Saphary

God morgon änglar. Sista dagen på detta året nu. Samtidigt som jag tycker att det kommer bli skönt med ett nytt kalenderår, så tycker jag att det är lite jobbigt att tiden går så snabbt. 9 år sen milleniumskiftet, som jag spenderade i en hiss som stannat. Var dock med min bästa kompis så det gjorde inte så mycket. Och ikväll ska vi ses igen och fira lite. Blir ganska lungt för min del. Lagom sprit och mat och endast personer som jag kännt i flera år. Där känner jag mig tryggast. Men jag känner mig samtidigt väldigt tråkig som tackat nej till många stora nyårsfester. Jag har bestämt mig för att det nya året ska börja utan baksmälla och utan matångest på grund av baksmällan. Förra nyåret var katastrof, och hela förra vintern vill jag bara glömma. 

2008 har lärt mig mycket. Jag är så mycket klokare och friskare nu. Jag har sökt hjälp för min ätstörning och jag går i behandling för den. På 4 månader har jag kommit så långt. Varit kräkfri och hetsfri i 5 månader. Räknar inte in överätningar, föööör mycket godis eller att småäta hela dagen. Ni som haft hetsätningsproblem vet nog hur en hetsätning kan se ut. Vi pratar inte alls om 1 påse godis, utan om 10. 

Jag har kommit så mycket närmare mig själv. Jag lyssnar och tar hand om min kropp och skadar den så lite som möjligt. Jag är på väg upp, även om stegen är små. Det är mina steg, och de är bra hur långsamma de än är. Jag har lärt mig att uppskatta min omgivning och det som andra gör för mig. Jag har även börjat att uppskatta mig själv, även om det oxå går i lugn takt. Jag har lärt mig att säga Nej när jag inte vill göra någonting. Jag har lärt mig att tacka nej till fester och tillställningar som jag inte vill gå på, men som alltid gick på innan för att 'alla andra gjorde det'. Jag har berättat för de flesta av mina närmaste vänner att jag har ätstörningsproblem och detta har fört dem och mig så mycket närmare. Jag har slutat se träningen som enbart en kompensation och slutat gå mina timmars-långa promenader. Jag har tillåtit mig själv att ta sovmorgon och börjat äta mat som jag inte vågat innan (bröd, pasta, kakor m.m) Jag har helt enkelt börjat göra saker jag vill, och slutat göra saker jag inte vill. Jag är stolt över mina framsteg.

Dock betyder inte detta att jag är i mål. Det betyder att jag är på bra väg och det får ta hur länge som helst att komma fram. Det viktigaste är att jag är på väg dit och att jag kommer komma dit. Sen så vet jag inte om man någonsin blir helt fri från ätstörningar. Finns nog inte en enda tjej som inte ibland tänkt på vad hon stoppar i sig och att hon kanske inte borde äta 2 kg godis om dagen.

Hoppas att ni alla får en riktig bra kväll och att det nya året kommer föra med sig ännu bättre grejer än det vi läåmnar bakom oss nu. Hopp har vi ännu, och hoppet försvinner inte så länge man lever.

Kramar, Naa

Idag så har det varit acceptans, acceptans och acceptans precis hela tiden. Jag avgör hur jag vill leva mitt liv. Det är mina handlingar och tankar som avgör min framtid. Jag har mitt liv i mina egna händer. Och jag kan göra precis vad jag vill med det. Vill jag spendera mitt liv med att deppa och tycka att livet är orättvist, så får jag göra det oxå. Men det tänker jag inte göra. Jag ska istället se till att förverkliga mina drömmar och mål och vara den bästa mot mig själv. Jag ska sluta hata min kropp och min själ, jag ska sluta tala till mig själv som om jag vore värdelös. Jag ska leva mitt liv så som jag vill, och jag vill vara lycklig.

På behandlingsmötet så gick det bra. Jag fick inte alls mycket skäll. Hon förstod att det var svårt att fortsätta äta som jag gör och inte träna. Hon tyckte även att det var okej att jag gick promenader, så länge jag inte gick själv i enbart kompensationssyfte. Nästa torsdag ska jag väga mig. Jag tror att jag kommer blunda och vägra se siffrorna. Hur som helst, så är målet att inte dra ner på maten ytterliggare innan vägningen. Jag har en sund och stark kropp och siffrorna på vågen ändrar inte min betydelse.

