Saphary

Gårdagen: Festen igår kändes inte helt hundra, men jag ville inte heller därifrån. Det värsta jag tycker är när man träffar personer nu, som man festat med innan. Då är mina tankar värst. Jag går och tänker att De tänkte massa om mig, om mitt utseende och om att jag blivit tjock. Det är sjukt hur jag kan gå runt och tro att allas liv kretsar kring mig, att alla jämt och ständigt går runt och tänker på just mig och hur jag ser ut.

En annan sak som K hjälpte mig att analysera (ja, fast han vet nog inte om det) var att jag la skulden på mig för att en tjej gick från festen. En tjej som jag egentligen inte känner. Om jag ska vara ärlig så var det en ganska liten kraftig tjej. Jag går runt och tror att alla som är lite överviktiga går runt och hatar sig själva. Och när hon gick så kände jag att hon kanske gick för att jag kom dit och tog upp allt utrymme. Nej, jag vet inte.

Men djupt inne så tror jag att alla tjejer som inte är pinnsmala har ätstörningar och helst vill vara pinnsmala. Här räknar jag även in normalviktiga personer. Men så kan det ju inte vara? Bara för att jag hatar min kropp, behöver inte alla andra hata sin kropp?

På något sätt så vill jag inte acceptera att jag är annorlunda, utan försöker hela tiden bekräfta för mig själv att alla människor som inte är anorektiskt smala helst vill vara det. Ookej, jag vill inte vara anorektiskt smal, bara sådär vackert naturligt smal. Jag har släppt faktum att detta aldrig kommer att ske, jag tror inte att jag är byggd till att vara så smal, men någonstans djupt inne så hoppas jag fortfarande.

Jag har även märkt att jag dömer överviktiga personer som någon med brist på kontroll. Någon som lever i ett fattigt hem utan någon utbildning. Hur kan jag göra så? Hur kan jag ens tänka så? Jag skämms över detta! Men om sanningen ska fram så är det så. Min värsta mardröm är att själv bli överviktig så jag försöker distansiera mig från det så mycket som möjligt. Jag försöker omänskliggöra överviktiga människor så att jag aldrig ens får för mig att komma till den punkt. Finns det en gud så kommer han att straffa mig på grund av detta tänkandet.

Och sen sitter jag här och läser min utbildning, vars grund ligger i att alla människor är lika mycket värda. En bluff är jag!

Sovit 10 timmar inatt. Somnade nog vid 11 igår kväll. Igår var jag på en invigning av ett nytt ställe i Malmö. Där bjöds det på massa drinkar och tilltugg. Efter 3,5 timme där så kände jag att det var dags att gå hem. Folk var redan fulla vid 8-tiden, och det kändes inte så bra att gå runt där nykter och mingla med fulla personer. Dessutom så fanns det gratis mat och dricka. Jag vågade inte dricka pga mater som serverade. Jag vågar inte släppa kontrollen riktigt. Åkte hem och fick ett trevligt samtal av Panna och hennes pojkvän. Kändes skönt att jag kunde hjälpa dig. Jag vet hur svårt det är, och jag är så glad över att du ringde.

Igår så bestämde jag mig för att ge Mattillåtet en ny chans. Jag har tidigare inte tyckt om sättet hon skriver på. Det har kännt som att hon dumförklarar mig. Igår så fick jag iaf ett kapitel om kolhydrater av min behandlare. Jag ska försöka att banka in alla de orden i mitt huvud. Hur kan jag vara så rädd? Vill bara påpeka att jag äter kolhydrater, men i mindre mängd än vad jag borde göra. Att jag inte vill förstå att man inte går upp 2 kg bara av att ta en skiva vitt bröd. Vitt bröd är så tabu-belagt för mig. Men jag förstår inte varför .. Blää

Tentaplugg nu!

Blir förresten middag med familjen idag och födelsedagsfirande av en kompis ikväll. Ska inte serveras någon mat, men kommer säkert finnas massa dricka och tilltugg. Hjälp?

Det spelar ingen roll hur mycket jag försöker att le, hur mycket jag försöker att intala mig själv om att jag är lycklig, om att jag duger, om att jag är bra precis som jag är..

Jag känner mig inte bra så som jag är...

Vikt-tankar snurrar i huvudet mer än någonsin. Mina tankar kommer tillbaka mer och mer.

Möte på äs-mottagningen idag

Skola nu!

