undet svåra perioder, men jag har aldrig själv velat visa mig svag. Detta gäller alla mina vänner. De har aldrig sett mig gråta, aldrig har jag visat mig ledsen. Bara K vet och har sett. Men det är slut nu och det är dags att dela med mig av den smärtan som finns inom mig. Jag ska inte skämmas mer. Det finns inget att skämmas för. Jag är starkare än bulimi, det vet jag.
Hoppas ni haft ne trevlig helg och att er söndag kommer bli lika mysig som mig.
Förresten, idag på träningen så ska vi volta. Får se hur det går =)
long time, no see
Jag har varken haft tid eller lust att blogga. Igår så jobbade jag 8-20 och efter det så åkte jag hem till en kompis som var väldigt ledsen. Ibland undrar jag varför vi tjejer låter killar trampa på oss och förnedra oss. Varför står vi inte upp för oss själv och säger Neej! Vad är vi så rädda för? Att vara själva?
Idag har jag umgåtts med mamma hela dagen. Vi har spenderat dagen med 7 timmars shopping, minus 1 timmes lunch. Jag saknar tiderna med mamma. Och vi har så mycket gemensamt, speciellt nu när hon vet. Jag känner mig så lugn inombords med henne. Det ger mig energi att orka, att vilka, att blicka framåt.
Har handlat lite fina kläder oxå. Shoppingsuget börjar oxå komma tillbaka, sakta med säkert. Jag försöker att tränga undan rösten inom mig som säger "du är tjock", i alla fall så länge jag är med andra. Jag måste försöka att inte gräva ner mig i dessa tankar. Hålla huvudet högt.
Ikväll ska det drickas vin med gamla vänner, mysigt. Jag hoppas att det inte blir någon utgång. Vad hittar ni på idag?
Kram!
Idag har jag umgåtts med mamma hela dagen. Vi har spenderat dagen med 7 timmars shopping, minus 1 timmes lunch. Jag saknar tiderna med mamma. Och vi har så mycket gemensamt, speciellt nu när hon vet. Jag känner mig så lugn inombords med henne. Det ger mig energi att orka, att vilka, att blicka framåt.
Har handlat lite fina kläder oxå. Shoppingsuget börjar oxå komma tillbaka, sakta med säkert. Jag försöker att tränga undan rösten inom mig som säger "du är tjock", i alla fall så länge jag är med andra. Jag måste försöka att inte gräva ner mig i dessa tankar. Hålla huvudet högt.
Ikväll ska det drickas vin med gamla vänner, mysigt. Jag hoppas att det inte blir någon utgång. Vad hittar ni på idag?
Kram!
Thank yoooou
I en och en halv månad har jag skjutit fram mailet om min praktik vårterminen 2009. "Inte nu, jag är trött, jag gör det imorgon, jag är deprimerad, det tar på min kraft, bla bla bla". Panna påminde mig nyss om det, och jag skrev brevet och skickade iväg det. Ibland behöver man en liten putt från någon annan. Tack!
torsdag
Idag känns det som en lite bättre dag, i alla fall nu. Eller så har deppen inte hunnit ikapp mig ännu, den kanske bara väntar bakom hörnet, eller i spegeln. Kanske för att det är en så lugn dag som väntar mig. Jag ska plugga, gå till posten och hämta ut en bok, och dansa samba. Mer än så är det inte. Det är kanske där min gräns går, allt utöver det är kanske för mycket. Att vistas ute bland folk för mycket gör mig ledsen, så lite i taget räcker. Får istället känna mig misslyckad när jag sitter hemma och inte ens orkar bädda min säng.
Det blev en kopp cashewnötter igår. I början var det gott ju, men efter ett tag försvinner smaken. Men jag kunde inte lämna så jag åt upp allt. Och nej, det var itne mycket, och jag fick ingen ångest. Och en extra promenad idag som kompensering blir det inte. Räcker med promenaden till och från posten, 20 min. Eller vi får se.
Jag vill göra något ikväll efter dansen. Har försökt få med K på biljard eller bio ikväll, men vi får se vad han tycker. Han lite lat ibland, enligt min mening. Eller så vill jag sätta lika höga krav på honom som på mig. Och det får jag inte göra. Jag plågar honom redan genom att vara ledsen inför honom och han ser att jag inte mår bra. Men jag orkar inte spela glad längre. Men jag är rädd att han lämnar mig. För vem vill vara med en tjej som är ledsen konstant? Jag kanske bara ska rycka upp mig.
Längtar till nästa möte på ÄS. En hel vecka kvar!
NU, städa och plugga och tycka om mig själv!
Det blev en kopp cashewnötter igår. I början var det gott ju, men efter ett tag försvinner smaken. Men jag kunde inte lämna så jag åt upp allt. Och nej, det var itne mycket, och jag fick ingen ångest. Och en extra promenad idag som kompensering blir det inte. Räcker med promenaden till och från posten, 20 min. Eller vi får se.
Jag vill göra något ikväll efter dansen. Har försökt få med K på biljard eller bio ikväll, men vi får se vad han tycker. Han lite lat ibland, enligt min mening. Eller så vill jag sätta lika höga krav på honom som på mig. Och det får jag inte göra. Jag plågar honom redan genom att vara ledsen inför honom och han ser att jag inte mår bra. Men jag orkar inte spela glad längre. Men jag är rädd att han lämnar mig. För vem vill vara med en tjej som är ledsen konstant? Jag kanske bara ska rycka upp mig.
Längtar till nästa möte på ÄS. En hel vecka kvar!
NU, städa och plugga och tycka om mig själv!
massa tårar
Vi var och kollade på tapeter och jag fick massa inspiration, men jag velar massa fram och tillbaka. Mamma har oxå jättebra ideér och jag beundrar hennes känsla för stil. Men jag är rädd att det inte ska kännas "jag".
I bilen tillbaka så började jag och mina föräldrar att bråka, jag och mamma mot pappa. Det slutade med att jag lämnade bilen och började gå hemåt själv. Grät gjorde jag oxå. Jag tänkte hela tiden "tänk om mamma berättar för pappa". När de hämtade upp mig efter 5-10min med bilen så gick jag in. Den tystnaden i bilen tills vi kom hem är obeskrivlig. Man hade hört en nål falla. Hemskt, men det var min familj, och vi stod ut. Väl hemma så brast det. Tårar flödade i en timme och jag låg i mitt rum i mörkret. Jag hoppade träningen på grund av detta. Jag kunde inte gå dit och riskera att börja gråta. Efter en timme ensam så vågade jag mig ut och gjorde ett kvällsmål. Mamma har köpt så gott grovt bröd, svårt att motstå. Det konstiga nu är att jag är så sugen på att proppa i mig massor. Jag är sugen på cashewnötterna men jag vågar inte gå och ta lite för rädslan finns där. Jag är rädd att jag kommer att ta fler omgångar och sedan må illa. Jag skäms för min mamma som sitter i köket. Jag skäms för att hon kommer tänka "eeeh, feta nötter, är det verkligen bra för en tjockis som du?". Men det är klart att hon inte kommer tännka, men jag är rädd.
