Sunday
40års-kalaset gick bra igår. Trevligt folk, gott vin och underbar mat. Buffébord är väl egentligen det hemskaste som finns. Igår blev det alltså massa onyttig mat, men jag spyr inte, och det tänker jag inte heller göra. Min kropp förtjänar inte detta. Jag ser inte ut som jag önskar, men jag hoppas att det ska vända nångång. Och gör det inte det, så får det helt enkelt vara så. Ingen förtjänar detta och jag skulle aldrig önska någon någon sjukdom överhuvudtaget. Läste ett inlägg där en tjej skrev att bulimi inte finns, att det bara är tankar. Kan inte riktigt hålla med, för den finns ju. Jag känner den. Jag känner den när jag vräker i mig mat och jag känner den när jag spyr upp maten. Det är inte tankar då, för det gör ju ont.
Är hemma från K nu, han åkte till kontoret för att jobba lite. Åt frukost där imorse och städade lite. Klockan tre ska jag iväg och se hans fotbollsmatch, tror han kommer in i andra halvlek. Har inte haft möjlighet att se honom spela ännu så det ska bli underbart!
Sen ikväll ska jag laga lite mat till oss, är sugen på ungsbakad lax med rotfrukter. Blir kanske potatis till, även om jag inte tycker om potatis. Får ta keso istället kanske. Tjejkompis från Göteborg kanske oxå kommer över och äter med oss. Älskar att äta med andra, för då kan jag kontrollera mig. Önskar att jag kunde äta alla mina mål med någon.
Skolan börjar imorgon. Äntligen lite rutiner och träffa gamla kompisar. Lite nervös faktiskt. Ha en trevlig söndag, Kram på er!
osammanhängande
En tjejkompis till mig flyttade ner till Malmö idag, så jag har hjälpt till massor där. Det är skönt att hon är tillbaka, saknat henne massor. Blev lite tunga lyft, lite vardagsmotion, sköönt. Blir mycket festande i Rönnens studentlägenheter nu, wiiie
Ska iväg på en klippning snart. Inget märkvärdigt, bara klippa topparna. Hatar att klippa mitt hår, så har inte toppat det sen förra sommaren. Men slitet är det inte, väldigt fint!
Sen ikväll så fyller en tjejkompis 21 så det blir lite party. Får se om jag tar bilen, är inte så sugen på att dricka ikväll. Eller så blir det nått glas vitt, mums ... Imorgon ska jag på 40års-kalas hos en av K's chefer. Kommer att känna mig väldigt ung där.
Massa blaj skrivet. Osammanhängande. Oviktigt. Jag är nog bättre på att skriva djupare tankar. Ha en trevlig fredagskväll. Kram på er!
Samba tonight!
I alla fall, om folk går omkring och säger att jag är en person med bra självförtroende, så tror jag till sist det oxå, vare sig jag egentligen har det eller inte ...
Jag märker idag att jag inte alls har ett så bra självförtroende och förmodligen inte hade det då heller, när jag trodde att jag hade det. Jag tror att första tecknet på ett dåligt självförtroende är när man inte kan ta emot komplimanger. Man gör typ ett skämt av det, eller bortförklarar sig. "Vad vackert ditt hår är idag". "ÄÄsch har inte tvättat det på flera dagar, ser bara risigt ut". och så vidare, och så vidare ... Jag har börjat lära mig att säga tack när jag får en komplimang, istället för att bli generad. Jag har även börjat ge andra människor i min omgivning komplimanger, något som jag tidigare aldrig gjort. Jag vill behandla andra så som jag själv vill att de ska behandla mig. Jag vill höra fina saker om mig. Har jag ansträngt mig för att göra någonting, så vill jag få någon slags bekräftelse, om inte från andra så från mig själv. Jag ska börja uppskatta de små sakerna jag gör. Varje lång resa börjar med ett enda steg, och vi måste börja våga. Våga vara oss själva, och sluta försöka vara någon annan. Genom att jämföra oss med andra hela tiden, både utseende och prestationer, så försöker vi att ändra på oss.
En till sak jag lagt märke till ibland. När jag följer mitt matschema och min träning och mina promenader, så är jag egentligen inte påväg ut ut sjukdomen. Jag gnuggar bara fast den ännu mer. Detta kallar vi förståss för bra perioder, men det är endast när vi släpper kontrollen och slutar tänka på mat och motion som vi egentligen börjar bli friska. När vi lär oss att äta för att vi är hungriga och vågar äta tills vi blir mätta (på riktigt mätta), det är endast då vi kan säga att vi är på väg att bli friska. Men blir en bulimiker någonsin frisk? Kommer vi någonsin att verkligen tycka om oss själva? Eller kommer vi bara att tycka om personen vi kan komma att bli?
Har haft en hemsk mensvärk hela natten och är trött och hängig idag. Lite deprimerad, vill hetsäta, men idag är ingen bra dag för sånt. Jag orkar helt enkelt inte göra så mot mig själv längre.
Har varit på en promenad och ska strax till mormor en stund. Hos henne är det lungt och skönt. Men ibland är jag även rädd för att hon ska säga att jag gått upp i vikt ... Och det hemskaste är att hon skulle inte säga det för att såra mig, utan för att hon är ärlig. Senare ska jag fika med en kompis som varit i Amsterdam, och ikväll kl 8 så dansar vi samba =)
Ska även förbi K efter träningen, saknat honom massor. Ha en underbar dag, Kram på er alla!
Back om track
Det har nu gått några dagar sen jag skrev. Skrev då att jag skulle sluta äta helt, 2 dagar senare blev det hets och massa illamående och spya.
