all i hear is bla bla bla
Sitter med en fruktsallad nu och läser lite bloggar. Idag har förhållandet till maten varit lite mer avslappnande. Jag har inte tänkt så mycket "nu ska jag äta det, om 3 timmar det, om 2 timmar det", utan övningarna med regelbunden mat har börjar fungera lite av sig själva. Det har gett resultat och jag är nöjd. Men jag vill fortfarande bli smal, smal, smal. Monstret i hjärnan släpper inte lika lätt, men det kommer.
Sov gott!
Ätstörningsmottagningen möte 2
Psykologen var så imponerad över min kostdagbok och hon hade rätt, jag har varit så duktig. Det lönar sig att äta ordentligt. Även om jag förmodligen aldrig kommer att bli pinnsmal, så kommer jag att må bra! Jag kommer att älska min kropp hur den än ser ut. Vi pratade även mycjet om min uppväxt och disskuterade vidare böcker jag kunde låna. Hon hade även kopierat de första kapitlen ur Mattillåtet till mig. Vilken ängel va?
Vad händer nu? Jo, jag ska iväg och lämna blodprov och sen så kommer jag att få en kallelse hos doktorn som ska kolla så att alla värden stämmer. Detta kan ta några veckor. Under tiden så ska jag läsa massa och krisar det så ska jag ringa min psykolog. Tråkigt att jag inte kommer få träffa henne mer. Sånna personer förtjänar en plats vid Guds sida!
Annars så är idag ingen bra dag. Jag är inte sugen på släktträff. Men men, kan glädja mig åt att jag ska ut på en kvällspromenad med min bästa tjejkompis. Vi har mycket att ta igen.
Jag satt även och tänkte på en till sak. Läste på några bloggar, och har även själv känt det, att man är rädd att för att släppa bulimin, för att det är en stor del av ens personlighet. Trams! Precis som du hade en personlighet innan ätstörningen så kommer du att ha en efteråt oxå. Dessutom så kommer du att vara extra mycket smartare nu. Jag tror att detta tänkandet grundar sig på att vi inte riktigt har bestämt oss för att bli friska. Vi vill bli friska men samtidigt svälta! Den kombinationen har vi alla testat och det funkar inte. Så välj hur du vill fortsätta ditt liv, genom att svälta och vara sjuk eller genom att bli frisk? Jag har valt att bli frisk!
tisdag
...
a feeling
En känsla!
Ibland, inte alltid, men på senaste tid så har jag fått ett illamående en eller två timmar efter lunchen. Samma illamående som om man gått hungrig allt för länge, men det har jag inte. Jag börjar inte må illa direkt, utan det tar lite tid. Och jag överäter inte, men äter jag ändå för mycket? Kan det bero på det? Det känns som ett tryck precis ovanför magsäcken och magen är lite uppblåst. Helst av allt skulle jag vilja spy just nu, men inte på grund av att jag vill få upp maten jag ätit, utan för att jag vill att mitt illamående ska gå över. Någon som känner igen sig eller har ett tips?
Funderar även hur jag ska göra med min nästa måltid. Kan ju inte äta värsta middagen om jag mår såhär. Och klockan 6 ska jag träna. Får bli ett mellanmål kanske. Fruktsallad med hasselnötter och lite müsli över? Gooott!
Blev ingen promenad fram och tilbaka, utan tog cykeln. Skulle bli för stressigt annars och då hinner jag inte med resten som jag skulle göra. Skönt att ha tentan avklarad. Känner mig lite mer fri, men imorgon så börjar jag läsa litteraturen för nästa delkurs som börjar på onsdag.
Imorgon är även en stor dag för mig. För det första så är det Bajram, som firas med familj och släkt. Blir middag och massa kärlek från alla. Underbar högtid! Sen så ska jag även på möte på Ätstörningsmottagningen som jag hoppas ska gå bra.
påhittat lunchrecept?
Tentan är klar och jag ska skriva ut den och gå till skolan för att lämna in. Kommer att bli en två timmars promenad vilket känns bra. Ikväll ska jag även dansa samba och capoeira. Vi har fått nya lokaler som är våra egna. Nu slipper jag ta bilen till träningarna på kvällen, utan kan promenera dit. Den nya lokalen ligger 5 min ifrån mig :D
Just det! Godiskvällen igår slutade bra. Hällde upp lite godis i en skål, alltså inte allt jag köpte. K åt några bitar, han tycker inte om den choklad jag gillar. Jag åt 15 bitar kanske, och det kändes okej. Och jag åt inte upp allt i skålen. Visserligen tyckte jag inte om det som blev över =P
Kände ångesten i form av illamående. Men kan man verkligen må illa av 15 godisbitar? Kanske man kan i o med att det är choklad och så? Jag börjar tro att det bara spökar i mitt huvud?