Jag ska även få börja gå hos en sjukgymnast där vi ska lära oss att bara vara. Andning och meditation och att slappna av och trivas i min kropp. Jag ser fram emot detta. Jag tar emot all hjälp jag kan få för att bli frisk. Jag vägrar vara offer för sjukdomen. Jag vägrar acceptera sjukdomen och leva efter den. Sjukdomen ska leva efter mig och på så sätt försvinna. Jag älskar livet och jag väljer att leva det och inte tvärtom. Acceptans och ansvar det är mina starkaste ord. Nästa gång du pratar nedvärderande om dig själv, så stanna upp och tänk efter. Behandla dig själv så som du hade behandlat din närmaste vän. Hade du sagt till dina vänner att de är äckliga och värdelösa? Nej. Säg det inte till dig själv heller då. Du är det näsmaste Du har. DU är det bästa Du har. Och ingen annan är lika bra på att vara Du. Tänk att du är speciell just för att du är du. Hade du sett ut som henne eller varit lika duktig som honom, ja då hade du itne varit speciell alls.

Vi pratade även om det här med godis. Allt man förbjuder, vill man ha extra mycket. Vi älskar att bryta regler. När mamma gav en utegångsförbud så gick man ändå ut. När pappa sa rök inte, så rökte jag ännu mer bara för att. När jag förbjuder mig själv från att äta godis och onyttigt, så är godis och onyttigt allt jag tänker på. Så jag ska sluta förbjuda mig. Utan jag ska välja när jag ska äta och när jag inte ska äta. Blir jag sugen så ska jag ställa frågan om jag är sugen på riktigt eller om det är så att jag istället är hungrig eller törstig. Mitt val, mitt ansvar.

Jag är påväg. Jag ska upp. Fullt medveten om att jag kan trilla. Fullt medveten om att jag kan ta mig upp om jag trillar. Ansvaret ligger i att ta sig upp när man trillat och inte ligga och kräla bara för att man är sjuk och kan. Ni ger mig styrka!

Gick ut till köket och hämtade nån ruta mörk choklad. Gott gott gott. Kändes bra och jag försökte slappna av. 1h senare - ångest och jag är ledsen direkt. Frågor virrar runt i huvudet. Äs-monstret tycker att jag är svag och dum, att jag är tjock och äcklig. Jag vet bättre, och försöker kontra med att säga att jag inte alls är äcklig eller svag och att det var gott och värt det. Vi slåss lite nu, men jag ska nog vinna.

K vill äta pizza ikväll .. Jag äter nog annat hemma då.

Imorgon är det måndag och vecka 1. Börja om? Njee, inte riktigt. Ska fortsätta i samma riktning och slåss mot tankarna. 2009 är mitt år, året då jag ska bli frisk, eller friskare. Inget händer över en natt, precis som jag inte blev sjuk över en natt. Jag är redo att kämpa. Ni kämpar väl med mig?

Jag är rädd för vad min behandlare ska säga till mig på tisdag när hon ser min kostdagbok. När hon ser att jag ätit 3 mål om dagen varav ett har varit mellanmål. Jag är rädd för att hon ska vilja väga mig igen. Jag är inte alls stolt över det jag gör eller gjort. Jag får ingen kick av att inte äta som jag kunde få innan. Jag blir bara mer rädd för mig själv när jag inte äter, men samtidigt så vågar jag inte heller äta. Oberoende på hur jag gör så mår jag inte bra av det. Men om jag inte äter så vet jag i alla fall att jag inte kommer bli tjock. Men seriöst, det är dags för mig att se min kropp så som den verkligen är. Jag är inte alls så stor som jag tror. Men när jag tittar på kroppen eller känner på den så känns det bara så fel. Måste börja älska mig själv!!