Sjukaste är att man försökt att svälta sig själv 100 tals gånger, ocg varje gång har det slutat med att man hetsätit. Lär man sig aldrig av sina misstag.
Jag vill istället lära mig att äta mindre, inte överäta, och inte äta för att det är gott och jag är sugen, utan för att jag är hungrig och kroppen behöver mat för att fungera. Hur man gör detta vet jag dock inte. Jag kan ju alltid äta. Har jag ätit en normalstor frukost, så kan jag äta en till 1h senare. Visst jag vet att det är för mycket. Men det känns inte som om jag får nog om jag inte känner den här mättnaden. Full!
Ska börja skriva här igen och läsa era bloggar oxå. Det hjälper att veta att man inte är ensam. Att skriva ner det jag känner ger min en klarare syn på mitt liv.
Tack för era kommentarer, nya tag nu!
När det slår, så slår det hårt
Ta hand om er, och jag ska försöka att ta hand om mig själv. Jag ska dock plågas lite först. Bara 5 kg, okej?
... och rösten inom mig frågar vem det är jag försöker lura, haha, jag är ett skämt
Birthday-party
Ikväll fyller K's lillasyster 25 och det kommer vara en stor fest hemma hos henne. K's mamma är där redan nu och ska laga massa god libanesisk mat och två olika tårtor. Ojojoj kommer att bli tufft! Senare blir det säkert utgång till Club Park som har öppet för nästsista gången under sommaren.
Strax så ska jag iväg och se K's match. Han är skadad så han kommer att sitta på läktaren med mig. Regnar här hemma så jag måste försöka komma ut och göra någonting. Sånt här väder passar mig inte alls ...
Ibland så tänker jag, kommer jag någonsin att bli smal eller är allt detta bara förgäves? Kommer jag under hela mitt liv att vilka förändra min kropp och aldrig lyckas? För det hade ju varit synd ...
Fast egentligen trivs jag oftast med mig själv och min kropp. Visst om magen varit mindre runt och låren lite smalare så hade allt nog varit bra, eller ?
Matintag 22 augusti 2008
Fullkornsgröt med ½ banan, keso och russin
1 stor kopp grönt té
12:30
40 min promenad runt Pildamsparken
14:00
Mellanfil med krossade linfrön och 1 persika
16:45 Middag
Entrecote med couscous och sallad på tomat, gurka, rödlök och kidney-bönor
19:00
Grillad majskolv
21:00
Falafel med grönsallad, tomat och fetaost
Övrigt: Lite naturgodis på kvällen
God morgon!
God morgon!
Samban igår gick jättebra, men jag drog visst med mitt dåliga självförtroende dit som jag samlat på mig under dagen. Jag tror att jag skulle kunna prestera mycket bättre om jag hela tiden inte jämförde mig med de andra tjejerna. Efter träningen så var jag bara ledsen och jag träffade upp K senareför att äta något på festivalen. Jag kände bara hur tårarna brännde bakom ögonlocken under hela kvällen. Jag ville bara krypa in i ett hörn och inte finnas. Gömma mig med en stor kopp té och bara vara och gråta. K såg att jag var ledsen och frågade hela tiden, men jag sa bara att jag var på dåligt humör. Vaddå, ska jag berätta för honom att jag inte förstå att han ens kan titta på mig för att jag är så ful? Hur kan han älska någon som inte älskar sig själv? Någon som skulle göra mycket för att vara någon annan, bara för en stund. Jag vill vara jag igen sen, när allt har lagt sig. När jag kom hem senare vid 3 så hade jag svårt för att sova. Det släppte och jag kände hur tårarna kom, men jag tog inte till maten, jag gjorde inte det.
Gårdagens mattintag 21 augusti 2008
9:00 Frukost
2 fullkornsknäckebröd
philadelphia light + 1 skiva rökt rostbiff
½ skiva ost (22%) + äggkaviar
Stor kopp grönt té
12:00 Mellanmål
Fruktsallad - ½ banan, ½ mango, 1 persika, vindruvor och russin. Mjölk över
1 bit kladdkaka med maräng över
1 stor kopp grönt té
(ångesten börjar komma)
15:00
30 min promenad
15:45 Lunch
Kycklingsallad - 1 kycklingfilé´, bönor, majs, tomat, squash, grönsa oliver. Keso till
19:00-20:00 Samba!
22:00 Middag
Mat från MiniItalia - Varm macka med färska tomater, mozarellaost, ruccola och lite olivolja
Har precis ätit gröt med banan och keso till frukost. Innan så åt jag alltid gröt. Tycler att det är så himla gott och jag behöver inte ens ha mjölk till utan kan äta den bara så naturell. Det värsta är att jag har hetsätit gröt massa gånger innan när jag kommit hem från festande. Då inbillade jag mig själv att jag åt för att inte bli bakis dagen efter, men vem äter 2 portioner gröt med ett halvt paket keso och 2 bananer? En normal portion för mig är ½portion gröt, ½ banan och 2 msk keso. Då blir jag mätt!
Idag ska jag iväg och sola solarium. Denna sommaren har inte medför någon fin färg på min kropp, så det ska fixas lite grann. Jag tänkte även ta mig ut och springa idag, kanske blir 1 eller 2 varv runt pildamsparken. Dock är inte min motivation på topp just nu. Blir kanske promenad istället. Ikväll får jag min lilla mp3 som jag beställt av en kompis. Det är nog en sån liten ipod, 5 x 5 tror jag att den är. Så slipper jag ha min stora mp3 med mig när jag är ute och går. Ska även till stan senare ikväll och äta middag, hoppas bara det inte blir för sent.