Nu, fixa köket så att det är lika rent och fint som det var när jag började experimentera!
Jag kan visst!
Jag kom att tänka på en sak. Varför tänker vi alltid att vi inte kan någonting eller att vi är dåliga på det vi gör? Till och med när vi får positiv kritik så kan vi inte ta den till oss. Jag tänker oftast att jag inte klarar skolan, att jag inte kan laga mat, är rädd att någon i mitt sällskap ska vara uttråkad, att kläderna sitter fel, att jag inte är tillräckligt vacker, tillräckligt smart, tillräckligt begåvad. Och ändå så är jag omgiven av personer som hela tiden bekräftar för mig att jag är allt det som jag säger att jag inte är. Varför kan jag inte ta till mig deras ord. Precis som jag inte går omkring och säger till personer att de är smarta om jag inte tycker det, så gör inte de det till mig heller. Mina vänner är inte falska som till vilket pris som helst hade försökt att få mig glad genom att ljuga för mig. När jag lagat mat till min familj eller pojkvän eller vänner och någon säger att det är jättegott, så säger jag 'näää, det skulle varit si o så, men det blev fel, för mycket tomater, för länge i ugnen, tog fel matlagningsgrädde, bla bla, bla". Varför kan jag bara inte erkänna för mig själv att jag gjorde en toppenmiddag?
Och det här med skolan. Varför skulle jag inte klara det? Varför tror jag att en hel klass på 30 elever kommer att klara det men inte jag? Det är du själv som sätter begränsningar för din förmåga!
Fast, jag tror att det ligger till såhär. Ju högre mål man sätter upp för sig själv, desto mer besviken blir man när man misslyckas. Och att missklyckas är mänskligt och händer alla. Så jag går ibland (oftast) in med en inställning om att jag inte kommer att klara något. Misslyckas jag så har jag varit beredd på det och därför så blir inte sorgen lite stor. Då bryr jag mig typ inte. Jag vill bryta detta mönster. Jag vill kunna vara stolt över mig själv när jag satt upp ett mål och klarat det, och inte neka när andra säger att jag gjort ett bra jobb. Jag ska bli bättre på att uppskatta de saker jag gör för mig själv och för andra.
Jag tillför världen något. Jag är inte den enda som ska vara glad över att jag har så underbara människor omkring mig. De ska vara glada att de har underbara mig omkring sig oxå. För utan mig så vore de inte det de är. Jag är inte 'ingenting'. Jag är någon som tillför andra lycka och glädje, och även ibland sorg och besvikelse. Men det är fortfarande mänskligt och det är fortfarande okej. Det är okej att inte alltid vara glad framför andra, när jag egentligen är ledsen. Det är okej att prata med andra om sina problem, utan att känna att man är en börda för dem. Det är okej att älska sig själv, de andra älskar ju mig oxå!
matchens spelare
Känner mig lite dum nu att jag inte såg K's match. Han blev matchens spelare och var hur grym som helst. Hoppas att det kommer fler tillfällen! Ska iväg till honom snart med mat som mamma lagat. Skulle ju äta hemma men vill se skräckfilm med honom ikväll. Ska även svänga förbi Hemmakväll och köpa lite lösgodis. Får se hur disciplinerad jag kommer att vara. Ska verkligen försöka att inte vräka i mig, med tanken på att jag knappt rört på mig denna vecka förutom träningarna och lite promenad. Jag är van vid att vara mer aktiv än så. Lite ångest, ja, men långt ifrån vad det brukar vara.
Mitt beteende känns helt sjukt ibland. Jag kan gå från att tycka att jag är tjock och ful, till att tycka att jag är normalsmal och vacker, typ fram och tillbaka 15 gånger om dagen. Kan jag inte bara få ha en dag på ett sätt och nästa på ett annat, utan att hoppa fram och tillbaka? Jag brukar lyfta tröjan och titta på min mage (obs! Undvik om du har tight åtsittande jeans) och oftast då så tycker jag inte om mig själv. Ska nog försöka sluta med sånt tramsigt beteende. Förresten har ni läst lektion 3 i Tant Malins blogg?
Kramar!
home sweet home
K har kört hem mig nu och han har åkt iväg till samlingen. Jag som vill se honom starta idag, men nej, jag ska plugga så att jag blir klar idag. Äntligen när han är tillbaka från skadan så har jag inte tid att se honom spela. Men det kommer fler tillfällen. Hoppar även min träning idag, men så får det vara. No panic!