Vi har alltid bråkat mycket i vår familj. Min pappa har en kort stubin som inte går att mäta med något annat. Han vet inte hur man skämtar och har tar allting man säger personligt och 100 % allvar. Jag tror ibland att allt detta bråk och tjaffs och brist på respekt har gjort mig sjuk. Men aldrig kommer jag att skylla ätstörningen på dem. Jag har fått all kärlek jag velat ta emot, det är snarare mitt fel att jag inte vetat hur man tar emot den.
Ska nog hämta lite nötten ändå. Vi får se hur det går. En extra promenad får det nog blir imorgon då. Sov gott änglar!
I bilen tillbaka så började jag och mina föräldrar att bråka, jag och mamma mot pappa. Det slutade med att jag lämnade bilen och började gå hemåt själv. Grät gjorde jag oxå. Jag tänkte hela tiden "tänk om mamma berättar för pappa". När de hämtade upp mig efter 5-10min med bilen så gick jag in. Den tystnaden i bilen tills vi kom hem är obeskrivlig. Man hade hört en nål falla. Hemskt, men det var min familj, och vi stod ut. Väl hemma så brast det. Tårar flödade i en timme och jag låg i mitt rum i mörkret. Jag hoppade träningen på grund av detta. Jag kunde inte gå dit och riskera att börja gråta. Efter en timme ensam så vågade jag mig ut och gjorde ett kvällsmål. Mamma har köpt så gott grovt bröd, svårt att motstå. Det konstiga nu är att jag är så sugen på att proppa i mig massor. Jag är sugen på cashewnötterna men jag vågar inte gå och ta lite för rädslan finns där. Jag är rädd att jag kommer att ta fler omgångar och sedan må illa. Jag skäms för min mamma som sitter i köket. Jag skäms för att hon kommer tänka "eeeh, feta nötter, är det verkligen bra för en tjockis som du?". Men det är klart att hon inte kommer tännka, men jag är rädd.
Vi har alltid bråkat mycket i vår familj. Min pappa har en kort stubin som inte går att mäta med något annat. Han vet inte hur man skämtar och har tar allting man säger personligt och 100 % allvar. Jag tror ibland att allt detta bråk och tjaffs och brist på respekt har gjort mig sjuk. Men aldrig kommer jag att skylla ätstörningen på dem. Jag har fått all kärlek jag velat ta emot, det är snarare mitt fel att jag inte vetat hur man tar emot den.
Ska nog hämta lite nötten ändå. Vi får se hur det går. En extra promenad får det nog blir imorgon då. Sov gott änglar!
att äta eller inte äta
Jag är lite rädd för min psykolog. Hon kommer inte att bli speciellt glad när hon ser hur lite jag äter i förhållande till hur mycket jag tränar och promenerar. Idag har jag redan promenerat i två timmar och ska träna capoeira i 1,5h ikväll. Och egentligen vet jag att jag borde äta mer. Så som jag äter nu funkar knappt för en person som inte alls tränar och bara sitter still hela dagen. Men mater skrämmer mig så mycket. Den tittar på mig och hånar mig lite. Hoppas att jag kan äta ikväll efter träningen, som slutar 22. Det är sent, men jag behöver det nog. Inte nog med detta så känner jag inte matlust alls. Och hungern kommer och går lite som den vill. Detta gör det inte enklare att äta. Nej, jag får lösa det!
Ska iväg med mamma och pappa och titta på nya tapeter till mitt rum här hemma. Jag är inte motiverad men jag vill göra det finare och bra att passa på när mina föräldrar oxå vill. Jag tänker på vilka underbara människor de är och alla gångerna som jag låtit mitt hemska humör gå ut över dem. Hur har jag kunnat skriva åt de så? Hur har jag kunnat smälla igen dörren framför dem? Allt kommer tillbaka.
Kom hem från skolan idag. Så fort jag stängt rummet så kom tårarna. Ingen som helst anledninge. Ska äta lite mat nu så att min kropp orkar bära upp mig. Era ord är guld värda för mig!
Ska iväg med mamma och pappa och titta på nya tapeter till mitt rum här hemma. Jag är inte motiverad men jag vill göra det finare och bra att passa på när mina föräldrar oxå vill. Jag tänker på vilka underbara människor de är och alla gångerna som jag låtit mitt hemska humör gå ut över dem. Hur har jag kunnat skriva åt de så? Hur har jag kunnat smälla igen dörren framför dem? Allt kommer tillbaka.
Kom hem från skolan idag. Så fort jag stängt rummet så kom tårarna. Ingen som helst anledninge. Ska äta lite mat nu så att min kropp orkar bära upp mig. Era ord är guld värda för mig!
Min kropp och jag
En sak var att acceptera att jag har en ätstörning som förmodligen kommer ta år att komma ut, och enbart om jag kämpar hela tiden. Jag har pratat med min kropp och kommit överrens att vi ska göra detta. Vi ska kämpa för mig. Jag ska hjälpa henne och hon ska hjälpa mig. Jag ska ge henne all alla byggstenar hon behöver, och hon ska bygga det jag behöver. Jag ska inte plåga henne genom att bara ge henne utvalt byggmaterial eller väldigt lite av det. Och jag ska inte straffa henne med att slänga ett ton stenar på henne som jag sedan ska tvinga henne att lämna tillbaka iform av kräkning. Jag ska helt enkelt vara snäll och behandla henne som om hon var värd det bästa. Hon har lovat mig att bygga det som jag behöver och inte ifrågesätta mycket. Hon ska även försöka att inte lyssna på mig när jag ber henne lämna tillbaka stenar. Jag och hon, vi ska bli vänner. Vi ska älska varandra och göra allt ihop. För så har det inte varit hittills.