Kramar!
n o t a g a i n . . .
Måste äta klockan 4, vare sig jag är hungrig eller inte. Träningen börjar kl 19, och tre timmar innan träning funkar bäst för mig att äta.
Hur kunde han säga så? Man säger ju inte så till någon tjej överhuvudtaget. Visst han är en av mina närmaste vänner men ändå. Varför förstöra min dag? Det är inte som att jag inte är medveten om detta. Men 53 är väl inte mycket? Joo, för förra året vägde jag 48 och det var helt perfekt. 5 kg ner ner ner. Hur svårt ska det vara? Hur lyckades jag med det på 1 år? Hur lyckades jag äta mig 5 kg tyngre. Jag skämms så mycket ibland. Jag vet att när de tittar på mig så ser dem de 5 kg jag gått upp. Varför kunde jag inte stå emot? Varför gav jag efter idag också? Tog en bit kladdkaka som fanns hemma, men jag var så sugen. Men saken var att det inte var så gott. Jag åt bara för sakens skull. Hade det finnits något annat med så mycket choklad och så onyttigt hemma så hade jag tagit det istället. Inte konstigt att jag bara blir tjockare och tjockare och äckligare och äckligare när jag inte ens kan säga nej till något som borde vara så lätt att säga nej till. Det som glädjer mig är att jag inte tog en bit till. Det finns tre bitar kvar.
Ena stunden tycker jag om mig själv, för att 5 minuter senare hata mig. Jag är vacker, men varför känner jag mig så otroligt ful. Varför äcklas jag av mig själv? Hur länge ska detta pågå?
Jag vågar inte börja svälta. Jag vill men jag vågar inte. Jag har ju kommit så långt, men han bara förstörde det
Ska fortsätta kladda på min hemtenta nu. Det är tråkigt om något, och det väcker hungermonstren i mig. Roligare att äta än att skriva en tenta. Blir även samba klockan 19 som får mig på andra tankar. Lokalen ligger bara 10 min från mig så ska promenera dit. Sen sticker nog jag och K till Malmö festivalen. Blää, men jag måste gå komma ut lite mer idag. K vill ta ett bad och ligga och mysa, men han förstår att jag måste få komma ut och att jag mår bra av det. Finns ingen som du!
you are as beautiful as you choose to be
Helt underbart på capoeiran idag. Två timmars kämpande och tiden bara rusade förbi. Ge mig en vecka till så klarar jag att gå ner i spagat helt =) Capoeiran får mig att sätta upp mål och jag tror att det är någonting som jag behöver. Någonting att se fram emot, att rikta min energi åt förutom allt tänkade på vad jag ska och inte ska äta. Fick också reda på att vi ska få en ny lokal, väldigt nära mig. Vi kommer själva att få inreda den och både capoeira och samba kommer att hållas där. Nu slipper jag ta bilen till träningen vilket känns mer effektivt.
Middagen var klar när jag kom till K. Hoppade bara snabbt in i duschen och sen åt vi. Han lagade en jättegod pasta med citronmarinerade räkor. Mums. Åt långsamt, tog upp lagom mycket på tallriken för att bli mätt. Inte övermätt eller proppfull utan bara mätt. Blev sugen på choklad sen, självklart. Men det äter vi sällan ihop bara jag och han. Han vet att jag inte vill äta 'skit-mat' så han frågar inte. Och jag skulle aldrig våga fråga. Kanske en fredage eller lördag, men aldrig en vanlig dag. Skulle skämts lite över mig själv faktiskt.
Nu är jag hemma igen. Imorgon blir det en promenad antingen innan eller efter frukosten beroende på om jag är hungrig när jag vaknar. Jag vågar inte låta min kropp bli för hungrig så att den ställer in sig på svält. Jag är rädd för att förstöra hela dagen då med att äta massor efter promenaden för att sen fortsätta. Visst är det bättre att promenera innan frukosten, men min hälsa är viktigare!
Bloggandet är nästan lite beroendeframkallande och era bloggar likaså. Det känns som att jag börjar lära känna er lite och jag vill veta vad ni gör och hur ni tänker. Pratar förståss om tjejerna som jag länkat till till höger om min sida. Era kommentarer värmer också och peppar mig. Jag hoppas att jag ger er något tillbaka också.
Har inte läst ut Atkinsons bok om uppbyggnaden av självförtroende än, så jag ska lägga mig och göra det nu. Magen vill ha mat, men jag kan omöjligtvis vara hungrig, åt för 2,5h sen. Det är mitt sjuka jag som är framme och spökar.
Disciplin, d i s c i p l i n , d i s c i p l i n . . .
God natt!
Tentaplugg!
Sitter hemma och har precis börjat skriva en komplettering till en tenta som inte gick så bra förra terminen. Jag skrev för någon vecka sen att jag skulle hoppa av skolan. Vi stryker ett streck över det för att jag har bestämt mig för att gå kvar. Även om skolan är tuff så kommer det ge mig ett yrke som jag brinner för. Jag tror på mig (i alla fall när jag skriver det, svårare att säga det och mena det) och jag ska klara det. Det kommer att göra mig till en starkare människa. Jag tror att man ger upp för att man inte tror tillräckligt mycket på sig själv. Detta grundar sig i det fruktansvärt dåliga självförtroende man har. Men vill man uppnå någonting så måste man ju tro på det man gör.