Ikväll äts det middag hemma med kära familjen. Saknar de när jag varit hemifrån i någon dag. Min älskade mamma och pappa. Ska inte glömma min bror, som jag knappt har kontakt med.
Nervositeten över mötet på tisdag börjar komma. Ätstörningsmottagningen, möte nr 2. Ryser längst ryggraden direkt. Men det ska gå bra. Jag hoppas att de har en lösning för mig. Har skött mig bra denna veckan gällande sötsaker. I torsdags blev det för mycket godis, och i fredags så blev det en bit tårta, men utöver det så har jag varit en ängel. Ta mig inte fel. Är jag sugen på något sött så äter jag. Mitt problem är att jag inte får något sötsug om jag äter regelbundet och bra. Och ibland känns det som om jag vill ha godis bara för att ha. Och det är detta mönster jag vill bryta. Jag vill äta för att jag är sugen eller hungrig, inte för att döva några känslor och inte bara för sakens skull.
Vissa av bloggarna jag läser har börjat förvandlas till pro-mia bloggar. Tråkigt tråkigt tråkigt! Det är inte sånt jag eller någon som vill bli frisk behöver. Vill du stanna i din sjukdom, så gör det. Jag orkar inte slösa tid på att skriva kommentarer och peppa folk som inte vill. Det första steget måste man ta själv, innan man kan få hjälp av någon annan. Men strunt i det, ni skriver inte för mig att läsa!
Ikväll blir det en lång höstpromenad med en nära vän, som jag kommit ifrån lite på sista tiden. Vi har varit bästa vänner många år, men under vissa perioder så har det bara inte funkat som det ska. Så ikväll ska vi ta igen lite som vi missat. Hon kommer även hit och äter mammas goda paj med oss.
Nu plugg!
"Beauty is not based on how attractive we are to everybody else, but how attractive we are to ourselves, for one cannot think other people think they are full of beauty unless they know they are beautiful too."
Woooow
I alla fall ingen ångest över pommes. Wow! Jag blir förvånad över mig själv. Men inte kommer jag ställa mig på vågen. Då vet jag inte vad som händer. En av de bra saker jag gjort för att dra mig loss från bulimi är att sluta väga mig dagligen. En tjejs vikt är inte beständig, så som den är hos killar. Vi väger olika mycket bereonde på mensen, och de flesta pendlar 1-2 kg hela tiden. Och varför låta något så dumt som siffror bestämma hur jag ska må idag eller imorgon. Det är en fråga om tur ibland. Nej, jag vill ha varje dag som en bra dag!
Blir inget mer plugg idag. Får fixa resten imorgon helt enkelt. Nu ska jag se lite fotboll med K och sen ska vi se en skräckis. Mirror ville han se tror jag, uschh, kan sluta med att jag inte vågar sova. Hoppas ni får en trevlig lördag-kväll!
Kramar!
dinnerplans
Blir hamburgare till middag ikväll, så jag ska iväg och handla lite grönsaker till. Sånt finns sällan hon K, och finns det så har jag varit med när vi handlat. Det är väldigt få killar som tycker om att äta frukt och grönt?
Någon som har ett tips på vad man kan ha till sin hamburgare? Pommes eller potatissallad är uteslutande för min del. Kanske bara satsa på en sallad vid sidan om eller lite ugnsbakade rotfrukter. Bättre tips?
I did it!
Det gick så bra på bröllopet igår. Okej jag kände mig inte snyggast i rummet, men jag kände mig fin. Jag åt lagom mycket mat så jag blev mätt (var inte hungrig innan heller, åt mellanmål innan jag gick hemifrån). Jag åt lagom mycket tårta och tog bort den överflödiga grädden, då jag inte tycker att det är gott. Vanligtvis när jag hetsäter, så äter jag saker som jag inte tycker är gott oxå. Även när jag tappar godis- och kakkontrollen. Jag drack lite vin och lite champagne. Och jag kände mig inte iakttagen när jag åt. Jag tänkte inte att alla tittar på hur mycket lilla jag äter. Nej, allt gick bra. Följde inte med dem ut då jag planerat att gå upp tidigt idag och plugga. Åkte hem till K istället. Han och två av hans vänner kom hit halv 7 imorse och ligger och sover fortfarande. Det måste ha varit en vild natt för dem. Jag tycker om att K går ut, även när jag bestämmer mig för att åka hem. Ju mer jag kommer ifrån bulimin, desto mer inser jag att jag förtjänar att älskas och jag vet att han älskar mig. Visst tvivlar jag ibland, men min självkänsla gör mycket ibland.