Undvik speglar. Tyck om dig själv!




painting on a smile with lipstick

När jag var yngre, och innan jag fick en ätstörning, så var ett frukostexempel korv med bröd. Har aldrig tyckt och ketchup, men lite hade jag ändå på, så att det inte blev torrt. Sen så slutade jag äta frukost helt ett tag, och nu äter jag oftast gröt till frukost. Är jag hos K så kan det bli en eller två mackor istället.

Kom hem imorse och såg att mamma handlat små kycklingkorvar och fullkornsbröd till korvarna. Så jag tänkte testa. 1h senare sitter jag här, och har klarat frukosten jättebra. Ingen ångest, ingen panik.

Är hemma efter 2,5 timmes träning och är väldigt slut. Ätit jättegod müsli med alldeles för mycket torkad frukt. Det var inte ens gott med så mycket sött, men jag måste ju alltid överdriva i allt. Men men, glömma och gå vidare. Att sitta och grubbla över något som hänt kommer inte att göra det ogjort. Det är bara en massa slöseri med tid och kraft. Och att spy är inte längre något alternativ för mig.

Och om jag ska vara riktigt ärlig, så har jag inte alls ätit för mycket, snarare för lite med tanke på hur mycket jag tränat. Bara det att det blev mycket torkad frukt, och det är så sött. Bla bla bla, nu så lägger jag mina dumma tankar i en låda och slänger ut dem genom förstret!

För övrigt så har jag kännt mig ganska frisk idag gällande maten. Jag har typ inte tänkt lika mycket på det. Jag måste typ påminna mig själv att jag måste tänka på maten. Det har blivit en sån vana att alltid tänka När ska jag äta? Hur ska jag äta? Vad ska jag äta? Ska jag överhuvudtaget äta?
Men idag så fokuserade jag mig istället på grupparbetet och Ojj vad mycket vi fick gjort. Sen så blev jag helt förvånad över att jag inte tänkt på mat. Jag blev chockad. Och om jag ska vara ärlig, så var det en lite skrämmande känsla. Som om det helt plötsligt inte var mina tankar. Som om någon annan tog över dem och pressade ut ordet Mat ur huvudet. Och jag förstod senare att det var jag som hade börjat tänka, och inte ätstörningen.

Jag är så stolt över mig själv, och över er oxå! Det kommer alltid att finnas en plats i mitt hjärta för er och ni vet inte hur mycket ni gör genom att bara finnas! Tack!!

Väldigt mysig kväll med Panna igår. En väldigt klok tjej som inspirerar mig väldigt mycket. Jag själv går på alla konstiga saker som står i tidningar om dieter och trams "hur man ska äta för att ..". En sån sak är det här med att man ska dricka mycket vatten, och ett tag så drack jag så mycket vatten, att jag gick på toa två gånger i timmen. Vi snackar 6-7 liter om dagen, vilket absolut inte kan vara hälsosamt. En annan sak var det här med att jag absolut inte ska äta efter klockan 6. Visst, absolut, om man går och lägger sig klockan 9 så verkar det ganska bra. Men jag lägger mig inte förens efter 12 och då är det mindre bra. Och speciellt om man inte ätit tillräcklig middag. I alla fall, Anna är en sådan person som får mig att förstå varför det inte funkar så. Varför man inte kan lyssna på att tips på Aftonbladet. Hon gör mig så mycket klokare och så mycket friskare, då jag inser hur 'dumt' det egentligen låter. Jag fårstår inte att jag kunnat lyssna på alla sorters dietister, som alla går emot varandra. Det känns som att jag försökt följa alla möjliga dieter, och på så sätt slutat äta det mesta. I en diet ska man inte äta kolhydrater, i en annan ska man undvika fett, i den tredje ska man inte äta så mycket frukt eller mjölkprodukter, och i den sista så ska man utesluta kött. Är man en person som jag som är rätt naiv gällandes sånt, så tror man på allt som står. Resultatet av detta blir att man struntar i mat helt och hållet, och dricker 6-7 liter vatten. Alla dieter förespråkar ju vätska!

Trams! Det är dags för oss att sluta läsa skit i tidningarna och börja ta hand om sig själv istället. Att äta lagom mycket och lagom ofta, samt att motionera och sova tillräckligt är det enda vi behöver. Och att inte glömma att umgås med personer som vi älskar och som älskar oss!

Kramar!