Ikväll så blir det 2 h capoeira, ojojoj vad svettigt det kommer bli. Var och testade träningskläderna till capoeiran och samban igår men det kändes inte så bra. Fick ändå köpa med dem även om de var lite för stora. Nya kommer från Brazil i februari så jag får klara mig i dessa så länge. Tänker i alla fall inte gå upp i vikt för att de ska sitta bättre, haha!
Sen lagar K mat till oss hemma hos honom. Pasta med räkor sa han, men det skulle bli en överraskning. Bara vi två - det gillar jag. Tycker inte om att äta så sent men träningen slutar 9 vilken innebär att jag äter vid 10-tiden. Sen så går jag inte och lägger mig föräns 2 så det känns ändå bra. Bara jag inte somnar proppmätt för då blir jag så himla hungrig på morgonen.
Matintag 20 augusti 2008
11:00
Frukost - 2 fullkornsknäckebröd. En med philadelphia light och en skiva rostbiff, och en med två skivor rökt kalkon (3%) och ett kokt ägg. 1 stor kopp grönt té
12:30
En timmes promenad, ca 8500 steg (enligt min stegräknare)
14:00
Mellis - Fruktsallad bestående på ½ banan, ½ mango, 1 persika, vindruvor och lite russin. En stor kopp grönt té
16:00
Lunch - Sallad på tomat, squash, isbergssallad, kidney-bonor, majs och gröna oliver
Detta är vad jag hunnit med idag . Känns bra att skriva ner det för då ser jag verkligen att det inte är så mycket som jag oftast vill tro. Har överätit av någonting och jag mår bra nu.
Skriver kanske mer ikväll annars hörs vi imorgon. Kram på er!
One step back
10:45 2 dl A-fil med müsli och russin
15:00 1 banan
3 fullkornskorpor med ost och äggkaviar
Spytt
1,5 h promenad
20:30 Libanesisk kafta med klyftpotatis på Café Ceder
Nu blir det förhoppningsvist film med K om han orkar hålla sig uppe. Han är lite sur för att jag sitter och skriver och inte vill visa det för honom. Men hur skulle jag kunna göra det. Han kommer inte förstå ... Han kommer att ifrågesätta mig och mitt tankesätt. Han kommer att säga att jag är så underbar och vacker och inte alls i behöv av att göra såhär mot mig själv. Och jag orkar inte sätta honom eller mig i en sits där jag inte vet hur jag ska reagera. Jag vet inte svaret på de frågor han kommer att ställa. Han kanske ställer frågor som jag inte ens tänkt på, frågor som kommer göra ont i min själ. Det kanske sätter igång en farlig reaktion inom mig som får mig att börja äta och spy igen. Jag får inte tappa kontrollen över mig själv.
Jag har märkt att jag mår mycket bättre av att skriva och era komentarer och egna bloggar hjälper mig mer än jag trodde. Tack för att ni läser och kommenterar och själva skriver, ni är guld värda och vi ska klara detta allihopa!
God natt
Mitt dilemma
Det finns en sak som gör mig lite orolig när jag sitter och läser andra bloggar om ätstörningar. Vissa av de äter så mycket mindre än vad jag gör. Jag vill sluta jämföra mig med andra, friska som sjuka. Hur kan jag vilja försöka äta som någon annan när jag vet hur sjukt det är. Tjejer som klarar sig på lite fil och en macka på kvällen. Hur klarar ni hela dagen? Jag vill oxå klara det. Varför är mitt psyke så mycket sämre? Men sen när jag tänker efter så har det gått 3-4 veckor sen jag hetsåt sist. Kanske beror det på att jag inte försökt svälta mig själv. Men jag har överätit många gånger, dock utan att spy, vilket är sämre. Då vet jag att maten är kvar i magen och kommer att lägga sig på låren, rumpan, magen, armarna, ansiktet. Börjar må illa nu =(
Jag skulle i alla fall behöva hjälp med att väga maten jag äter. Jag vill veta vad det är i kalorier. Vad är den mista mängden kalorier en person kan klara sig på per dag och ändå må okej? Jag behöver inte må toppen, tillräckligt är oxå bra.
Gårdagens matintag
10:30 3 fullkornsskorpor med ost (22%) och äggkaviar
stor kopp grönt té
13:30 1 banan
40 min promenad
15:30 Sallad - kidney-bönor
isbergssallad
tomat
gurka
paprika
oliver
2 kokta ägg
16:30 ½ kopp grönt té
19:00 Samba (1h)
20:00 Capoeira (1h)
21:45 3 fullkornsskorpor med ost och äggkaviar
1 portion soppa
1 stor kopp grönt té
Övrigt: 10-12 färska dadlar
Jag skulle förmodligen minskat mitt dagsintag mycket om jag tagit bort osten och äggkaviar från skorporna och äggen i salladen. Måste även tillägga att salladen jag åt till lunch gjorde mig mätt, nästan för mätt och jag blev inte alls hungrig föränn jag kommit hem på kvällen.
Om ni har något tips för nån hemsida där man kan räkna ut maten så vore det oxå till någon hjälp.