Sitter hos K nu och ska plugga här idag.
Kajsa, jag kommer inte in på din blogg =( Kan inte användarnamnet eller lösenord ?
Många kramar utdelas till er!
min mamma
Varit iväg med mamma och handlat lite grejer sen iväg och hämtat en sjuk släkting, som jag tror ska vara här över helgen. Hon är psykiskt sjuk. Har pratat mycket med mamma om det idag. Det kan ju hända vem som helst. Kolla bara på mig, tänkte jag säga till henne, haha.
Min mamma är en sån person som vill hjälpa alla människor. Hon är en sån genomgod person som aldrig tror illa om folk. En som alltid lyssnar och hjälper sin familj och sina vänner. Hon har redan så mycket på sig. Jobbar heltid, pluggar på distans, hinner träna, laga mat hemma varje dag, träffa sin familj och sina vänner. Hon är en hjälte och förebild.
Jag har alltid varit nummer ett i hennes liv. Och just därför så vågar jag inte berätta. Hon har mig att stödja sig på. Jag tror inte att hon skulle acceptera att det inte var hennes fel att jag mår som jag mår. Jag vet att hon skulle lägga hela skulden på sig själv. Allt som går fel hemma, lägger hon skulden på sig själv för. Jag är rädd för att krossa hennes sista livlina om jag berättar.
Jag vill inte ha hennes hjälp, jag behöver inte medlidande. Hon kommer ringa mig varje dag, minst 5 gånger och fråga om jag ätit som jag ska. Hon kommer inte förstå att jag inte vill ha hennes hjälp, inte för att hennes hjälp är dålig, utan för att jag vet att jag kan klara mig utan den. Men hon kommer tro att hon inte är tillräcklig nog för att hjälpa mig. Jag vill inte ha henne springande efter mig för att kolla i kylskåpet om jag skött mig. Jag sköter mig nu. Jag hetsäter inte, jag spyr inte. Om jag kunnat resa mig upp alldeles själv, så behöver jag inte hjälpen nu. När jag behövde den så skämdes jag för mycket. Nu så vill jag bara att hon ska veta, för att det är en hemlighet som jag bärt på så länge. Jag vill bara få det ur mig. Och jag vill kunna prata med henne om det, utan att hon ska fråga om hon gjort något fel. Bara så att hon vet, men jag vill inte ha något tillbaka.
Jag säger inte att jag är fri från bulimi. Nej, att bli fri från bulimi handlar inte enbart om att sluta spy och hetsäta och svälta. Det är det fysiska, ja och det fysiska är lättast att bryta. Nu är det mentala kvar, det som kan ta åratal att bli av med. Men jag har bestämt mig. Jag ser för första gången på många år, ett mål, dit jag ska nå. Ni vet det ljuset längst bak i tunneln? Jag ser det!
la lala lalalala
Sitter fortfarande med hemtentan, usch. Väntar på mamma så vi kan äta lunch ihop. Tänkte fixa kycklingschnitzel, couscous och wokade grönsaker. Mamma blir glad. Måste även springa ner och köpa fina blommor till ikväll, vackraste buketten ever!
Hoppas ni fortfarande står ut!
blää
Det blir så mycket att läsa om man skippar att läsa era bloggar en dag. Men jag får mycket pepp av att ni skriver och jag blir så glad när ni gör framsteg.
Igår så funkade maten bra, åt alla måltider. Efter samban så kom jag hem till K och åt 1,5 macka till kvällsmat. Sen så åt jag massa godis och nötter. Mådde illa, självklart. Ville spy, självklart. Ville gråta, självklart. Åkte hem vid 1-tiden och fortfarande illamående. Funderade på att spy men gick och la mig och försökte tänka positivt. Somnade efter flera ska jag spy / ska jag inte spy? Imorse när jag vaknade så var jag bara ledsen och det känns som om jag gråtit hela natten. Gick upp och gick en promenad på 30min. Jag klarade inte av att känna mig så. Behövde lite motion. Dessutom så blev jag inte hungrig förens jag kom ut. Åt frukost när jag kom hem, men jag mår fortfarande illa. Usch, usch, usch. Varför all den godis igår? K köper alltid hem godis jag tycker om. Och det känns okej att äta det. Men jag åt allt annat oxå som jag inte tycker om. Älskar naturgodis, doppade nötter i choklad. Men jag tycker inte om annat segt godis. Så varför åt jag det igår? Och varför åt jag de nötterna som smakade chili när jag hatar dem? Ångest idag. Glad att jag gick min morgonpromenad, men ångesten försvinner inte.