Men vi har redan börjat ställa till med problem för varandra. Ju bättre vi samarbetat och ju längre vi kommer ifrån ätstörningen, desto mindre lycka känner jag. Jag känner mig nedstämd och känner att orken inte räcker till då. Jag börjar gråta över små saker. Jag gråter när jag läser era bloggar och era kommentarer till mig, när jag skriver själv, och mestadels så fort jag är ensam. Hur ska jag komma åt detta problemet? Jag har accepterat ätstörningen och jag ser framåt, men jag vet inte om jag kan acceptera mitt nedstämda jag. Ofta tänker jag "är du ledsen för att du tycker synd om dig själv?" Och jag vet inte. Det känns som att jag alltid har varit glada jag, och nu har jag en anledning att vara ledsen och nu är jag bara det. Mamma berättade för psykologen igår att jag var mycket gladare innan. K tycker att jag var mycket gladare innan. Min bästa tjejkompis, som jag åt middag med igår, frågade varför kag verkat så ledsen på senare tid. De säger att det ser ut som om jag ska börja gråta även om jag skrattar och ler. Ögonen ljuger visst aldrig, de speglar insidan. Hur länge ska jag orka? Tänk om det blir värre? Tänk om det aldrig blir bra?
Men vi har redan börjat ställa till med problem för varandra. Ju bättre vi samarbetat och ju längre vi kommer ifrån ätstörningen, desto mindre lycka känner jag. Jag känner mig nedstämd och känner att orken inte räcker till då. Jag börjar gråta över små saker. Jag gråter när jag läser era bloggar och era kommentarer till mig, när jag skriver själv, och mestadels så fort jag är ensam. Hur ska jag komma åt detta problemet? Jag har accepterat ätstörningen och jag ser framåt, men jag vet inte om jag kan acceptera mitt nedstämda jag. Ofta tänker jag "är du ledsen för att du tycker synd om dig själv?" Och jag vet inte. Det känns som att jag alltid har varit glada jag, och nu har jag en anledning att vara ledsen och nu är jag bara det. Mamma berättade för psykologen igår att jag var mycket gladare innan. K tycker att jag var mycket gladare innan. Min bästa tjejkompis, som jag åt middag med igår, frågade varför kag verkat så ledsen på senare tid. De säger att det ser ut som om jag ska börja gråta även om jag skrattar och ler. Ögonen ljuger visst aldrig, de speglar insidan. Hur länge ska jag orka? Tänk om det blir värre? Tänk om det aldrig blir bra?
middag
Ikväll var matlagning med några kompisar inplanerad, men istället så har vi ändrat oss och ska äta ute. Jag behöver få klä upp mig lite och komma ut känner jag. Lämna dessa mjukisbyxor hemma och kamma mitt hår. Kanske till och med sminka mig lite. Den senaste tiden har jag mest gått omkring i myskläder och flätat hår. Jag har inte riktigt orkat. Jag har även försökt att tycka om mig själv så som jag är, och slippa stå framför spegeln och sminka mig i en halvtimme. Skönheten kommer innifrån och jag är minst lika vacker osminkad. Men idag känner jag för att vara lite extra fin och ska försöka släppa alla tankar och njuta av sällskapet och maten. Blir nog lite vin oxå. Och jag lämnar bilen hemma (fick lite skäll sist när jag skrev att jag körde hem lite småberusad).
Hoppas att ni oxå har det bra, jag tänker på er!
Ätstörningsmottagningen, möte 3
Mötet på ÄS-mottagningen idag gick bättre än jag trott. Mamma följde med, men jag tror att jag i fortsättningen gärna går själv. Detta är mitt krig. Men mamma förstod bättre och förstod att jag inte kommer må bättre om jag går ner i vikt. Att det inte handlar om vad man väger och hur man ser ut, utan vad man känner.
Sedan när mamma gått ut så började jag att prata, för jag satt mest tyst när mamma var där. Jag vågade inte riktigt. Vi pratade om matdagboken och hon tycker fortfarande att jag äter förlite och ibland när jag kollar tillbaka så är det verkligen för lite. Två kväckebröd och en varma koppen tycker jag är lagom middag, men psykologen tycker att det är ett mellanmål. Hon har ju förmodligen rätt. Men ibland känns det så mycket. Men det ska vi jobba med och hon sa att jag med tiden kommer kunna släppa denna kontroll och oro. Visst kan det ta år, men jag är redo att jobba för mitt liv.
Vi pratade även om att inte träna lika mycket. Just nu tränar jag 5-6 h i veckan och går promenader. Hon tyckte att 2 timmars träning i veckan räckte och att promenad räknas som träning. För mig kommer detta ta tid känns det som. Sen ska jag även slänga ut kläder som inte passar. Men allt detta ska göras i lagom takt och när jag är redo. Kan vara imorgon och kan vara om 5 år. Jag bestämmer min takt.
Fick även reda på att hon jobbade som vikarie och att hon kanske kommer sluta till jul. Detta innebär att jag kommer att få gå hos någon annan. Jag tycker om min psykolog massor och vill ha kvar henne, men vi får se hur det kommer bli.
Nästa tid är bokad nästa fredag, och då ska jag även träffa doktorn.
Jag känner mig glad idag. Jag känner att jag kan klara det. Med vilja kan man övervinna allt. Jag har läst om folk som varit förlamade men endå rest sig upp. Vilja!!
Goodmorning
Bönor, kolhydrater eller protein? Jag och min psykolog visste inte sist vi sågs, så jag frågar er?
Läste ut den delen från Mattillåtet som jag hade fått kopierat och ska be de kompiera fler kapitel idag. Alla säger att boken är hur bra som helst, men jag har inte hittat det som är så Braa. Eller så har jag inte läst tillräckligt? Jag tycker om att författaren hela tiden stället frågor till läsaren. På så sätt känns det som om hon verkligen frågar mig. Som om boken var skriven för mig. Dessutom så stämmer det mesta i boken in på mig. Nästan så att det blir lite skrämmande.
Har även börjat läsa Flyga Drake, och kan inte lägga den ifrån mig. Jag har sett filmen och jag vet vad som kommer hända, men den är så braa! Men en feel-good-bok är det inte!
Nu ska jag plugga lite =)
Läste ut den delen från Mattillåtet som jag hade fått kopierat och ska be de kompiera fler kapitel idag. Alla säger att boken är hur bra som helst, men jag har inte hittat det som är så Braa. Eller så har jag inte läst tillräckligt? Jag tycker om att författaren hela tiden stället frågor till läsaren. På så sätt känns det som om hon verkligen frågar mig. Som om boken var skriven för mig. Dessutom så stämmer det mesta i boken in på mig. Nästan så att det blir lite skrämmande.
Har även börjat läsa Flyga Drake, och kan inte lägga den ifrån mig. Jag har sett filmen och jag vet vad som kommer hända, men den är så braa! Men en feel-good-bok är det inte!