Usch vad rädd jag blir när jag läser det jag nyss skrivit ... jag är inte ens i närheten på att bli frisk
Jag är Jag - Du är Du
Reklam finns överallt och vi alla påverkas av den, oftast omedvetet. Tidningarna vi köper och de olika modebloggarna på nätet säger till oss vilka kläder och färger som är inne till höst och hur dessa olika framhäver olika figurer, vilket kaffe vi ska dricka under fikapausen men ändå behålla vikten, vilken musik vi ska lyssna på, hur vi ska få det vita leendet att visa upp, hur och vad vi ska äta för att tappa 15 kg på 1 vecka, hur vi ska vara den perfekta flickvännen, den framgångrikaste tjejen på jobbet, duktigast i skolan bla bla blaaa ... Dagligen blir vi matade av detta och det har vi blivit ända sen början. Det finns alltid något som vi kan bättra på. Följer vi alla råd och framstår som perfekta så kommer vi att beundras av alla människor värda att räknas. Vi får bekräftelse, självklart något som vi vill ha. Dock ställer dessa måsten en otrolig press på oss. Jag vill att de ska titta på mig och vilja vara som jag, de ska avundas mig, till och med hata mig. It's fine, för då mår jag bra. Eller gör jag det?
Folk förväntar sig olika saker av olika människor och vi vore robotar om vi inte påverkades av detta. Tjejer i 12-års-åldern införlivar sig själva om att de bör se ut som Baywatch-brudarna om de någonsin ska räknas som någon. Du finns inte om du inte ser ut sådär. Ingen kommer att se dig. Du kan lika gärna försvinna. Ingen skulle märka det. Så hon lär sig att hata sin kropp. Hon hittar fel. Helst plötsligt så är näsan som du alltid tyckt vara söt, ful. Benen börjar dallra för mycket. Brösten är inte tillräckligt stora. Magen växer istället för brösten. Hon börjar banta, svälta sig själv, allt i tron om att det kommer att göra henne mer accepterad.
Jag har en dålig ovana. Jag uppskattar mig själv bara om jag presterar något. Och självklart så måste jag prestera mer var gång om jag vill känna ruset. Detta är mycket destruktivt då det bara pekar på att jag egentligen, i grund och botten, inte tycker om mig själv för den jag är. Jag sätter höga krav på mig själv. Jag ska vara bäst. Jag måste vara bäst. Jag borde vara bäst. Problemet med alla dessa krav på att vara bäst förmedlar ett livsfarligt budskap - att jag måste prestera någonting för att få ett värde som människa. Jag kan inte bara finnas och samtidigt vara värd någonting. Jag måste hela tiden bekräfta mig själv att jag bara finns om jag syns. Om andra ser mig prestera bra så tror de oxå att jag är bäst. Men vårt värde som människor är egentligen oberoende av om vi presterar något eller inte. Och det är detta skolor är så dåliga med att förmedla. För ett barn har inte högre värde för att de klarade alla glosor i engelska än de som bara klarade 2 av 20. Vi är fortfarande födda till ett lika värde!
Så vi ska sluta att försöka leva upp till andras krav på oss och även våra egna. Vi ska vara oss själva istället. Ändrar vi på oss så är du inte du, och jag inte jag. Och att vara jag räcker gott och väl? Det enda vi ska försöka ändra på det är vår egen syn på oss själva. Vi ska umgås med människor som ger oss inspiration till att våra vara oss själva och inte med människor som varken medvetet eller omedvetet trycker ner oss. Vi ska försöka att hitta en balans inom oss och bli av med alla våra skuldkänslor som tränger sig fram. Vi ska inte hetsäta för att glömma, för att sörja, för att glädjas.
Jag är inte ensam
Jag vet inte riktigt hur jag ska se på detta, men samtidigt som det känns tryggt att veta att man inte är ensam i kampen mot ätstörningar så är det hemskt. Det är hemskt att läsa bloggar där folk skriver att de bokstavligen håller på att gå under. Att de svälter sig själv i flera dagar, flera veckor, lååånga perioder. Att de inte kan hålla sig vakna på grund av att de inte har någon näring kvar i kroppen. Jag tänker oxå på det, men samtidigt så vet jag att det inte är värt det. För hur många gånger har man inte försökt svälta? Jag har tappat räkningen. Hur många gånger har man inte börjat om på måndag med att säga att Idag ska jag inte äta något, spelar ingen roll om jag dör. Ingenting ska komma genom denna munnen. Jag ska inte ens tänka på mat. Jag ska vara så hungrig, och plåga mig själv. Men du ska se, så smal och fin jag ska bli!
Och varje gång så funkar det inte. Kroppen ger upp. Man slutar i en hetsätningsperiod och mår ännu sämre än vad man gjorde innan. Och man lovar sig själv att aldrig göra så mot sig själv. Att leva och vara frisk. 1 vecka senare börjar man svälta igen.. Jag hatar mig själv för att jag har gjort såhär. Är det inte meningen att man ska leva och må bra? Varför slösa bort mitt liv på att vilja vara någon annan och inte vilja vara mig? Jag måste lära mig att älska mig själv. Ingen ska ju vara viktigare än min hälsa. Sen ser man alla de smala tjejerna som sitter och äter fet mat och massa goda efterrätter. Man vet att det aldrig kommer vara jag. För även om jag plågar mig själv och blir smal, så kommer hag aldig att kunna äta så och inte känna skuld.
Jag har länkat till lite bloggar på min sida nu. Tjejer som oxå befinner sig i samma kamp som jag. Sånt ger mig inspiration att vilja kämpa, att inte ge upp. Tack!
dålig dag ...
Idag åker vi och hälsar på en familj vars dotter jag satt barnvakt under 2 år. De bodde under oss och det är nu 3 år sen jag såg henne. Hon är 5 nu och kommer säkert inte ihåg mig. Undra om hennes föräldrar kommer tycka att jag blivit tjock.
ta mig härifrån ... bort bort boooooort
dåligt självförtroende?