Idag ska bli en bra dag. Jag ska fortsätta plugga, äta bra, och ikväll så ska jag på bröllop. Kör nog så blir ingen dricka för mig. Kanske ett glas vin bara.
Kramades massa med K igår. Vi hade inte setts sen tisdag morgon. Vi bor 10 min från varandra, men våra scheman krockar så mycket ibland. Sen så har jag velat vara hemma med familjen vissa kvällar och då har han suttit och kollat fotboll med sina vänner. Funderar lite på hur jag ska berätta för mamma. Hon förtjänar att veta, meen vill inte att hon ska föra det vidare till pappa. Pappa har alltid sett mig som den tuffa tjejen som inte viker sig. Och till ytan är jag väldigt tuff, knappt nån som sett mig gråta eller vara ledsen. Jag håller en stark fasad. Pappa skulle bli chockad om han visste, min stackars pappa.
Plugg nu, kram!
'ny' frukost!
Idag ska jag alltså hålla på med min hemtenta. Ska nog gå bra. Får se om jag även hinner iväg till mormor och hälsar på henne. Ett tag sen vi sågs.
Så mulet ute. Vill bara dra ner persiennerna och att det är sommar nästa gång jag drar upp dem. Nej, nu lite städning sen plugg. Hoppar er dag har börjat lika bra som min, Kram!
'hoppa över' måltider
Nu känner jag bara misslyckande igen. Jag ska inte hoppa över måltider och lunch och middag ska bestå av lagad mat. Det sket sig idag. Men jag tror att jag endå fått i mig tilräckligt kcal. Jag har inte gått hungrig och inte proppmätt (lite efter middagen, borde skippat brödskivan till grytan). Ville även sluta äta när jag kände mättnadskänslorna men fortsatte då jag sagt att jag ska äta upp så mycket som jag lagt upp på tallriken. Vilka dilemman mat kan ställa till med. Försöker planera lite bättre imorgon. Ska sitta hemma hela för- och eftermiddagen med hemtentan. Får se om det blir en promenad till statsbiblioteket för att låna Mattillåtet. 1.5 h promenad fram och tillbaka blir det. Kommer behöva komma ut lite emellan skrivandet. Sen på kvällen ska vi ha prova-på-samba på träningen. Så det kommer massa nytt folk som vill testa på, så det blir ingen riktig träning för mig. Ska försöka få med K dit, då vi även ska dansa i par, men märker att han inte är så sugen. Jag hoppas att han ändrar sig och följer med ändå. Det hade gjort mig glad.
Väntar på att mamma ska komma hem så att hon kan färga mitt hår. Hoppas ni har haft en trevlig dag!
illamående
Kom hem för en stund sen. Jag har mått illasen klockan 2 och vet inte riktigt vad detta beror på. Känner därför inte för att äta, men vet att jag måste. Jag ska inte skippa mina måltider. Blev ett äpple nyss och ska äta middag snart. Blev ingen riktig lunch i skolan heller, utan två knäckenmackor med ägg och en joggi. Men seriöst, jag kan inte sitta under lektionstid och äta värsta middagen. Nu har jag bara ångest. Jag är rädd att jag rubbar matsystemet hela tiden. Jag vill ju äta regelbundet och lagom mycket, och helst lagad mat, men ibland så går det mot mig.
Till middag så blir det mammas böngryta. Inte så lockande nää, men jag kan inte leva på wok hela tiden. Måste variera maten. Så varför inte äta det som har lagats hemma när det väl finns mat. Min mamma för faktiskt jättegod mat!
Halv 8 tränar jag Capoeira i 2 timmar! Ser fram emot det. Har även fått ut min hemtenta och det ser lovande ut. Sätter inte igång förens imorgon i alla fall. Ingen stress!
Hoppas ni oxå har en bra dag. Ska fortsätta skriva ner mina frågor nu till psykologen nästa tisdag.
//Naa
nya frukostvanor?
Igår på samtalet så sa psykologen att jag måste äta varierat. Jag äter alltid gröt med keso och ½ banan till frukost. Jag vet att det håller mig från hungern 3-5 h. Då kan kroppen inte försöka lura mig med sina falska hungerskänslor efter 1 h. Jag har ätit detta så länge att jag inte vet vad annars jag kan äta. Vill helst inte sitta och trycka i min 3 mackor med smör och ost. Men kanske grovt bröd (ni vet sånt svart kompakt bröd) med kalkon och keso? Blir två mackor bra då? Hur gör jag för att inte bli övermätt? Jag vet att det inte är en bra start att börja sin dag med att äta sig full. Leder till ett allt-eller-inget tänkande för mig. Då kan jag lika görna fortsätta.