Två timmar i morse grät jag från och till. K försökte lugna ner mig genom att hålla om mig och ta djupa andetag med mig. Det hjälpte för stunden, men 2-3 min senare så började tårarna rinna igen. Varför? För att jag känner mig misslyckad som inte kan kontrollera maten så som jag vill. Eller inte maten egentligen, utan godiset. Låt mig berätta.

Jag har alltid ätit lite och sällan. Till och med som baby och barn så åt jag inte mycket. Detta vet alla som känner mig om. Godis och chips och läsk har aldrig heller varit min grej. Det har aldrig smakat riktigt gott och jag har alltid ätit medvetet för att jag inte har velat stoppa konstgjorda grejer i min kropp. Ett sug efter sött har bara kommit när jag varit bakis. Choklad däremot älskar jag, men det har aldrig varit så att jag "måste ha det". Vi har aldrig haft sånt hemma och att gå utanför dörren bara för att köpa choklad har inte varit värt det. Så varför detta sug efter choklad? Varför detta sug efter saker som jag egentligen inte är sugen på? Det är det som irriterar mig något fruktansvärt och jag blir inte klok på det. Det känns som att jag egentligen bara vill äta det för att ha en anledning att vara ännu mer ledsen och ha ännu mer ångest. Det är som om jag njuter av att må dåligt. Ni vet när man äter något och märker att man börjar må illa, men ändå fortsätter. Man är så medveten om att man kommer må dåligt, man känner det, men man vill och vill och vill och kan inte sluta tänka på den jävla chokladen som ligger framme. Och speciellt om jag är med andra som oxå äter. Då nästan måste jag göra det för att de gör det. För när jag är själv gör jag det aldrig, så jag typ passar på när andra är där.

Jag är rädd att mina kläder ska bli för små igen, att jag inte ska kunna ta på mig det jag har nu. Jag väger mindre än innan, men jag mår sämre.. usch usch usch.. Ta hand om er alla änglar och förlåt för mina negativa inlägg. Inte meningen att dra ner nån. Kram!!!

Det jag hatar med att vara ledig (helg eller julledig, kvittar) är att mina rutiner rubbas. Om jag tränar mina 7-8h i veckan, så kan jag med ett gott samvete äta lite gott godis utan att få stark ångest. Jag kan skippa mina promenader när jag ändå vet att jag kommer att tärna ett tufft pass dagen efter. Detta är min 9:e träningsfria dag och ångesten hann ifatt mig igår. Julafton och igår blev jobbiga dagar, inte matmässigt med godismässigt. Riktig mat blir det nog för lite av.

---

Låg i sängen igårnatt och kunde inte somna. Vred på mig och grät. Hur jag än la mig så var det inte bekvämt. Jag låg och tänkte på hur svag jag är som inte kan sluta äta godis när jag inte är sugen. Att ta så länge jag är sugen har aldrig gett mig ångest, men hur ofta slutar jag? Jag slutar inte ens när jag känner att illamåendet börjar komma. Varför vill jag inte mitt eget bästa? Sluta när du märker att du börjar må dåligt över det du gör. K vaknade fler gånger och försökte hålla om mig och göra det bekvämt att ligga. Jag känner mig som världens sämsta flickvän. Han är vaken och försöker få mig att sova, medan jag ligger där och tänker på hur mina lår nuddar varandra under täcket. Kommer jag någonsin att tycka om mig kropp? Kommer jag någonsin att vara nöjd och sluta straffa mig själv för att jag för 2 år sen råkade gå upp 2 kg och inte kommit tillbaka dit? Hur kan jag jämföra mig med 12 åriga tjejer som inte ens fått former och inte är fullutvecklade? Hur kan jag tycka det är fint? Hur kan min hjärna vara så förvriden?

Jag har mer eller mindre bott hos K sen tisdags. Vi har massa gäster hemma och jag orkar inte vara där just då. Men att sitta och mysa i soffan och se en film börjar bli väldigt jobbigt. Hemma är det okej på kvällarna, jag äter aldrig godis eller sött när jag är själv. Men nu har jag varit här och träffat massa vänner, och det har blivit något onyttigt varje dag, mängden kvittar. Så nu vill jag bara komma hem och börja träna så att jag kan börja mitt nyttiga liv igen. Och jag vet att det är äs-monstret som talar idag och vi kommer förmodligen bråka hela dagen. Ska inte låna henne komma åt mig!