Nu ska jag plugga lite =)
det gör ont
Jag vill inte ha med mamma imorgon. Jag hoppas att psykologen kan förklara läget lite bättre. Kapitlet i boken som hon skulle läsa har dragit ut sig på 3 dagar. Vi snackar 25-30 sidor, om ens det. Det gör mig väldigt ledsen. Frågor som "är du säker på att du verkligen är sjuk?" skär så djupt. Nej mamma, jag hade tråkigt en dag så jag hittade på allt, i brist på annat. Det gör så ont, om hon bara visste. Och gång på gång får jag höra att jag kommer fixa det, jag är stark. Men det är ju just sånt som skapat ätstörningen. Alla förväntar sig att jag ska klara allt. Men detta är mitt fel. Det är jag som har velat vara den som fixar allt, den som alla kan stödja sig på, den som alla kan trampa på och tro att jag ska resa mig upp. Det tog stopp, och jag reser mig inte. Jag behöver en hjälpande hand, hur svårt ska det vara att förstå det? Men missförstånd är allt jag möter. Jag har blottat en stor del av min själ och jag trodde att det skulle kännas bra, men jag känner mig bara mer instängd. Det är nu som jag känner mig som ett offer, en börda för andra, ett misslyckande.
"Ska vi ta en promenad"
Nej, jag har precis tränat två timmar, och redan gått en promenad
"Jaja, då får jag väl göra situps"
(går därifrån)
Men vet ni vad? Jag kommer upp, det finns inget annat. Jag tänker kämpa på även om det är uppförsbacke. Jag tänker inte acceptera en tillvaro som präglas av en ätstörning. Jag ska bli fri.
Lilla mamma, jag vet att du försöker
klädhets (?)
Haha, snubblade in på lite modebloggar innan idag och märkte ett nytt ord som börjat användas, nämligen klädhets! Jaja, om de bara visste vad klädhets hade inneburit för någon som mig. Men visst hade jag klassats som riktigt störd om jag börjat äta kläder istället för kakor. Till lunch blir det 1 portion byxa med ½ strumpa och lite hackade trosor över. Tror att det blir en tröja att dricka. Min humor, ja!
Har ätit lite nu och ska ut och gå en promenad med en kompis. Läst ut en bok från min kurslitteratur, tre kvar!
Har ätit lite nu och ska ut och gå en promenad med en kompis. Läst ut en bok från min kurslitteratur, tre kvar!
Utmaning
Emma utmanade mig med denna lista.
Humör: Bättre än på flera dagar. Känner mig lite 'ny' helt plötsligt
Gjort: Pluggat, städat och bloggat
Planer: Plugga mer, gå en promenad, dansa Samba och Capoeira ikväll och gå en till promenad med mamma ikväll
Humör: Bättre än på flera dagar. Känner mig lite 'ny' helt plötsligt
Gjort: Pluggat, städat och bloggat
Planer: Plugga mer, gå en promenad, dansa Samba och Capoeira ikväll och gå en till promenad med mamma ikväll
Ser på: Utsikten över soliga Malmö
Lyssnar på: Sade - By your side
Läser: Vredens Geografi (kurslitt) och Kampen om kroppen med Charlotte Buhl
Dricker: Té
Äter: Senare blir det kycklingklubba med ris och grönsaker
Bästa: Dansen ikväll
Sämsta: Sug efter den stora påsen cashewnötter som finns i köket
Barn: Nej tack
Väder: Sooool!
Vidare utmanar jag Panna, Lisa och Sandra! Jippyyyy =)
God morgon
Har precis kommit hem från K och sitter och äter frukost. Igår kväll så lagade vi tacos och två av mina tjejkompisat kom oxå över och åt med oss. Mysigt var det. Och gott, kanske lite för gott. Blev nästan mätt efter en tacos, men både K och mina kompisar tyckte att jag var löjlig och tjatade att jag skulle ta en till. Visst så blev det, och mätt blev jag. På kvällen såg vi Mirrors och jag tror aldrig jag skrikit så mycket. Usch och fy! Jag hatar skräck. Vi tre tjejer låg under samma täcka och skakade och kramades. Värd att se om ni behöver en anledning att krypa ihop ännu närmare någon. Till det blev det choklad och glass. Vi hade köpt Marabous choklad med noughat i. Jag älskar choklad och jag älskar noughat, men det gick bra. Delade med alla andra och klarade mig. Får dock ångest över att jag ätit något sött tre dagar i rad. Fredag - glass, lördag - 1 bit mammas tårta, söndag - glass och choklad. Bläää!
Pratde precis men min psykolog och berättade att mamma skulle med mig imorgon. Hon tyckte att det var bra att jag berättat, men själv är jag fortfarande osäker.
Idag är jag lite gladare än vad jag varit de senaste dagarna. Förmodligen beror det på det anslappnade sällskapet igår där jag inte kände att jag behövde vara fin för någon eller säga saker som någon förväntar sig. Satt med 4 personer som står mig närmast just nu, och jag har lite glömt hur den känslan är. Att ibland inte behova säga något, men att de ändå förstår. Jag tror att pysslet i mitt huvud till slut måste lösa sig. Men jag tror att jag måste jobba ännu hårdare, och främst med mitt självförtroende. Jag måste tycka om mig själv mer.
Plugg nu!
Pratde precis men min psykolog och berättade att mamma skulle med mig imorgon. Hon tyckte att det var bra att jag berättat, men själv är jag fortfarande osäker.
Idag är jag lite gladare än vad jag varit de senaste dagarna. Förmodligen beror det på det anslappnade sällskapet igår där jag inte kände att jag behövde vara fin för någon eller säga saker som någon förväntar sig. Satt med 4 personer som står mig närmast just nu, och jag har lite glömt hur den känslan är. Att ibland inte behova säga något, men att de ändå förstår. Jag tror att pysslet i mitt huvud till slut måste lösa sig. Men jag tror att jag måste jobba ännu hårdare, och främst med mitt självförtroende. Jag måste tycka om mig själv mer.
Plugg nu!
.
Var ute och drack lite vin igår på Möllan. Mysigt att träffa upp lite gamla vänner som man inte alltid hinenr träffas. Måste dock sluta ta med bilen när jag planerar att dricka. Nån gång kommer jag åka dit, och bli av med mitt körkort (!) Ibland tänker jag verkligen inte alls. Innan hade jag brytt mig, men ju mer "frisk" jag blir, desto mindre bryr jag mig. Allt omkring börjar se grått ut och när jag är själv så försöker jag hålla tårarna borta.
Kom hem från jobbet efter 1 idag. Blev ingen lunch på jobbet utan tog med mig matlådan hem igen. Väl hemma märkte jag att det var en köttbit mer än vad jag lagt i matlådan igår kväll. Kära lilla mamma. Hon bara log mot mig. Berättade för henne att det inte hjälper att hålla på så där. Det gör inte det. Jag vill inte ha någon som går efter mig och ser att jag äter. Senare efter lunchen:
"Jag tycker kanske att du borde sluta på capoeiran, och bara dansa samba, det kanske är för mycket träning annars"
"Jag lagade den här såsen till imorgon, jättegod är den, fettfri!"