Vårt självförtroende har med vår självbild att göra, det vill säga sättet vi ser oss själva på. Om man jämför sig själv med andra personer och jämförelserna leder till en nackdel för oss själva så blir resultatet sämre självfötroende. Personer som lider av bulimi jämför sig hela tiden med andra, vilket ökar risken för det dåliga självförtroendet som hela tiden blir starkare och starkare.
En person med dåligt självförtroende uttrycker sällan sina åsikter då de riskerar att säga saker som inte passar in. Man vill självklart inte säga något dumt som kan få andra att 'tro att man är dum'. Ju fler gånger man låter bli att bidra desto mindre tror man på sig själv. Under hela min skolgång så var jag rädd för att räcka upp handen, även om jag visste att det jag skulle säga eller fråga var vettigt. Jag var rädd för att säga fel som skulle göra att de andra skrattade. Jag var rädd för att börja stamma och uttrycka mig dumt. Jag var rädd för att fråga en fråga som var självklar för alla andra men inte för mig. istället frågade jag alltid någon kompis i slutet av lektionen istället. På så sätt så hamnade jag aldrig back i skolan, men jag kan lova att jag hade kunnat hänga med bättre om jag bara kunde räcka upp handen. Vad är det man är så rädd för? Det satt säkert minst fem elever till som tänkte samma fråga men inte heller vågade. Jag kunde gjort det enklare för dem om jag räckt upp handen. Varför vill jag framstå som den som är smartast, är snyggast, är mest självsäker, när det egentligen inte är så?
"Jag är tuff och ingenting kan såra mig".
(Egentligen känner jag mig rädd men om jag hotar dig så hoppas jag att du blir så rädd för mig att du låter mig vara ifred.)
"Jag vet allt."
(Jag känner mig egentligen mycket osäker på mig själv, men om jag framställer mig själv som en självsäker person som vet allt och bäst så hoppas jag att du inte utmanar mig.)
"Jag är totalt hopplös och klarar inte av någonting i mitt liv. Jag kan inte ens köra bil. Att laga mat är omöjligt. Jag är en idiot."
(Ingen förväntar sig någonting av mig så länge jag ständigt säger att jag är oduglig på allt, så på det sättet så kan jag inte heller misslyckas med någonting. Jag blir helt beroende av andra och får på det sättet ett behagligt liv, helt befriat från krav.)
Jag började läsa hennes bok imorse när jag vaknade, och jag kan säga att jag är positivt inställd till den. Den kanske inte kommer hjälpa mig, men den kommer kanske att få mig att tänka om i vissa situationer. Jag vet att ingenting är möjligt att uppnå över en natt, men med små steg så kan man komma en bit på vägen. Jag har bestämt mig för att lyckas, och bara det ser jag som ett jättekliv i rätt riktning.
Idag började Malmö festivalen och jag tog mig till stan vid 12-tiden för att äta lunch med mamma. Blev libanesiskt, mums. Jag skippade brödet, men åt allt kött. Det känns skönt på något sätt att inte äta upp allt på tallriken, även om jag oftast vill. Det händer oftast när jag är med andra. Jag leker lite för fin så att de inte tror att jag är det matvraket som jag egentligen är. I sällskap av andra så äter jag oftast mindre och mer kontrollerade portioner, medan jag kan lasta upp en portion somn räcker för två när jag är ensam. På vägen hem så tog vi en glass var. Jag kände mig så äcklig när jag gick där på gatan med min glass. Det kändes som om alla tittade på mig och tänkte Tjockis!!
Varför kan jag inte bara få njuta av något gott? Varför förknippar jag allt "onyttigt" med negativa känslor? Ibland så vill jag bara ge upp, lägga mig ner och sova bort några år. Sova bort denna jobbiga tid .. Så klart så äter jag inte under dessa år som jag ligger i ide, vilket kommer att resultera i en smal och slank kropp .. Haha, visst kan man önska?
Våldta för att gifta
En vän till mig var i Kenya under en 8-veckors-period och jobbade med läkare utan gränser. När hon kom hem så hade hon mycket att berätta och jag är väldigt nyfiken. Hon hade jobbat på ett förlossningshem där var 16:de kvinna avled under förlossningen. I Sverige så dör en av 160 000 under förlossningen. Skillnad?
Folk i Kenya lever som vi gjorde för 100 år sen. Kenya räknas till världens mest ojämlika land där hälften av befolkningen lever på mindre än en dollar om dagen medan en liten grupp har väldigt stora tillgångar och förmögenheter. Så antingen är du fattig, fattig, fattig eller så är du snuskigt rik.
Min vän befann sig i förlossningsrummet under större delen av sin resa och hon berättade för oss hur kvinnorna skrek av smärta. Hur de dog utan att någon blinkade. När det är så vanligt att dö, att man nästan förväntar sig att du ska dö. En grej som bara händer. Det finns inga resurser för bedövning eller vidare operationer om något skulle gå fel under förlossningen.
Vi gick vidare in på samtalsämnet och jag frågade henne om man blir bortgift eller om man gifter sig av kärlek, då jag vet att man i många länder praktiskt taget fortfarande blir bortgift mot sin vilja. Det hon berättade gjorde mig så illamående den dagen och samtidigt så glad då jag vet att det aldrig kan hända mig. Hon sa att killarna väljer sitt offer, kidnappar tjejen och våldtar henne tills dess att hon blir gravid. Då abort inte är ett alternativ i Kenya så måste tjejen gifta sig med denna killen då hon bär hans barn.