Känns nästan lite pinsamt att fråga dessa frågor. Är det inte rätt självklart att man ska äta tills man är mätt? Nej, inte för mig. Jag vet inte vad mätt innebär. Jag vet inte vad normal hunger innebär. Jag vet bara vad fullproppad och svält känns som.
Det är fint väder ute och jag ska ta en promenad till skolan vid 12-tiden. Får ut en hemtenta idag som ska vara inlämnad på måndag, men jag ska göra tid för bloggen oxå. Den gör mig lugn och ger mig kraft att orka kämpa mer. Den gör mig medveten om att jag inte får ge upp de dagar när jag 'låtsas' att jag är frisk. Jag måste vara stark och jag får inte bryta ihop. Stora krav, jag vet. Men jag orkar inte falla igen. Jag kommer inte orka resa mig upp.
Ska skriva ner lite frågor till psykologen som jag kan ställa på nästa möte. Hon kanske har några svar som vi inte tänkt på. Några som för oss är helt 'konstiga', men som för människor som inte har bulimi, 'normala'.
i know i can
Och ni som skriver pro-ana och pro-mia bloggar: SLÄNG ER I VÄGGEN!
Ni förstör andras liv för att själva må bättre. Fy för er!
good life
Mamma har precis kommit hem med en släkting som är deprimerad. Känner inte för att vara hemma då. Sånt smittar har jag hört ;)
Ska strax göra mig iordning och möte upp tjejerna i stan för en middag klockan 8. Blir kanske även ett glas vitt. Good Life!
Jag är glad!
1:a möte hos ätstörningsmottagningen
Det satt redan en tjej där, tjejen som jag träffade i massan precis när jag hade klivit ut genom hissen. Hon frågar hur det är med mig, och jag försöker hålla tårarna borta och lyckas svara 'jag vet inte'. Sen så slutade jag gråta och vi pratade någon minut. Hon sa att hon varit här i några månader och att jag inte hade någonting att vara rädd för. Livia ropade upp mitt namn och jag följde med in på hennes rum.
Vi pratade i 1 timme och 15 minuter. Jag grät, skrattade, grät igen och pratade massor. Hon förstod mig. Hon frågade mycket frågor som var svåra för mig att prata om. Hon är den första jag berättar för. Jag visste inte vilka reaktioner det skulle utlösa. Hon sa hur duktig jag är som på egen hand slutat hetsäta, svälta och spy. Att jag även åt regelbundna måltider tyckte hon oxå väldigt mycket om. Jag har även nämnt er, att jag genom att läsa era bloggar och skriva själv fått en klarare syn på bulimin. Jag har försökt ta åt mig alla råd jag fått och jag har velat vara frisk. Ni har hjälpt mig mycket.
Jag fick även väga mig. Jag har aldrig vägt så mycket som nu. Och Ja, jag är missnöjd. Klart jag är det! Så fort hon började prata om vikt och hur jag ser min egen kropp så började jag gråta. Sen så sa hon en sak som jag verkligen hoppas att hon har rätt i. Under den tiden jag hetsätit och spytt så har jag hela tiden chockerat kroppen och den har blivit förvånad över varje gång den får mat, så den har varit inställd på svält hela tiden. Nu när jag har börjat äta regelbundet så har kroppen inte ställt om sig på det. Den lagrar fortfarande energi som ett överskott. Det är därför vanligt att gå upp i vikt när man börjar äta regelbundet, men kroppen kommer sedan att vänja sig vid detta och återgå till den normala vikten. Jag hoppas såå mycket att hon har rätt i detta. Det borde ju stämma. Så därför så ska jag inte tappa hoppet och börja svälta om jag går upp lite till utan verkligen ge det en chans. Hellre lite mullig och frisk, än mager och sjuk!
Vi pratade även om maten en hel del. Vad som anses vara en normal portion och att det är viktigt att äta varierat. Alltså inte alltid gröt till frukost och inte alltid wok med grönsaker till lunch och middag. Jag håller med henne. Man måste ju kunna äta det man är sugen på och inte enbart för att det är nyttigt. För just nu så äter jag enbart för att jag vet att det är nyttigt. Fel fel fel! Fick även med mig hem en kostdagbok som jag ska fylla i och ta med tills nästa gång vi ses. Och jag ska inte slarva med den och enbart skriva när det går bra! Fast jag hoppas att det kommer gå bra hela veckan!