Åt lunch klockan 11 imorse, och så tidigt har jag nog aldrig ätit lunch. Skulle vara i skolan klockan 12 så det var bara att tvinga sig att äta även om man inte vcar jättehungrig. 12 hade nog varit bättre. Dock så visste jag att jag skulle behöva äta lunch innan skolan så jag var uppe redan klockan 7 och åt frukost. Jag måste planera och "offra" mina dagar om maten ska gå ihop med resten av mitt liv. När brukar ni äta lunch? Vilka uppoffringar får ni göra? Jag fick ju ge upp min sovmorgon =(

Mötet på Ätstörningsmottagningen blir imorgon klockan 9 istället. Det känns bra, men jag ver inte riktigt vad vi ska prata om. Jag vill inte gå dit och känna mig dum eller att behandlaren slösar bort sin tid på mig som inte ens vet vad hon ska säga.

Åt precis tre ballerinakex och vet ni vad? Jag var själv och jag överlevde. Dagen är inte alls förstöd. Istället så har den blivit bätte. Min kropp ville ha något sött och gott, och den fick det oxå. I kontrollerade former så är ingen mat farlig. Och jag ska verkligen försöka hålla fast vi detta.

Ikväll så ska jag, K och två tjejkompisar till mig laga tacos. Förutom tapas så måste nog detta vara den mest sociala maten. Tycker att det är så skönt att äta tillsammans och helst ur samma tallrik. Det känns naturligt för mig. Och att äta med händer. Det blir så avslappnat. Tänk en första dejt med tapas eller plockmnat där man ska dela på alls. Ååå mysigt. En av mina första dejter med K var just på ett tapas-ställe. Helt underbart!
 

Mötet på Äs-mottagningen blev inställt idag. Min behandlare hade stannat hemma för vård av barn. På något sätt så kändes det skönt. Jag vet inte riktigt vad vi ska prata om. Innan så upptog matschemat hela timmen, men nu så tittar vi knappt på matschemat. Eller vi tittar inte alls på det, om det inte varit några problem. Och har det varit det, så brukar jag oftast ha kommit på själv varför det blev som det blev. Men jag måste fortsätta gå på mötena även om jag känner att jag kanske klarat mig utan. Jag ska vara kvar tills mina ätmönster är förändrade. Tant Malin skrev att hon tror att ätstörningstankarna förmodligen kommer att sitta kvar hela livet, och jag tror oxå det. Jag tror att jag aldrig kommer kunna må bra även när jag överätit eller när jag ätit en hel chokladkaka. Fast egentligen ska ett sånt behov inte behövas. Jag tror inte ens friska människor mår riktigt bra när de är övermätta. Fast jag vet inte riktigt. När någon i min omgivning blivit förmätt så brukar denna personen vilja vila en stund tills känslan går över. Så min känsla kanske bara skiljer sig lite. Att jag ältar fram och tillbaka även flera dagar senare är kanske det som skiljer oss åt. Men jag har blivit mycket bättre så att "glömma" bort om jag överätit. Jag har börjat acceptera att det blivit så denna gång, och till nästa gång så ska jag vara mer uppmärksam. Jag ska inte äta så snabbt och jag ska flrsöka känna efter bättre. Så att överäta är kanske bara en bra lektion, och en del i tillfrisknandet, som man lär sig något av. Och om jag jämför med några månader sen, så överäter jag väldigt sällan nu. Och ångesten är inte lika stor, även om den finns där.

En dag ska jag ha ett avslappnat förhållande till maten, det lovar jag mig själv.

Uppvisningen igår gick jättebra och det kommer att gå bättre för varje gång. Det var även min första capoeirauppvisning och jag fixade det bra, trots det hala golvet. Efter showerna så föreningen oss på mysig indisk middag. Efter det så blev det ett snabbt ombyte hemma och ut med mina tjejkompisar. Halv sex imorse släpade jag inte min kropp genom dörren och var äntligen hemma. Jag minns de gamla tiderna med mina vänner, när vi festade varje helg, hela tiden. Saknar det!

Har haft hård showträning idag och jag är heeelt slut just nu. K har oxå kommit hem från sin semester och jag har saknat honom. Vi har inte varit ifrån varandra innan så detta var en utmaning. Bad honom att köpa med sig en delfin till mig, men jag tror inte att det blivit av.

Hoppar in i duschen nu och kramar mig själv lite. Hoppas ni haft en trevlig helg!

Ikväll är det samba och capoeira uppvisning och jag är taggad inför det. Packat alla mina saker och dansat igenom danserna så att jag är mer säker på uppvisningen. Idag mår jag bra och jag ska fortsätta göra det ikväll, finns inget annat! Efter uppvisningen så ska jag hem o byta om och sen festa med mina älskade flickor. Blir nog lite dricka så att jag kan slappna av och tycka om mig själv. Onödiga kalorier och tråkigt att jag behöver sprit för att må bra. Men om det får mig att må bra så är det nödvändiga kalorier, så det så!

