Uppdate
Hejsan!
Det är så länge sen jag skrev här, och jag har saknat det massor. Jag har saknat er och era liv och jag har saknat ett ställe att få skriva av mig på. Det finns flera anledningar till varför jag slutat skriva.
De flesta i min omgivning vet om min ÄS och jag får allt stöd jag behöver från dem. Jag trycker inte ner mina känslor, jag säger emot när det inte passar och jag vågar visa att även jag är ledsen. Jag är mänsklig och jag har känslor och jag gör fel. Jag är inte perfekt och jag vågar visa det oxå. Den andra anledningen handlar om att jag mår så mycket bättre. Behandlingen går framåt och jag är glad. Jag ler, jag skrattar, och rätt ofta så tycker jag om mig själv och min kropp. Ja, jag kan till och med tycka att jag ser väldigt bra ut. Det känns alldeles underbart att äntligen få vara JAG. Och av denna anledningen så har jag slutat dela med mig till er. Jag vet själv att när jag mådde som värst, så ville jag inte läsa om personer som det gick så himla bra för. Jag ville inte läsa om deras "gör-så-här-så-blir-du-frisk-metoder". Alla har sitt sätt att ta itu med sina problem. Alla har sitt sätt att bli fria från ätstörningen.
Jag har blivit så otroligt klok med ätstörningen och under min behandlingstid. Jag har lärt mig att visa medlidande för andra. Jag har lärt mig att förstå andas problem och att alla har sitt sätt att handskas med dem.
Jag hoppas att jag kommer känna motivation att fortsätta skriva då och då. Jag går fortfarande på behandling en gång i veckan, jag har en bit kvar att gå. Men jag är fri från det värsta och det viktigaste av allt; jag äter normalt, lagom och regelbundet!
Det finns en speciell person som jag för alltid kommer att vara tacksam. Denna underbara tjej fick mig att inse att jag behövde söka hjälp. Hon kanske inte känner att hon gjorde mycket, men för mig betydde det mest. Lisa, jag står i evig skuld till dig. Det känns som om du varit den som räddat mig. Tack min ängel!
Till andra Äs-flickor som jag oxå höll kontakten med, är jag oxå väldigt tacksam för allt stöd jag fått. Vi kan, Vi kan, Vi kan!
Det är så länge sen jag skrev här, och jag har saknat det massor. Jag har saknat er och era liv och jag har saknat ett ställe att få skriva av mig på. Det finns flera anledningar till varför jag slutat skriva.
De flesta i min omgivning vet om min ÄS och jag får allt stöd jag behöver från dem. Jag trycker inte ner mina känslor, jag säger emot när det inte passar och jag vågar visa att även jag är ledsen. Jag är mänsklig och jag har känslor och jag gör fel. Jag är inte perfekt och jag vågar visa det oxå. Den andra anledningen handlar om att jag mår så mycket bättre. Behandlingen går framåt och jag är glad. Jag ler, jag skrattar, och rätt ofta så tycker jag om mig själv och min kropp. Ja, jag kan till och med tycka att jag ser väldigt bra ut. Det känns alldeles underbart att äntligen få vara JAG. Och av denna anledningen så har jag slutat dela med mig till er. Jag vet själv att när jag mådde som värst, så ville jag inte läsa om personer som det gick så himla bra för. Jag ville inte läsa om deras "gör-så-här-så-blir-du-frisk-metoder". Alla har sitt sätt att ta itu med sina problem. Alla har sitt sätt att bli fria från ätstörningen.
Jag har blivit så otroligt klok med ätstörningen och under min behandlingstid. Jag har lärt mig att visa medlidande för andra. Jag har lärt mig att förstå andas problem och att alla har sitt sätt att handskas med dem.
Jag hoppas att jag kommer känna motivation att fortsätta skriva då och då. Jag går fortfarande på behandling en gång i veckan, jag har en bit kvar att gå. Men jag är fri från det värsta och det viktigaste av allt; jag äter normalt, lagom och regelbundet!
Det finns en speciell person som jag för alltid kommer att vara tacksam. Denna underbara tjej fick mig att inse att jag behövde söka hjälp. Hon kanske inte känner att hon gjorde mycket, men för mig betydde det mest. Lisa, jag står i evig skuld till dig. Det känns som om du varit den som räddat mig. Tack min ängel!
Till andra Äs-flickor som jag oxå höll kontakten med, är jag oxå väldigt tacksam för allt stöd jag fått. Vi kan, Vi kan, Vi kan!