---

Var iväg och träffade en kompis igår. Det var personen som berättade för mig hur jag skulle bli av med min bulimi, när jag berättade för henne att jag hade ätstörningar. Hon sa i princip att det "bara var att äta när man är hungrig och sluta äta när man var mätt". Det sårade mig väldigt mycket. Har kännt henne längst av alla och vi är fortfarande så bra vänner efter 13 år. Hur som helst, så berättade hon igår att hon oxå hetsäter och spyr. Jag blev både lättad och ledsen. Ledsen för att hon oxå går igenom samma helvete som jag. JAg vet hur hon mår och vilka tankar som spökar. Lättad blev jag för att jag inte är ensam. Jag kommer numera kunna ringa henne och hon kommer ringa mig. För en gång skull så var jag glad över att jag var sjuk, för nu har hon mig. Hon är inte heller ensam. Vi pratade mycket om tankar och det är sjukt hur vi tänker så lika och stör oss på så lika saker. Jag ska prata med min behandlare på tisdag och se om min kompis kan få komma på samtal oxå. Jag har saknat min behandlare lite, 1,5 vecka sen vi sågs.

---

Ikväll så ska jag åka skridskor. Man har byggt en isbana mitt på stortorget i Malmö. Jag var konståkningsprinsessa när jag var liten, så ikväll är det dags igen att få drömma bort mig i prinsessvärlden och vara liten. Vill även börja om och ha en godisfri kväll, men jag tror inte att det kommer vara möjligt, ska sova hos min bästa tjejkompis. Försöker bara att intala mig själv att jag inte gått upp i vikt sen jag slutade träna och att allt kommer att lösa sig. Men rädd är jag .. Ta hand om er! Kramar!!

Igår var en mycket lärorik dag. Frukosten hos K, bestod av mini piroger och mini lussekatter som hans mamma hade gjort. Det är väldigt sällan jag vågar byta ut min gröt-frukost. Samtidigt som ångesten kom smygande och det påhittade illamåendet, så bestämde jag mig för att ignorera det. Att bryta sina vanor, är vad jag måste göra. Ingenting händer med min vikt om jag äter en annan frukost.

Satt hemma mot kvällen och tog fram 3 chokladbitar. Eller ni vet sån belgisk choklad, som ser ut som snäckor? Typ det godaste som finns .. i alla fall, låg i sängen och tittade på lite serier och åt mina tre bitar. K ringde och frågade ifall jag skulle med på en liten fest.. Jag tvekade: Stanna hemma och äta ännu mer gott godis eller klä på mig och vara social. Det blev alternativ nummer två.

På sista mötet med min behandlare så var hon väldigt sur på mig. Hon sa att det nu var dags för mig att offra mig. Att jag inte skulle bli frisk av att bar gå där utan att göra något. Jag måste ta nya kort, istället för att bläddra i de gamla. Jag måste gå mot mig själv, äta mer eller annorlunda än vad jag planerat, och träna mindre än vad jag vill, och ändå inte få ångest. Jag måste våga förändra mig för annars så kommer sjukdomen att vara detsamma.

Okej helt ärligt, min vikt går neråt eller kvarstår på samma. Sen jag började min behandling, med regelbundna måltider så är vikten bra. Jag ligger på en vikt som jag hade förra vintern då jag "bara ville gå ner 10 kg" för att må bra. De 10 kg hade gett mig en vikt på 40 kg. Hur kunde jag vilja vara ett skelett? Usch, jag skäms.

Jag vet att julen är jobbig för många av er. Era inlägg för ont i min själ. Helt ärligt, ni får mig att må så dåligt. Jag hatar att lära det ni skriver, men jag tycker om er så mycket att jag inte kan sluta. Jag är rädd att något kommer hända med er och att jag inte kommer veta om det. Jag är rädd att någon av er kommer att försvinna, på riktigt.

Jag firar inte jul, och det gör inte min familj heller. Så ´maten under jul är inga problem för mig, livet rullar på som vanligt. Och jag är såååå glad över att jag inte fiar jul, ni anar inte.