Så fort jag duschat klart igår och började fixa mig inför kvällen så försvann illamåendet. Jag glömde bort de tankarna jag hade innan. Det grubblandet över hasselnötterna framkallade mitt illamående, och så fort jag slutade tänka på att det jag gjort var "fel" så försvann illamåendet. Sånna illamående har jag kunnat framkalla av 2 bitar godis oxå, och när jag tänker efter så ligger illamåendet i mitt eget huvud.

Jag håller på att läsa en bok av Julie Gregory som heter 'Mamma sa att jag var sjuk'. Julie överlever Münchhausen by proxy, som förmodligen är den mest komplicerade och dödsbringande form av barnmisshandel. Mamman till den här flickan eftersträvar läkarnas uppmärksamhet och får dem att tro att något är fel på flickan. Efter årtals av prover så hittar läkarna fortfarande ingenting. Boken handlar om flickan som tror att hon är sjuk. Och till slut så blir hon sjuk för att hon tror att hon är sjuk ..

Nej jag är inte så bra på att recenssera böcker och jag har inte kommit så långt i läsningen, men jag vill dra en paralell mellan hennes "påhittade" sjukdom och mitt "påhittade" illamående. Jag tyckte helt enkelt att jag ätit för mycket och tankarna ledde till att jag började må illa. Illamåendet kom dessutom ca 1.5 efter måltiden, vilket oxå förklarar att jag egentligne inte blev illamående av maten utan av tankarna.

Dessa tankar ska jag försöka vara medveten om nästa gång det händer, och försöka göra något åt direkt.

Festen igår var rolig, men jag vågade inte riktigt ta plats. Jag pratade inte så mycket, utan tänkte mest på hur jag såg ut och blablabla. Trots kommentarer från de flesta på festen om min klänning och figur så kunde jag inte sluta tänka fet-tankar. När jag kom hem och ställde mig framför spegeln så såg jag egentligen hur fin jag var.. Hur blir jag av med dessa dumma tankar som hela tiden pendlar mellan att tycka att jag är vacker och att tycka att jag är fet och äcklig? Blääääää

• Allt-eller-intet-tänkande: Du tänker i extrema kategorier, svart eller vitt. Om något du har gjort inte är helt perfekt, är det fullständigt misslyckat. Det finns bara två kategorier: perfekt eller misslycka 
• Övergeneralisering: Du ser en enstaka händelse som en del i ett mönster av t.ex misslyckanden. Exempel: Jag känner mig obekväm på festen, alltså är jag dålig på att umgås med människor.
• Psykologiskt filter: Du lägger överdriven vikt vid en negativ detalj utan att se på helheten. Exempel: Jag glömde att ringa ett samtal idag på jobbet, jag har inte fått någonting gjort.
• Diskvalificering: Du bagatelliserar positiva erfarenheter genom att tänka att de inte räknas. Exempel: Jag gjorde ett bra jobb i det här projektet, men det betyder inte att jag är kompetent, jag hade bara tur.
• Tankeläsning: Du tror att du vet vad andra tänker, utan att ta reda på om du har rätt. Exempel: Han tänker att jag inte har någon aning om vad jag pratar om.
• Katastroftänkande: Du förväntar dig att saker och ting kommer att gå dåligt, och du är övertygad om att du har rätt. Exempel: När jag ska hålla mitt föredrag så kommer jag att stamma så att ingen förstår vad jag säger.
• Förstoring/förminskning: När du betraktar dig själv, en situation, eller någon annan, förstorar du det negativa och förminskar det positiva. Exempel: Mitt dåliga resultat bevisar hur inkompetent jag är. Mina höga resultat betyder inte att jag är bra på det här, utan bara hade tur.
• Känslotänkande: Du antar att dina negativa känslor visar hur saker egentligne är. Exempel: Jag känner mig värdelös, alltså är jag det.
• Etikettering: Du sätter en mycket negativ etikett på dig själv eller någon annan, utan att ta hänsyn till saker som talar för att den inte stämmer. Exempel: Jag är misslyckad. Han är dum.
• Personalisering: Du ser dig själv som orsak till yttre händelser du inte har något ansvar för. Exempel: Min chef var tvär och sur när hon pratade med mig, jag måste ha gjort något fel.
• Borde- och måste-uppmaningar: Du har en mycket precis uppfattning om hur du själv och andra ska bete sig och du överdriver vikten av att det blir som du tänkt. Exempel: Jag måste hinna bli färdig idag. Jag borde ringa.