Efter detta satt jag och tänkte på hur hemskt detta egentligen var. Men sen slog det mig att det är ett sätt som för dig blir naturligt. Du vet att det kommer att ske, så du förväntar dig det. Det är inte samma sak som om det skulle hända någon i Sverige då vi här ser det som något så fruktansvärt hemst och onaturligt. Men för de så är det något som de vet kommer att ske, och därför inte lika fruktansvärt. Enligt Kenyas regering så sker en våldtäckt där var 30:e sekund. Jag försöker absolut inte försvara förövarna i dessa akter, men det är ju något som blir anturligt för dem oxå. Om de under sin uppväxt blivit tillsagda att det är så det går till, så är det väl inte så konstigt att de kommer att leva upp till denna bild när de blir äldre ...
.
God morgon
Jag och K har inte pratat ut ännu. Jag saknar honom. Träffades inte igår, jag orkade inte. Jag behöver lugn och ro, inte massa spring och bekräftelse på att jag inte duger till. Har fått hem tre böcker som jag beställde förra veckan, som kanske kan hjälpa mig lite på traven med mig själv.
Mia Törnblom - Självkänsla nu!
Nicolas Jacquemot - Handbok i konsten att vara social
Capoeira
Vaknade hos K imorse. Är lite sur på honom sen bråket igår kväll. Jag känner mig inte uppskattad alls. Jag känner att det är jag som får vårt förhållande att fungera. Utan mitt ork skulle det rasat för länge sen.
Idag har jag second hand shoppat på Emmaus, både den på Kirseberg och vid Augustenborg. Nästan ett år sen sist. Bulimin har gjort att mitt klädintresse har minskat. Hur kul är det att stå i provrummet och se på sin äckliga kropp. Man vill hellre ligga i sin säng med sitt stora täcke över och äta 30 kg choklad, för att veckan därpå försöka straffa sig själv med att träna sönder sin kropp så att man knappt kan gå. Jag älskar träningsvärk. Då vet jag att jag gjort någonting. Att jag kommer bli pinnsmal ... men vem har jag försökt lura alla år? I alla fall så blev det en brun skinnväska, 2 skärp, en kort 50-tals klänning, 3 koftor och 2 scarves. Jag ska inte sitta här och säga att jag behövde allt när sanningen är att mina tre överfulla gardarober redna innehåller allt detdär. Men shopping är plåster på såret och om det är det jag behöver för att inte falla tillbaka i min hetsätning så får det vara så!
Klockan 7 började capoeiran och vi höll på i två timmar. Idag har jag fått lära mig att spela instrument och vi har sjungit. Det som gör capoeiran så intressant är att man alltid gör nya saker. Vi sjunger, spelar instrument, övar in nya sparkar och slag, hjular, gör egna singelnummer osv. Min grupp är helt fantastisk och man känner sig verkligen accepterad. Jag har inte varit rädd för att misslyckas med någonting. Jag har vågat min in i ringen och visat upp det jag lärt mig. Imorgon
blir det samba :D
Ta för givet?
Vårt förhållande ska inte bli en rutin för oss, jag ska inte ta det för givet. Men vi är två i detta, jag är inte ensam. Båda två behöver jobba på sina svaga sidor och den andra personen behöver hjälpa till. När två blir en. Jag vill inte vara den som ska fixa allting medan du tar avstånd och förväntar dig att jag ska göra det. Jag förtjänar att bli behandlad bättre. Imorgon finns jag kanske inte. Imorgon finns kanske du inte. Vi finns kanske inte. Så varför inte försöka göra varje dag något att minnas? Varför inte försöka förgylla varandras liv så gott vi kan? Varför inte bara älska ...
Bulimia Nervosa
Jag ska skriva ner lite fakta om den psykiska sjukdomen Bulimia Nervosa, för att själv kunna gå tillbaka och påminna mig själv att jag måste kämpa mig ur detta.
Bulimia Nervosa är en psykisk sjukdom som drabbar allt fler och fler. I Sverige är 2 av 100 kvinnor mellan 13 och 30 år drabbade, men det finns även ett mycket högre mörkertal. Många som lider av sjukdomen vet själva inte om detta eller skäms och försöker göra allt för att dölja detta. En person som lider av bulimi intar stora mängder mat på kort tid (hetsätning) och varvar detta med ett kompensatoriskt beteende som till exempel bantningskurer, fasta, kräkningar, vattendrivande läkemedel och motion. Man känner stor skuld och skam för sitt ätberoende och försöker därför dölja det, oftast genom att visa för omgivningen att allt är bra. Hetsätare är livrrädda för att gå upp i vikt och känner sig ständigt tjocka, varesig de är det eller inte.
Bulimi är nära besläktat mer anorexia, men är mer förekommande. Bulimi får man oftast i de senare tonåren eller vid 20 års åldern. Vissa som har bulimi känner sig som "misslyckade anorektiker" och kan längta tillbaka till den tiden då man åtminstone var "duktig" på någonting - att banta och hålla en låg vikt.
Det finns många orsaker till varför bulimi uppstår och experterna är idag överens om att ätstörningen beror på ett komplicerat samspel mellan olika faktorer. Samhällets skönhetsideal, ens egen självbild, personlighetsdrag, svåra upplevelser under barndomen, kroppens egna reaktion på bantning samt om bulimi är ärftligt benägen inom släkten. Detta skapar grunden för ätstörningen! Att man börjar banta brukar oftast vara en utlösare för sjukdomen. Sjukdomen lever kvar då man ställer krav på att alltid vara perfekt samtidigt som man är starkt övertygad om att ens vikt och kroppsform har störst betydelse i värderingen av sig själv. Detta leder till en ond cirkel som kan vara mycket svår att bryta.