Okej, jag vet att hon bara läst några sidor ur boken och jag vet att det kanske är svårt för henne. Men hon gör det svårt för mig oxå. Hon kommer börja stå utanför toaletten när jag går in, kolla extra i kylskåpet om det är någonting som saknas. Hon försöker så väl, men sen så köper hon hem cashewnötter, och om någon trigger mat finns för mig, så är det cashewnötter. Men nu är det länge sen jag åt det själv, och sist så försökte jag spy upp det. Nötter är svåra att spy upp och jag tror att jag skrapade upp hela halsen. Gjorde ont i flera dagar. Förmodligen kommer jag någon dag att kunna äta cashewnötter, i mitt eget sällskap, och fortfarande behålla de.
Nu kom hon in med grillad majskolv. Oxå favoritmat. Hon är så underbar som försöker.
Kom hem från jobbet efter 1 idag. Blev ingen lunch på jobbet utan tog med mig matlådan hem igen. Väl hemma märkte jag att det var en köttbit mer än vad jag lagt i matlådan igår kväll. Kära lilla mamma. Hon bara log mot mig. Berättade för henne att det inte hjälper att hålla på så där. Det gör inte det. Jag vill inte ha någon som går efter mig och ser att jag äter. Senare efter lunchen:
"Jag tycker kanske att du borde sluta på capoeiran, och bara dansa samba, det kanske är för mycket träning annars"
"Jag lagade den här såsen till imorgon, jättegod är den, fettfri!"
Okej, jag vet att hon bara läst några sidor ur boken och jag vet att det kanske är svårt för henne. Men hon gör det svårt för mig oxå. Hon kommer börja stå utanför toaletten när jag går in, kolla extra i kylskåpet om det är någonting som saknas. Hon försöker så väl, men sen så köper hon hem cashewnötter, och om någon trigger mat finns för mig, så är det cashewnötter. Men nu är det länge sen jag åt det själv, och sist så försökte jag spy upp det. Nötter är svåra att spy upp och jag tror att jag skrapade upp hela halsen. Gjorde ont i flera dagar. Förmodligen kommer jag någon dag att kunna äta cashewnötter, i mitt eget sällskap, och fortfarande behålla de.
Nu kom hon in med grillad majskolv. Oxå favoritmat. Hon är så underbar som försöker.
mamma vet
Varför är det enklare att äta sötsaker och annat onyttigt om man är med andra? Varför kan man inte ha samma avslappnad känsla när man äter själv? Det känns som att jag håller mig ifrån att äta allt som är "onyttigt" för att sen utan ångest kunna äta det med andra. Men varför är det så? Varför tappar vi kontrollen när vi är själva? Hur kan man vara mer disciplinerad när man är med andra och äta 1 kaka och inte 10 (som man kan göra när man är själv)? Är jag så rädd för att tappa kontrollen? De flesta gångerna när jag lagar mig egen mat som bara jag ska äta, så försöker jag att laga den så enkel som möjligt. Försöker undvika fett och konhydrater. Maten behöver inte vara speciellt god, eller det är bäst om den inte är god. För då får jag ingen lust att kasta i min 4 portioner till. Ja, det var länge sen jag hetsåt, men jag tror inte det var sista gången.
Mamma vet. Hon råkade se mitt högkostnadskort och nu vet hon. Hon vet att jag har en ätstörning, men hon vet inte vad bulimi är. Hon verkade lättad när hon fick reda på det, men hon förstår nog inte hur allvarligt det är. Känns som att hon tror att det är som att ha en dålig dag. Hon var helt lugn och sa att hon ville gå med mig till psykologen på tisdag.
Det är som att ha en dålig dag varje dag, hela tiden. Konstant tänker jag på det. Det är det enda jag tänker på. Och de få gångerna jag lyckas måla upp ett leende är alldeles för få. Jag orkar inte kämpa mot mig själv. För genom att hela tiden försöka bli frisk så går jag mot mig själv. Men jag är väl inte likamed bulimi? Eller är jag det? Ibland så tänker jag att det är så orättvist och varför skulle just jag drabbas av detta. Jag vet att jag är egoistisk i mitt tänkande och att det självklart finns personer som har det värre, men fortfarande, varför just jag? Och varför just nu? Dessa åren sägs vara de bästa i en människas liv, de åren då du ska leva och utforska och vara fri. Men istället för det, så sitter jag här och räknar kalorier på kakan jag precis åt. Jag tänker hur jag ska orka mig upp på cykeln imorgon bitti i kylan och cykla till jobbet i motvind. Hur jag sedan ska träffa mina vänner för att laga mat ihop, men det enda jag komer tänka är "ät långsamt, 2 bitar räcker, tugga tugga tugga, du kan träna bort det på morgonpromenaden imorgon, du har ändå fått lite träning idag och du har skippat onyttig mat". Men istället sitter jag där med ett fejkat leende och skrattar. Patetiskt!
Det är nog bra att hon vet, lilla mamma
Mamma vet. Hon råkade se mitt högkostnadskort och nu vet hon. Hon vet att jag har en ätstörning, men hon vet inte vad bulimi är. Hon verkade lättad när hon fick reda på det, men hon förstår nog inte hur allvarligt det är. Känns som att hon tror att det är som att ha en dålig dag. Hon var helt lugn och sa att hon ville gå med mig till psykologen på tisdag.
Det är som att ha en dålig dag varje dag, hela tiden. Konstant tänker jag på det. Det är det enda jag tänker på. Och de få gångerna jag lyckas måla upp ett leende är alldeles för få. Jag orkar inte kämpa mot mig själv. För genom att hela tiden försöka bli frisk så går jag mot mig själv. Men jag är väl inte likamed bulimi? Eller är jag det? Ibland så tänker jag att det är så orättvist och varför skulle just jag drabbas av detta. Jag vet att jag är egoistisk i mitt tänkande och att det självklart finns personer som har det värre, men fortfarande, varför just jag? Och varför just nu? Dessa åren sägs vara de bästa i en människas liv, de åren då du ska leva och utforska och vara fri. Men istället för det, så sitter jag här och räknar kalorier på kakan jag precis åt. Jag tänker hur jag ska orka mig upp på cykeln imorgon bitti i kylan och cykla till jobbet i motvind. Hur jag sedan ska träffa mina vänner för att laga mat ihop, men det enda jag komer tänka är "ät långsamt, 2 bitar räcker, tugga tugga tugga, du kan träna bort det på morgonpromenaden imorgon, du har ändå fått lite träning idag och du har skippat onyttig mat". Men istället sitter jag där med ett fejkat leende och skrattar. Patetiskt!