Sköt om er, Kramar! 

Var hos doktorn på äs-mottagningen imorse. Hos henne får jag gå 1 gång på 2 månader. Mest för att det ska finnas någon annan som oxå kontrollerar att allt är okej. Hon menade att behandlaren och man själv kunde skapa band mellan sig som kan göra det svårt för behandlaren att agera rätt i alla situationer.

Doktornn tyckte att jag behövde berätta för fler personer om min ätstörning, bland annat mormor, med tanke på den som hände förra veckan. Hon har rätt. Att gå runt och bära på en sån hemlighet för familjemedlemmar och nära vänner är påfrestande. Det blev ju så mycket enklare nu när mamma och K vet. Att kunna berätta vissa saker för dem har gjort att det känns enklare att bära allt.

Det blev massa tårar när mormor kom på tal. Och jag har alltid varit rädd för att hon skulle döma mig. Jag har alltid varit rädd för kommentarer om mitt utseende. Även om jag är normalviktig så känns det jobbigt under släktmiddagar när jag sitter bredvid min kusin som är anorexiasmal. Det känns som om alla granskar mig och tänker 'varför är du så tjock jämfört me dig kusin?'.. Men usch.. det är klart att de inte tänker så, men det gör det inte mindre jobbigt.

Jag ska ställa mig i kö på stadsbiblioteket för Mattillåtet. Har pratat med K, och han ska hjlpa mig att hämta ut boken. Själv så vågar jag tyvärr inte.

Hoppas ni får en mysig dag och kväll. Själv så ska jag på middag hos en tjejkompis ikväll. Hoppas att det går fint, hejsvej!

... gick lite si sådär. På torsdag har jag min sista träning som början igen i början av januari. Samtidigt så slutar skolan vilket innebär att jag inte kan ta mina kompensatoriska promenader på 50 min dit, och 50 min tillbaka. Och att gå ut och gå själv har jag lovat att inte göra. Jag är lite rädd men efter samtalet med min behandlare så tror jag att det kommer gå bra. Mest rädd är jag för att gå upp i vikt när jag slutar träna .. men rent logiskt så borde detta inte vara möjligt. Jag äter tillräckligt kontrollerat som det är, och jag tror inte att lite godis hit och dit kommer att ge mig 5 kg till nyår. Jag har dessutom lovat att försöka äta två varma måltider om dagen. Jag har lovar mycket känns det som. Men detta är min chans att se att utebliven träning inte kommer göra mig tjock. Innerst inne så vet jag det!

När jag började min behandling så gjorde jag det för att jag visste att om jag fortsatte att hetsäta så skulle jag till slut bli tjock. Jag hade dock aldrig börjat där om jag kunde hålla mitt kontrollerade matschema. Det var när schemat spårade ut som jag blev rädd för vikten. Och mot slutet, så spårade det väl ut hela tiden. Och jag sökte hjälp för att jag ville sluta hetsäta, fortsätta med kontrollerat matschema och resultatet skulle bli viktminskning. Min behandlare vet detta. Och idag så har hon skällt på mig massa. Jag har gråtit och nekat, men jag vet att hon har rätt. Jag har fått en chans att bli frisk från ätstörningar, ska jag då använda min tid där som någon bantningskur? Eller ska jag lägga ner min själ i att bli frisk? För så som det ser ut nu så håller jag på att gå in i gamla mönster med ätandet. Där jag är nöjd när jag inte "känner mig hungrig".

Jag berättade även för henne om känslan när man inte ätit. När jag hade mina svältarperioder (främst i början av sjukdomen) så kände jag mig så maktfull. Tänk att jag inte behövde äta. Jag hade makten att påverka min kropp, jag hade makten över min kropp. Kicken som kom av att svälta var så mäktig. Tänk vad jag kunde göra. Om jag kunde få mina hungerskänslor att försvinna, om jag kunde motstå mat i flera dagar, så fanns det inget som jag inte kunde göra. Det slog alltid över, tyvärr.