Jag uppmanar verkligen er alla att söka hjälp om ni inte har gjort det. Det är tufft att klara det själv. Vad som händer nu med mig vet jag inte. Jag ska på nytt möte nästa tisdag och sen så kommer jag få gå till läkare, ta blodprov, fylla i ännu mer papper. Sen kommer jag få min diagnos. Jag vet inte om jag vill ha en diagnos. Då vet man att är sjuk ju
Naa - säger:
så du kommer inte lämna mig om det visar sig att jag e värsta psykfall?
K säger:
nop
K säger:
d vet jag redan att du e hehe
K säger:
and i am still here
Naa - säger:
inte ens om det finns tendenser till att jag mördar dig när du sover?
13:00
Hoppas ni oxå får en bra dag, skriver mer när jag kommit hem därifrån. För övrigt så är idag en slappdag idag utan skola och utan plugg. Får ut hemtentan imorgon så det är då det gäller. Vi skrivs mer sen!
ps. Malin, skulle du vara så snäll och ge Lisa en kram från mig när du ser henne idag?
Good morning angels!
Somnade på soffan hos K igår, så han körde hem mig imorse innan 8. Tror inte ens att jag var vaken i bilen, hihi. Trevligt på Samban och Capoeiran igår. Känner hur mycket mer ork och livslust jag har när jag äter ordentligt och varierat. Humöret är uppe, träningen går bättre, plugget går bättre, jag skrattar, ler, skämtar. Det går inte att svälta sig eller äta tok för lite. Det leder alltid till en sak, hetsätning. Ibland klarar man sig på minimalt nån dag eller vecka, men man faller ALLTID dit. Och detta tänker jag upprepa för mig själv. Precis som du inte kan gå upp 10kg på 10 dagar, så kan du inte gå ner dem på 10 dagar. Vissa av oss söker något trolleritrix som kommer göra de smala över natten. Skrynkla ihop dessa tankar och släng dem långt ifrån er, spola ner dem tillsammans med din sista spya. Sätt stopp nu! Hur många gånger ska vi försöka och misslyckas? Hur många gånger ska man falla utan att lära sig något? Varför är vi så trångsynta ibland? Jag vet, du vet och alla vet att man trillar dig. Och det är så självklart och de flesta av oss har års erfarenhet av detta. MEN VI LÄR OSS ALDRIG. Varför? Jag väljer livet, vad väljer du?
(ursäkta mina utbrott ...)
jag rymde . . .
Sitter hemma nu och ska strax städa lite. Gick upp tidigare imorse för att laga en matlåda till skolan. Blew wok (otippat?) med salami och tigerräkor och lite keso till det. Skolar erbjuder tyvärr ingen god sallad eller någon annan nyttig mat.
Ska träffa mormor en stund senare oxå och sen ska jag träna Samba och Capoeira. I've missed it!
...
jag mår illa. Vill lägga mig över toalettsitsen och spy. Kollat på serier på datan och ätit choklad. 100 gram mörk choklad med pecannötter i. Blää .. Halva kvar, men jag orkar inte. Jag vill inte må illa och jag tänker inte spy. Ångesten kom när jag insåg att träningen idag har varit lika med noll. Förutom shoppingrundan då, men det var inte som att man sprang i affären och blev svettig. Har istället spenderat 6h framför datorn, läst massa smaltips, gi-dieter, undvik viktfällorna, bli smal på 2 veckor, och annat trams. Sen så har jag läst massa underbara bloggar. Det känns så bra att veta att jag inte är ensam. Det känns så bra att veta att jag inte är konstig för att jag ibland gör som jag gör. Mitt beteende klassas snarare som normalt bland många. Det är fler som svälter och spyr än vi tror. Och precis som mina vänner inte vet det om mig, så kanske jag inte vet det om de. Mitt hjärta skulle nog gå sönder om någon av mina nära gick igenom något sånt.
Jag väntar på att K ska komma ham. Han har varit i Gbg och spelat match och är påväg hem nu, men är nog inte i Malmö förens vid halv 11. Jag ska köra dit och pussas lite med honom och sen hem. Skjutit upp massa saker hela dagen. Måste fixa min presentation till redovisningen imorgon och beställa kurslitteratur. Varför segar jag? Varför envisas jag med att skjuta upp allt? Istället för att ha tryckt choklad borde jag beställt böcker och kännt mig duktig för att inte ha ätit massa skit.