Det är nog bra att hon vet, lilla mamma
work, work, work
Jag har varit duktig idag och cyklat från och till jobbet. Medvind till jobbet och nedförsbackar. Men hemåt gick det trögare. De undrar hur jag vill jobba i vinter och under jullovet. Hade ju helst velat åka iväg någonstans och vila upp mig lite. Kanske K vill åka med mig? En lite mysig stuga hade varit toppen, och bara vi två. Visst hade vi börjat jagat varandra med knivar efter 2 hela dagar ihop, men det är oxå kul.
Ska ut med några tjejkompisar ikväll och ta något glas vin. Lite klädångest, men får bli klänning. Det trycker inte åt så mycket. Jobbar imorgon oxå så blir hem tidigt.
Hoppas ni får en trevlig kväll!
Ska ut med några tjejkompisar ikväll och ta något glas vin. Lite klädångest, men får bli klänning. Det trycker inte åt så mycket. Jobbar imorgon oxå så blir hem tidigt.
Hoppas ni får en trevlig kväll!
hoppet tillbaka
Jag gick dit, men uppträdde inte. Jag kanske skyller ifrån mig när jag säger att anledningen var att det vistades 150 personer i en lokal som rymmer 50. Kändes rörigt och jag hade inte lust. Stod med K bland massa andra och applåderade. Jag och K dansade i alla fall lite parsamba =). Två till kompisar kom förbi och sa hej. Blev glad över hur omtyckt jag egentligen är av folk i min omgivning. En lokal fylld av folk som alla log mot en, och dansflickorna kom så klart fram och pratade. Makes me happy!
Efter nio så åkte jag och K till en italiens restaurang som serverar, enligt K, Malmös godaste pasta. Första gången jag var där så beställde jag något med tomatsås och det var alldeles för mycket tomatsås. Nästan så att jag fick "torka av" pastan. Tycker att pasta ska smaka pasta och inte enbart sås. Vill jag ha sås så beställer jag in en dunk sås! Men andra människor tycker väl mer om sås, i don't know. Hur som helst så beställde vi först in lite vitlöksbröd och sen åt jag en pasta med pesto, mozarella och färska tomater och basilika. Ååå såå gott det var. Men fortfarande alldeles för mycket sås. Efter halva så kände jag att jag formodligen kommer att må illa. För mycket smak och för ostigt. Måste lära mig att inte beställa sånt som kan göra mig illamående. Väldigt smakrika såser gör mig illamående! Lämnade kvar på tallriken och vi åkte vidare. K ska spela match imorgon på ett ställe 5h härifrån så jag åkte hem till mig och han till sig. Kom hem och fick med mamma ut på en timmes promenad. Jag och mamma har börjat få så mycket bättre kontakt och vi pratar mer öppet om saker. Snart kommer jag kunna berätta. Jag jobbar på det.
Jag tror starkt att ångesten idag och igår berodde på min ovilja att uppträda. Min osäkerhet på mig själv skapade stark oro och ångest. Och nu är den över. Jag känner mig lite gladare. Jag har även fått umgås med personer jag tycker om och som tycker om mig. Först en klasskamrat som jag gick en sväng med och åt en Magnum (No panic), sen min dansgrupp, sen K och sist mamma. Hur perfekt umgänge som helst. Jag har så underbara personer omkring mig. Jag förstår knappt själv hur lycklig jag är.
Måste lägga mig nu, ska upp och jobba hela dagen imorgon.
Efter nio så åkte jag och K till en italiens restaurang som serverar, enligt K, Malmös godaste pasta. Första gången jag var där så beställde jag något med tomatsås och det var alldeles för mycket tomatsås. Nästan så att jag fick "torka av" pastan. Tycker att pasta ska smaka pasta och inte enbart sås. Vill jag ha sås så beställer jag in en dunk sås! Men andra människor tycker väl mer om sås, i don't know. Hur som helst så beställde vi först in lite vitlöksbröd och sen åt jag en pasta med pesto, mozarella och färska tomater och basilika. Ååå såå gott det var. Men fortfarande alldeles för mycket sås. Efter halva så kände jag att jag formodligen kommer att må illa. För mycket smak och för ostigt. Måste lära mig att inte beställa sånt som kan göra mig illamående. Väldigt smakrika såser gör mig illamående! Lämnade kvar på tallriken och vi åkte vidare. K ska spela match imorgon på ett ställe 5h härifrån så jag åkte hem till mig och han till sig. Kom hem och fick med mamma ut på en timmes promenad. Jag och mamma har börjat få så mycket bättre kontakt och vi pratar mer öppet om saker. Snart kommer jag kunna berätta. Jag jobbar på det.
Jag tror starkt att ångesten idag och igår berodde på min ovilja att uppträda. Min osäkerhet på mig själv skapade stark oro och ångest. Och nu är den över. Jag känner mig lite gladare. Jag har även fått umgås med personer jag tycker om och som tycker om mig. Först en klasskamrat som jag gick en sväng med och åt en Magnum (No panic), sen min dansgrupp, sen K och sist mamma. Hur perfekt umgänge som helst. Jag har så underbara personer omkring mig. Jag förstår knappt själv hur lycklig jag är.
Måste lägga mig nu, ska upp och jobba hela dagen imorgon.
..
Vet fortfarande inte om jag ska gå på uppvisningen. Egentligen så förlorar jag på att inte gå dit. Då stärker jag mitt dåliga självförtroende och känner mig ytterligare misslyckad som inte klarar av att vistas bland människor i en social miljö. Och varför skulle jag göra fel på dansen? Som Lisa sa "du är den enda som kommer märka om du gör fel, de andra kommer inte se det". Det är så sant ju. När jag såg min dansgrupp uppträda under Malmö-festivalen så var de helt fantastiska. Jag hade aldrig sett de så bra. När jag träffade de på träningen några dagar efter så visade det sig att alla hade gjort massa fel. Jag, om någon av alla i publiken, borde ju sett detta då jag vet koreografin, men jag gjorde inte det. Ingen kommer ju att se att jag gör fel. Och varför skulle jag göra fel? Vi "nya" kommer att stå längst bak och kanske inte ens synas speciellt mycket. Hur kan något så litet skapa så många stora frågor?
Jag började inte dansa för att få visa upp mig. Jag började inte dansa för att få bekräftelse att jag är duktig. Jag hade inga som helst planer på att få visa upp det jag lärt mig. När jag sa detta till K så sa han att jag inte ska dansa för att visa upp mig för andra, utan för att jag tycker att det är kul och för att jag gillar det. Känns ändå inte som att han förstår att allt bottnar i det kassa självförtroendet.