Var på möte hos min behandlare imorse och det kändes bättre denna gången, än sist. Vi pratade mycket om det här med allt-eller-inget tänkande och hon har gett mig en lista på klassiska tankefällor. Samtidigt så känner jag att behandlingen verkligen ger resultat. Jag känner att jag kan jaga bort mina dumma tankar många gånger. Jag känner att jag är värd mycket mer än dessa tankar. Jag har inte plats eller tid för dem. Och de står bara i vägen för mig.

Ibland så är det svårt att de de framsteg man gör och att uppskatta de bra dagarna. Min må-bra-bok har hjälpt mig lite, men jag vågar inte helt yttra mig än. Men att på kvällen få sitta i lugn och ro i några minuter och tänka på de bra sakerna man gjort för sig själv och för andra. Och de sakerna andra gjort för mig, och att verkligen vara tacksam över dessa. Bara en sån simpel grej som när någon säger 'tack' kan betyda oerhört mycket. Och jag ska börja uppskatta de enkla sakerna som folk gör eller säger. Samtidigt så ska jag försöka uppskatta en lung och skön dag utan massa måsten. Utan att känna mig värdelös för att jag bara sitter hemma. Livet är för kort och jag vill itne bara rusa igenom det, utan även sätta mig ner och tänka över vad jag gör. Att bara få vara, det är mitt mål!

Mina föräldrar måste nog vara de bästa föräldrarna som finns. Sen de fick veta om mina mat-problem så planeras de gemensamma middagarna lite efter mina behov. Mamma brukar ringa och fråga om det är okej att vi äter det eller det och frågar om jag hellre vill att vi gör det på något annat sätt, ex ugnsbaka istället för fritera. Och vi kommer så bra överrens då. Jag känner att det är okej att äta om det är på mitt sätt och så länge jag vet vad det innehåller. Då slipper jag ångest-känslorna som kommer efteråt. Just nu kan jag inte ta itu med dem så jag stödjer min på mina föräldrar. Och ja, det är jobbigt att de hela tiden måste anpassa sig efter mitt schema, men samtidigt så vet jag att de gärna gör det för mig. De vill se mig frisk och jag ska ta emot all hjälp som jag blir erbjuden. Jag ska bli frisk, för att det inte finns något annat alternativ. Målet är att bli frisk, men vägen dit kan jag avgöra själv. Och det ligger i mina händer om jag vill göra denn väg enklare eller svårare.

Jag har träffat Panna idag. Det kändes inte alls konstigt att träffa någon som man lärt känna via sin blogg, eftersom det känns äkta på något sätt. Hon öppnar sig i bloggen och skriver ner sina djupaste känslor och det gjorde att det idag kändes som att vi redan träffats flera gånger. Och hon var så otroligt vacker! Vi gick en promenad och pratade en massa. Det kändes skönt att prata med någon som oxå går igenom detsamma som man själv gör. Vissa saker behöver inte sägas då, utan jag vet att hon förstår ändå. Även om K, mamma och min bästa tjejkompis vet om mina problem så kan de aldrg förstå vad jag går igenom. Hur mycket de än vill förstå, så är det svårt att veta hur något känns förens man själv är där. Men jag tar emot all hjälp jag kan få av de och jag vet att de försöker.

Ikväll ska jag träffa tjejgänget och festa lite. Kanske blir det även utgång?

Tack Panna för en trevlig dag!

Igår var ingen bra dag för mig. Efter två dagars grubblande så kom tårarna. Och det var precis som om någon vridit på kranen och släppt ut allt. Jag minns inte sist detta hände. Jag hade börjat lita på folk och börjat känna mig stark igen. Jag trodde att ingen skulle göra någon sånt medvetet. Att man kände mig bättre. Men jag hade fel. Jag kände mig ledsen och sviken av en person som jag älskar. Jag krävde lite förklaring, lite förståelse, men fick bara falsk stolthet tillbara. Att det ska vara så svårt att se sina misstag och försöka rätta till dem. Varför vänta tills jag ska rätta till de, istället för att ta sitt ansvar? Nej, jag blir fortfarande förvånad av de människor jag trott att jag känner bäst. Men sen så har jag mig själv att skylla, jag som ska-klara-allt. God morgon förresten.