Jag både vill och vill inte tillbaka. Att gå tillbaka är att falla ännu mer, och att kanske bli sjuk i anorexi. Och det är snäppet värre än bulimi. Min behandlare berättade att självmord bland bulimiker låg på 10%.

Och jag ska kämpa, och jag ska bli frisk!

Min mormor ville ha lite tips från en "matkunnig" då hon är diabetiker. Efter en stunds babblande oss emellan så frågade hon mig varför jag äter så kontrollerat som jag gör. Jag hade inget svar som jag ville dela med mig av. Då sa hon 'det behöver du inte gör, du är inte så tjock'.

Efter samban så satt vi kvar en stund och pratade. Min tränare berättade hur viktigt det är att ha en fin kropp eftersom vi uppträder en del.

Träffade rakt i hjärtat!

Nej, de kanske inte menar något illa, men ... i cant help it

1 vecka utan att blogga har gått mycket bättre än jag trott. Och jag lever fortfarande! Haha =)

Har varit sjuk hela denna vecka, så har mest varit hemma och inte gjort någonting alls. Jag har inte tränat och inte gått promenader. Jag ska bli frisk från min förkylning (och annat oxå, så klart). Att tvinga mig själv ut i regnet har jag därför inte gjort, och jag är rätt stolt över det.

Maten däremot går inte alls lika bra. Hade möte på mottagningen i tisdags och hon påpekade att jag dragit ner på maten. När jag tittade tillbaka i min kostdagbok så stämmer det. Nu vill hon börja väga mig varje vecka, och jag vet inte riktigt vad jag tycker om det. Vågen är min största rädsla, även om den visar mindre än sist. Siffrorna är obetydliga. Visar det lägre så vet jag att jag bara blir mer sjuk. Och idag visade den samma siffra som förra vintern när jag började köra mitt race på riktigt.

Och att jag är förkyld gör det bara ännu jobbigare att äta.. Om man bortser fårn alla de snor som jag sväljer, haha ..

Sitter hemma ikväll med min sjuka bästa vän. Ska se film och bara mysa. Blir kanske lite godis oxå .. jag vågar nog det.

Kikat lite på era bloggar oxå. Hoppas att helgen går bra för er alla. Och le! Fake it 'til you make it!!

Jag tänker lägga bloggen åt sidan lite nu framöver. Kanske är det den som drar ner mig, kanske är det era bloggar som drar ner mig? På något sätt så påverkar ni mig mycket. Är ni glada, så blir jag glad för er skull. Men är ni inte det, så tappar jag all hopp om att någonsin bli bra igen. Så jag gör ett försök nu, och slutar läsa och skriva ..

Ta hand om er så länge, och glöm inte att msn fortfarande finns.

Många kramar!

Det var skönt att starta dagen med en morgonpromenad, men för mig så känns det inte längre som någon motion. Jag känner att jag måste svettas riktigt rejält för att räkna in det i motion. Eller så har det blivit så vanligt för mig att promenera och dansa, att jag helt enkelt känner att jag behöver något utöver det som är "riktig motion". Typ något nytt? Jag går inte ner i vikt och jag blir ledsen när jag ser videon från dansuppvisningarna. Jag får så mycket fina ord av folk omkring mig, men jag kan inte ta dem till mig. Jag tror inte på människorna runt mig när de säger att jag ser bra ut.

Jag äter normalt, tar inte till maten (inte medvetet iaf), kräks inte. Alla de värsta symptomen är borta, men huvudet känns så tungt. Jag klarar inte av att se på min kropp, jag vill gå runt i stora kläder som inte visar någonting. Varför kan jag bara inte sluta jämföra mig med människor runt omkring mig. Varför inte förstå att det inte blir bättre av att vilja se ut som någon annan. Flytta idealet närmare mig, och inte mig närmare idealet. Jag vet, men det är så svårt!

Men jag ska inte klaga, jag har kommit väldigt långt ändå. Jag mår mycket bättre än jag gjorde i somras. Att det ska vara så svårt att uppskatta sina framsteg och vara nöjd för stunden. Blää .. ni får ursäkta mitt negativa inlägg.

Godnatt!