Nej! Jag ska rycka upp mig, slänga på ett falskt leende och gå dit och göra min grej. Jag kommer inte dö av det. Sen ska jag och K ut och äta. Håll tummarna för mig!
det försvinner inte
Ständigt dilemma om vad jag ska äta till lunch eller middag. Visst bor jag hemma och kan äta rester från gårdagen middag, men vit pasta med någon oidentifierad sås är inte lockande. Tog istället fram kycklingfilé och wokmixen. Filéerna är av gigantisk storlek, eller är det bara jag? Delade i alla fall filéen i två delar och funderade länge över om jag skulle äta halva eller hela. Stekte båda delarna och la upp de på tallriken. Började äta med matlusten försvann. Jag brukar äta en måltid på 15 min, men detta tog en halvtimme och jag har lämnat kvar halva kycklingen. Jag känner mig mätt, men jag vet inte om jag verkligen är det. Varför detta plötsliga beteende igen? Varför inte bli vän med maten en gång för alla. Wokmix och kycklingfilé gör mig inte tjock. Jag hoppas att detta beror på uppträdandet ikväll och att jag imorgon kommer att äta som vanligt igen. Nu är min promenad in till stan förstöd. Det ösregnar.
Illamående är jag oxå. Tankar på att spy snurrar runt hela tiden. Tankar på att hetsäta finns inte just nu, vilket oxå är konstigt. Jag hatar denna känsla av att inte veta hur jag känner och varför. Ifrågesätter allt i min omgivning och i mig, jag orkar inte.
Att åka till stan och shoppa känns inte längre som något alternativ. Kanske bäst att stanna hemma ändå, och blir vädret finare så får det bli en promenad. Så är det ..
Illamående är jag oxå. Tankar på att spy snurrar runt hela tiden. Tankar på att hetsäta finns inte just nu, vilket oxå är konstigt. Jag hatar denna känsla av att inte veta hur jag känner och varför. Ifrågesätter allt i min omgivning och i mig, jag orkar inte.
Att åka till stan och shoppa känns inte längre som något alternativ. Kanske bäst att stanna hemma ändå, och blir vädret finare så får det bli en promenad. Så är det ..
ångest
Igår kände jag ångesten som inte varit här på länge. Ingen matlust, ledsen utan anledning och ingen ork kom oxå med. Men jag gick och la mig och hoppades på en bättre dag imorgon. Den dagen är här, och ingenting känns bättre. Känner mig nedstämd, ledsen och ensam. Jag ser ingen anledning till varför det skulle vara så. Mitt liv har rullat på som vanligt och jag borde väl vara glad. Igår kom tankarna om att sluta äta tillbaka, och idag är de ännu starkare. Jag orkar egentligen inte kämpa emot och vill helst ge med. Sluta äta ett tag för att få ångesten att försvinna. Dock vet jag ju konsekvenserna av detta och jag vågar inte hamna i det mönstret igen. Som tur är så ska jag träffa min psykolog på tisdag.
Ikväll så har vi dansuppvisning och de sa till mig igår (!) att jag skulle vara med. Jag har sett fram emot uppvisningarna i en vecka, men jag trodde inte att jag skulle vara med. Jag känner mig så osäker och har börjat fundera ut lögner som jag kan säga till min tränare för att slippa. Funderar på att inte ens gå dit, men jag har redan bjudit med vänner som vet att jag ska vara där. Jag tror att oron idag grundar sig här. Rädslan för att misslyckas. Rädslan för att andra ska tycka jag är tjock. Rädslan för att andra ska tro "hon har dansat 2 månader, borde hon inte vara proffs". Ska försöka göra mig av med dessa tankar, men om jag går dit ikväll vet jag inte. Saken är den att jag vet att jag är bättre än många på dansen, men varför vågar jag då inte?
Och nu tjaffsar jag med K oxå, perfekt! Måste dumpa detta dåliga humöret nu!
Ikväll så har vi dansuppvisning och de sa till mig igår (!) att jag skulle vara med. Jag har sett fram emot uppvisningarna i en vecka, men jag trodde inte att jag skulle vara med. Jag känner mig så osäker och har börjat fundera ut lögner som jag kan säga till min tränare för att slippa. Funderar på att inte ens gå dit, men jag har redan bjudit med vänner som vet att jag ska vara där. Jag tror att oron idag grundar sig här. Rädslan för att misslyckas. Rädslan för att andra ska tycka jag är tjock. Rädslan för att andra ska tro "hon har dansat 2 månader, borde hon inte vara proffs". Ska försöka göra mig av med dessa tankar, men om jag går dit ikväll vet jag inte. Saken är den att jag vet att jag är bättre än många på dansen, men varför vågar jag då inte?
Och nu tjaffsar jag med K oxå, perfekt! Måste dumpa detta dåliga humöret nu!
sov gott
Matlusten idag ligger på noll. Jag är varken hungrig eller sugen, och gott är det inte heller. Jag har ändå ätit för att orka med träningen idag. Sitter med en fruktsallad nu som jag inte heller är sugen på. Lite nedstämd idag, men jag hoppas att det går över. Jag får inte tappa allt nu. Måste vilja bli bra.
Var 1 sekund från att berätta för mamma idag, eller okej 3 sekunder var det kanske. Men jag tycker så otroligt synd om henne och jag vill inte göra henne ledsen. Ska lägga mig snart och läsa lite. Sov så gott!
Var 1 sekund från att berätta för mamma idag, eller okej 3 sekunder var det kanske. Men jag tycker så otroligt synd om henne och jag vill inte göra henne ledsen. Ska lägga mig snart och läsa lite. Sov så gott!
Fler böcker
Har börjat att läsa första boken ur min kurslitteratur. Ojj, vilken svår svenska. Jag får slå upp massa ord, och jag tappar bort hela sammanhanget då. Inser nu hur kasst ordförråd jag egentligen har. Visst kan jag vardags-svenskan, men jag kan ingen fin-svenska, ni vet sån "jag-går-på-teater-och-lyssnar-på-Bethoven-Svenska"?
I alla fall, var på biblioteket och lånade dessa böcker:
Birgitta Meurling - Varför flickor? - Ideal, självbilder och ätstörningar
Charlotte Buhl - Kampen om kroppen - om anorexi, bulimi och andra ätstörningar
Liza Marklund - Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra
Khaled Hosseini - Flyga drake
Charlotte Buhl - Kampen om kroppen - om anorexi, bulimi och andra ätstörningar
Liza Marklund - Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra
Khaled Hosseini - Flyga drake
Får se om jag kan komma med några recenssioner i efterhand.
Fortsatt plugg nu, blää.
