Saphary

Malmö är trist och det har blåst och regnat hela dagen. Det gör det svårt att ens hålla mina ögon uppe, även om jag sovit bra. Jag måste fråga en sak. Det är så att jag har slutat drömma, eller jag minns i alla fall inte mina drömmar. Kan det ha någonting med ens välmående att göra? Drömmer man bara om man är glad och om allt omkring är okej? Innan drömde jag hela tiden, varje natt och och kom ihåg så mycket. Eller så drömmer man mindre ju äldre man blir? Kanske orkar hjärnan inte minnas för att man har så mycke annat att tänka på? När man var liten så hade man inte så mycket bekymmer och då kanske man fick plats för drömmar? Någon som kan något om drömtydningar? Jag har en bok hemma, får se om jag kan ta mig tid att läsa den.

En dröm minns jag väldigt tydligt från min barndom. Jag kanske var 10-11 år och jag har aldrig glömt det. Jag var så rädd och jag blir fortfarande rädd när jag tänker på det. Jag drömde att jag blev begravd levande och jag vaknade när de hade hissat ner kistan i graven och börjat hälla jord över mig. Jag började riva på kistans lock innifrån och skrika, men jag fick inte fram några ljud. Mitt skrik fanns inte, min röst var försvunnen. Och mina naglar gick sönder. Där uppe såg jag mina föräldrar gråta. Pappa grät oxå, och jag har aldrig sett honom gråta. Hemskt, hemskt, hemskt

Jag kom att tänka på en tjej som skrev att hon mådde så dåligt att hon funderade på att ta sitt liv. Jag vet att självmordsantalet bland bulimiker är högt, men vi ska inte öka statistiken ännu mer. Om jag får säga mitt, så tycker jag att självmord är en av de mest egoistiska handlingarna. Och jag kommer aldrig säga att jag förstår en person som säger så. Jag kan förstå att man mår dåligt och ibland kan tänka i de banorna. Jag har varit där, men att tänka och handla är två väldigt skilda saker. Vi måste kämpa och vi måste välja livet framför allt annat. Det är dags att prioritera vår hälsa och göra oss av med allt och alla som bara tar energi, utan att ge. Dags för dig att vara nummer ett för dig!