... de finns överallt. Och om det inte är speglar så är det annat som reflekterar ens utseende. Det sjuka är att mitt humör beror på denna reflektionen. Ibland säger den att jag inte alls är tjock utan att jag ser väldigt bra ut. Att jag borde skratta mig lycklig som blivit belönad med ett vackert utseende. Men ibland så lägger den på 20 kg och förstör hela min dag. Och då pratar vi om samma spegel. Varför blir det så? Varför skapar jag dessa bilder av mig själv? Varför kan jag inte bara tycka om sättet jag ser ut på? Varför kan jag inte älska mig själv även när jag har en dålig dag? Jag blir så less på mig själv. Och jag blir less på att det är allt-eller-inget. Antingen säger spegeln att jag är vacker eller så säger den att jag är ful och äcklig. Vad hände med lagom?


Jag har fan ingen ätstörning, jag har schizofreni!

Ni är så söööööta, vet ni det? Visst önskar vi alla att vi såg ut på något annat sätt. Jag är inte alls ledsen över min längd, utan rätt glad. Tidigare har jag skämts o så vidare, men jag har accepterat det idag. Att vara liten är rätt gulligt. Folk som klappar mig på huvudet och drar i mina kinder =)

Men deet finns även en stor nackdel med att vara kort. En person som är 1.80 kan gå upp nått kg utan att det syns speciellt mycket. Viktuppgången fördelar sig över hela kroppen. Men jag, med mina en och en halv meter, syns 1-2 kg nästan direkt. Det är det jag tycker är orättvist. Jag har mycket mindre yta att fördela dessa kilon på.

En annan sak som jag tycker är lite lurigt, är det här med kcal-intag dagligen. Hur kan det komma sig att en person som är ex. 180 lång och väger 70 kg och en person som är 150 och väger 45 kg ska äta ca 2000 kcal om dagen? Borde inte vikt och längd spela någon roll? Min behandlare säger en sak och andra säger en annan sak. Jag vet inte riktigt vad jag ska tro på, så jag vill ha en frisk synvinkel på detta. Inte någon ätstörd och inte någon "jag ska få dig att bli frisk"-röst (min behandlare).

NU ska jag fixa iordning lunch.. Tror att det bli samma som igår. Så tråkig var jag!
Kram 

En sak jag inte försår är den här 'mentala-hungern' när man egentligen inte är hungrig men känner sig hungrig. Hur kommer det sig och vad beror det på? Det värsta är att den ibland kommer när man ätit som man ska hela dagen, och till och med ibland efter lunch eller middag. Konstigt är det. Jag är alltid på vakt och försöker få den att inte lura mig, men den står där bakom hörnet och retas. Blää!

---

En tidig lunch blev det idag. Två små korvar (den tredje kom inte ner), grönsakswok och en grov macka med philadelphia. Vatten till maten, så klart. Woken bestod av purjolök, morot, palsternacka, squash, broccoli, röd och gul paprika, och pumpa. Så härligt att ha så mycket färskt hemma =)

Min kamera är inget vidare. Maken såg mycket godare ut på tallriken än på bloggen.
Ser ni att jag äter framför datorn?

God morgon!

För ett tag sen så hade Tant Malin en Bli-frisk-skola på bloggen (hette den så?). Ett av tipsen var att man skulle smörja in sin hud ordentligt när man duschade. Jag har tänkt på detta, men aldrig riktigt kunnat göra det. Tills idag. Löddrade sakta in hela kroppen och kramade mig själv lite. Jag upprepade hela tiden hur vackra alla delar var och jag bad dem om ursäkt för allt ont jag gjort och sagt till dem. Efter duschen, så blev det samma procedur med insmörjning. Det kändes inte alls löjligt, utan bara självklart att jag ska älska min kropp. Tänk att jag och den ska leva ihop resten av livet. Vad tjänar jag på att hata den och vara osams? Inget mirakel kommer ske där jag får en ny kropp, så lika bra att uppskatta den vackra kropp man har. Självhav ät slöseri med tid ju!


Fler tips om hur man börjar älska sin kropp sökes?

Sitter förresten och äter havregrynsgröt med päronbitar i... Gott!