Bantning är den främsta orsaken till att man utvecklar bulimi. Man börjar lätt att undvika viss sorts mat och träna för att få den kroppen man vill ha. Man är väldigt motiverad då man alltid tyckt att slanka kroppar är vackrare. I början så går det framåt, och man börjar märka resultat på den. Man pendlar mellan hopp om att äntligen kunna ta kontroll över sina svårigheter och förtvivlan över att det aldrig kommer att ske. Egna kroppen, samtidigt som folk runt omkring börjar ge en komplimanger för ens framgång. Man har blivit så smal och fin. Detta leder till att känslan om kontroll över vikten och livet ökar. Ju längre tid man begränsar sitt ätande, desto starkare växer impulserna om att få njuta av den förbjudna maten. Efter ett tag så orkar kroppen och psyket inte mer och man tappar kontrollen. Man börjar pendla mellan att försöka styra sitt ätande och impulserna att njuta av det förbjudna. Man har fått bulimi. En hetsätningsattack börjar oftast med att man tar en bit av den förbjudna maten, vilket snabbt utvecklar sig till en attack där man proppar i sig allt. Man blir arg och ledsen för att man misslyckats med sin diet och straffar sig själv med att hetsäta.
De flesta som lider av bulimi försöker oftast dölja det för omgivningen genom att visa teckor på att allt är bra. Man vill inte framstå som någon utan självkontroll då detta är väldigt viktigt för bulimiker. Inombords känner man sig misslyckad då man inte kan kontrollera sitt ätande. Man tänker jämnt och ständigt på mat vilket leder till koncentrationssvårigheter och stora sömnproblem. Man pendlar mellan hopp om att äntligen kunna ta kontroll över sina svårigheter och förtvivlan över att det aldrig kommer att ske.
Personer som lider av bulimi försöker medvetet att skippa vissa näringsämnen som förknippas med risk för viktuppgång. Dessa ämnen är vanligtvis kolhydrater, fett och socker. Denna medvetna process leder istället till ett sug efter just dessa näringsämnen. Kroppen kan då framkalla en hetsätningsattack i ett försök att få i sig dessa näringsämnen.
Today i just want you to hold me
Var ute igår på Slagthuset med mina två bästa killkompisar. Så länge sen vi gick ut och roade oss. Ibland k'nns det som att vännerna försvinner innan man hinner märka någonting. Ju äldre man blir desto mer måste man prioritera och det blir lätt hänt att vännerna inte hinner med och att man själv inte hinner med i deras liv. Jag saknar er i alla fall. Ni är guld värda för mig. Träffade på K på Slagt oxå, vi blev sams, för att sedan igen börja bråka och för att sedan igen bli sams. Jag har inte orken kvar att gå fram och tillnaka. Din svartsjuka tar kål på vårt förhållande. Ser du inte att DU är den enda för mig? Vet du inte att du är den sista jag tänkter på innan jag somnar och sen första jag tänker på när jag vaknar? Vet du inte hur tomt det är utan dig bredvid min sida när jag ska somna? Det finns ingen annan för mig .. Ingen!
Är sjuk idag. Har ont i halsen och näsan är täppt. Känns som att huvudet väger 8 kg och förmodligen väger jag 8 kg mer än igår. Jag är äcklig idag. Jag känner mig ful och tjock och helt enkelt äcklig. Jag är ledsen och det har lett till vissa saker. Proppade i mig massa skit innan vid halv 4 tiden och jag mådde illa länge. Är fortfarande inte hungrig och planerar inte på att äta mer idag heller. Jag önskar att jag blev sjuk, läänge och inte kunde äta. Efter 3-4 veckor hade jag säkert gått ner massa kilon. Det skulle varit underbart. Känns inte alls bra att tänka så, men jag gör tyvärr det.
Jag behöver dig idag. Jag behöver dig som ska göra mig stark. Jag måste klara mig. Jag kan inte må såhär. Hjälp mig, jag skriker men ingen hör. Jag bankar på dörren men ingen öppnar. Gräv ner mig och häll jord på mig så att jag inte kommer upp. Jag vill klösa på kistan, jag vill skrika och jag vill gråta. Men jag vill inte att någon ska veta. Jag vill vara själv. Jag behöver dig just nu, jag behöver någon som ska hålla mig och skrämma iväg mina tankar och önskningar. Jag behöver någon som ska lyfta mig, bara lite så att jag kan ta en nypa luft. Men vart är du?
1 augusti
Sen så var vi såklart en sväng om Bo01 och solade och badade. Fin färg har jag fått och snart är min bok utläst oxå. Läser en bok som handlar om att ställa krigsförbrytare inför rätta, och just denna handlar om krigsförbrytarna under kriget i Bosnien 1992-1995. Verklighetsbaserad bok som du lär dig mycket av. Inte en fluga förnär heter den!
Sen har vi lagat mat hos K, blev pasta och köttfärssås. Ojj så gott. Nu har jag kommit hem och ska snart ut med några kompisar. Blir lilla torg och sen antingen Cuba Café eller Slagthuset.
Bråkade lite med K innan jag gick. Jag blir ledsen när han höjer rösten åt mig. Av ingen anledning. Varför ska det vara så att jag inte får bli sur eller arg när jag 'flippar' med mig, men han får. Hur blir det sen om jag låter det hända nu? Vill inte att han ska tro att det är okej att göra så. Jag klarar inte av när människor höjer rösten mot mig, jag känner mig så underlägsen då, utan någon som helst kontroll. Jag vill ha det jämnlikt. Jag vill inte behöva känna mig dum och absolut inte framför någon som jag är med så mycket.
Nu blir det party!