Gomorrrn
Var och lämnade blod imorse. På mitt papper som jag lämnade in stod det Ätstörningsmottagningen Fosievägen och klart att sjuksystern såg det, men jag skämdes inte. Jag kommer förmodligen aldrig mer att se henne. Och jag är säkert varken den första eller sista som har ätstörningar som kommer dit.
När jag kom hem så ringde min psykolog. Hon hade pratat med doktorn om mig och de tyckte att jag skulle fortsätta träffa henne tills att jag fått tid hos doktorn. Berättade för henne att jag även vill ta med mamma någongång och hon sa att det skulle gå bra.
På ett sätt känns det som att det enda jag behövde för att börja bli bra, var att erkänna för mig själv att jag var sjuk och att jag behövde hjälp. På så sätt så känner jag att jag itne behöver gå till psykologen mer. Men de tycker inte samma. Hon säger att jag är mer sjuk än vad jag tror, och förmodligen har hon rätt. Man blir lätt blind. Så jag ska fortsätta att gå dit så ofta jag kan och jag ska fortsätta kämpa. Läste att många som blir "friska", trillar dit igen efter ca. 1 år. Jag vägrar. Skulle det vara på väg att hända så hoppas jag att jag den gången kommer kunna tyda signalerna bättre.
Igår när jag kom till K så hade killarna precis stuckit hem. Men de hade lämnat lite godis i skålen. 3 bitar var inte mycket, men de hade lämnat mitt favoritgodis till mig. Vilka änglar. Njöt av chokladen och fick varken ångest eller sug att äta mer. Det går bra nu .. Förstår inte varför K köpt en dubbelsäng, när jag alltid sover på hans sida när jag sover där, hihih.
Nu ska jag cykla till biblioteket och låna lite böcker. Skönt med lite omväxling mellan kurslitteraturen.
Lisa, jag tänker på dig!
Kramar!
..
K hämtar mig snart. Vi har blivit vänner igen och han har lovat att aldrig mer skrika åt mig. Skrik gör mig apatisk och avtrubbad. Jag stänger igen, blir en mur. Tårar kan rinna, men jag känner ingen smärta. Det händer inte ofta, men egentligen allt för ofta.
Imorgon ska jag lämna blodprov på sjukhuset. Det ska till doktorn som jag ska till sen som ska kolla så att alla mina värden stämmer då jag har kräkts mycket tidigare. Jag hoppas att jag inte rubbat något inom mig. Jag skulle aldrig kunna förlåta mig själv för det!
Jag har kommit på hur jag ska berätta för mamma. Jag ska boka tid hos min psykolog, fast jag kommer inte närvara utan mamma kommer att få göra det. Jag väntar gärna utanför, men att vistas i samma rum, nej. Jag har lätt för att gråta inför henne och mamma ännu lättare inför mig. Känner mig lite feg nu, men jag klarar inte av att berätta. Då får hon sitta med psykologen och gråta utan mig. Sen kan vi gråta ihop när hon vet.
Att få K till min psykolog blir tuffare så det får vänta. Då kanske jag själv kan berätta.
Sov så gott änglar!
Dreams
Malmö är trist och det har blåst och regnat hela dagen. Det gör det svårt att ens hålla mina ögon uppe, även om jag sovit bra. Jag måste fråga en sak. Det är så att jag har slutat drömma, eller jag minns i alla fall inte mina drömmar. Kan det ha någonting med ens välmående att göra? Drömmer man bara om man är glad och om allt omkring är okej? Innan drömde jag hela tiden, varje natt och och kom ihåg så mycket. Eller så drömmer man mindre ju äldre man blir? Kanske orkar hjärnan inte minnas för att man har så mycke annat att tänka på? När man var liten så hade man inte så mycket bekymmer och då kanske man fick plats för drömmar? Någon som kan något om drömtydningar? Jag har en bok hemma, får se om jag kan ta mig tid att läsa den.
En dröm minns jag väldigt tydligt från min barndom. Jag kanske var 10-11 år och jag har aldrig glömt det. Jag var så rädd och jag blir fortfarande rädd när jag tänker på det. Jag drömde att jag blev begravd levande och jag vaknade när de hade hissat ner kistan i graven och börjat hälla jord över mig. Jag började riva på kistans lock innifrån och skrika, men jag fick inte fram några ljud. Mitt skrik fanns inte, min röst var försvunnen. Och mina naglar gick sönder. Där uppe såg jag mina föräldrar gråta. Pappa grät oxå, och jag har aldrig sett honom gråta. Hemskt, hemskt, hemskt
Jag kom att tänka på en tjej som skrev att hon mådde så dåligt att hon funderade på att ta sitt liv. Jag vet att självmordsantalet bland bulimiker är högt, men vi ska inte öka statistiken ännu mer. Om jag får säga mitt, så tycker jag att självmord är en av de mest egoistiska handlingarna. Och jag kommer aldrig säga att jag förstår en person som säger så. Jag kan förstå att man mår dåligt och ibland kan tänka i de banorna. Jag har varit där, men att tänka och handla är två väldigt skilda saker. Vi måste kämpa och vi måste välja livet framför allt annat. Det är dags att prioritera vår hälsa och göra oss av med allt och alla som bara tar energi, utan att ge. Dags för dig att vara nummer ett för dig!
En dröm minns jag väldigt tydligt från min barndom. Jag kanske var 10-11 år och jag har aldrig glömt det. Jag var så rädd och jag blir fortfarande rädd när jag tänker på det. Jag drömde att jag blev begravd levande och jag vaknade när de hade hissat ner kistan i graven och börjat hälla jord över mig. Jag började riva på kistans lock innifrån och skrika, men jag fick inte fram några ljud. Mitt skrik fanns inte, min röst var försvunnen. Och mina naglar gick sönder. Där uppe såg jag mina föräldrar gråta. Pappa grät oxå, och jag har aldrig sett honom gråta. Hemskt, hemskt, hemskt
Jag kom att tänka på en tjej som skrev att hon mådde så dåligt att hon funderade på att ta sitt liv. Jag vet att självmordsantalet bland bulimiker är högt, men vi ska inte öka statistiken ännu mer. Om jag får säga mitt, så tycker jag att självmord är en av de mest egoistiska handlingarna. Och jag kommer aldrig säga att jag förstår en person som säger så. Jag kan förstå att man mår dåligt och ibland kan tänka i de banorna. Jag har varit där, men att tänka och handla är två väldigt skilda saker. Vi måste kämpa och vi måste välja livet framför allt annat. Det är dags att prioritera vår hälsa och göra oss av med allt och alla som bara tar energi, utan att ge. Dags för dig att vara nummer ett för dig!
.
Nej, jag är helt tom idag, och vägrar blogga!