Blev en 45 min promenad genom stan. Laddat min ipod med Liza Marklunds En plats i Solen. Tack Panna för tipset med ljudböcker. Tiden gick så mycket snabbare än när man går och lyssnar på musik. Får se hur länge jag orkar innan jag börjar irritera mig på personer som läser upp boken.

Maten denna vecka kommer maten att kännas väldigt jobbigt, då jag bara sitter hemma och skriver hemtenta. Min hjärna säger till mig att man måste röra på dig för att få äta. Och att bara sitta hemma och andas inte bränner några kalorier. Min hjärna bryr sig inte om fakta om kroppen. Den bryr sig inte om att man måste äta även om man inte rör på sig. Den bryr sig inte om att kroppen inte fungerar om den inte får näring. Att det även går åt energi till att bara finnas.

Har lagt upp en bild på bloggen nu. Inte väldigt avslöjande med det får duga än så länge. Mitt mål är att våga lägga upp en bild där man ser vem jag är. Det kommer ... inte ännu, men i framtiden. Än så länge så vågar jag inte riktigt stå för allt jag skrivit. Jag har inte riktigt accepterat mig själv som en tjej som inte är helt frisk. Men det ska jag oxå bli!

Har uppdaterat min länklista på alla mina tjejer. Hoppas att jag inte missat någon :$

Maten går väldigt dåligt och väldigt segt. Hatar tentaperioder där man bara sitter hemma och skriver. Förutom träningen ikväll så måste jag nog tvinga ut mig på en liten skön promenad. 30 min får nog räcka.

Lisas kommentar:

Nej, alla hatar inte sin kropp. Alla har inte ätstörningar. Jag vet. Har själv trott detta under en längre tid men jag har haft rejäla samtal med min bästa kompis och har man inte en ätstörning så bryr man sig inte så mycket om sin kropp och endast tänker på den så som vi gör. Då är man mer inne i livet och lägger energi på vettigare saker.

Men du, tycker du sämre än mig än alla andra? Jag vågar faktiskt vara så fräck och säga att jag tror du inbillar dig. Inte umgås du endast med människor som är smala?! En kompis är väl inte en bra kompis för att hon/han är smal eller hur?!

---

Nej, det är självklart att jag har vänner som inte enbart är smala och ingen an mina vänner är sådär riktigt pinnsmala. En av mina närmaste vänner är överviktig och jag har aldrig tänkt henne som mindre värd eller som mindre vacker. Om ni visste hur vacker hon är!

Men nu till en annan sak. Jag umgås nästan enbart med tjejer som har en normal vikt. De är varken pinnsmala eller överviktiga (förutom personen jag skrev om innan). Är det så att man dras till personer som är liknande en själv, till utseendet? Om jag kollar på min kusins kompisgäng (hon är pinnsmal), så är alla i det gänget, som består av 5-6 tjejer, väldigt smala. Vi pratar pinnsmala, men inte äckligt smala. Är detta bara en inbillning som jag har, eller väljer jag bara att lägga märke till dessa gäng?

Jag vill inte vara en sån person som dömer andra människor utifrån deras utseende. Jag vill inte tänka något om personer innan jag lär känna de. Jag vill inte tänka att tjejer som väger lite mer är olyckliga bara för att de väger mer. Det sjuka är att jag blir helt förvånad när jag ser en större tjej som ler. Jag tänker ... Varför ler hon?

---

Det känns som att flera av oss har börjat denna dagen lite dåligt. Ny vecka, ny månad, maybe it's getting old? HAr inte gråtit på ett bra tag nu (flera veckor), men igår så hann det ifatt mig. Lite godis hemma hos K och sen bara kom det. Gick och la mig så tror inte att han märkte så mycket. Jag ska försöka göra det bästa av dagen idag. Ska ställa mig framför spegeln och säga att jag är vacker. Upprepa det tills jag tror på det. Ni är guld värda!

---

Förresten jag och Panna planerar Göteborg 9-11 januari. Jag vet att det är lång tid tills dess, men jag måste ju berätta det. Vi vill komma upp och träffa "er alla". Vad tycks?