På tisdag så ska jag på möte med en kvinna på Ätstörningsmottagningen. Jag börjar få lite panik. Vill inte gråta på mötet. Hade kännts fel, även om jag tror att de är väldigt vana vid det. Detta blir första gången jag berättar för någon, förutom er då. Det känns som ett bamsekliv. Om jag klarar det, ska jag unna mig en dag med regelbundna måltider och max 50 kcal per måltid! Haha förlåt, försöker vara lite rolig. Kanske inte passande på en blogg om bulimi?
Det finns ett antal bloggar som jag följt sedan augusti. Listan blir längre ju längre tid det går. Men det finns vissa personer som jag utvecklat ett slags konstgjort band till. Jag kanske inte egentligen känner personen bakom bloggen, men det värmer mitt hjärta när det går bra för er. På samma sätt så gör det ont i mig när ni har fallit dit. Och det känns som att jag förstår er mer än vad jag någonsin förstått någon annan. Vi hade ibland kunnat fylla ut varandras meningar. När jag vaknar på morgnarna och sitter vid datorn och äter min morgongröt så vill jag se att ni fortfarande finns. Det har blivit lite som att ringa sin bästa vän varje morgon för att se hur hon har det, vad hon ska göra idag osv. Ni stärker mig otroligt mycket. Sluta aldrig kämpa!
Ska beställa böckerna nu, byta om och köra till K. Ska överraska honom med mig!
tankar ..
Våra planer för igår var att gå ut och äta, se Gudfadern och dricka rosévin. K förstörde detta genom att beställa hem mat, vägra se filmen och inte köpa vin! Jag exploderade. Jag hatar när folk ändrar mina planer i sista minuten utan att berätta det. Jag vill ha mitt liv så som jag planerat det. Jag har gått och sett fram emot detta hela dagen och sen så säger han inte att han inte vill, utan han väntar till sista minuten att berätta. Slutade med att vi irriterade varandra hela kvällen och till slut så började jag storgråta och krävde att han skulle köra hem mig. Jag ville inte ha några kramar och pussar och lämnade ifrån hans nycklar. Väl vid mig så började vi prata och vi åkte hem till honom igen. Han frågar mig varför jag mår så dåligt. Varför han ibland kan skoja med mig om någonting och senare inte kan det. Och jag kan ju inte förklara. Han vet att det är något och han tror att det är därför som vårt förhållande ibland går snett. Halva tiden så är jag den starkase tjejen i världen, för att andra halvan vara som ett litet barn som behöver närhet och fina ord och bekräftele. Började känna mig som schizofren. Ojj kanske så har jag inte bulimi utan schizsofreni? Haha, skämt åt sido!
K är verkligen den finaste människan och jag älskar honom. Jag kan ligga och titta på honom när han sover, längta efter honom hela dagarna. Men ibland så vill jag bara slänga allt vi byggt upp. Dels för att jag ibland känner att han inte känner lika starkt för mig (eller så har han svårt för att visa det), och dels för att han inte uppskattar de små sakerna jag gör. Detta tar på mig, tar mig energi, gör mig svag. Jag behöver veta när jag gjort något bra. Jag har svårt att själv säga till mig "Detta gjorde du bra!". Jag behöver andra som gör det utan att jag behöver be om det. Och oavsett hur mycket jag älskar honom så är jag inte rädd för att lämna honom. Jag är beredd på att bli fri från bulimi varesig han är med eller inte. Jag ska klara detta själv och jag tänker inte låta någon stå i min väg. Jag är starkare än förr. Jag har låtit folk trampa på mig tidigare men jag har lärt mig att stå upp för mig själv.
Har precis kommit hem från stan med mamma, blev lite småshopping. Hoppar träningen idag då jag är trött och illamående. Ska ut och fika med flickorna ikväll istället. Hoppas ni oxå får en mysig kväll!
/Naa
yes yes
Jag har känt mig så fin idag. Inte alls massa "jag är fet och äcklig" känslor. Jag är vacker, du är vacker, vi är vackra!
Life's good
Ikväll så ska jag på inflyttningsfest hos B, som jag kännt i så många år och vi har alltid stått väldigt nära. Kommer vara ett gäng på 12-13 tjejer och det blir ingen utgång. Jag har tröttnat på Malmös uteliv totalt. Ska istället vara hemma, äta god mat, dricka gott vin och leka massa tramsiga lekar. Tjejkväll helt enkelt! Jag hoppas att jag kan hålla mig från maten och äter en normal portion. Och inte för mycket vin heller. Kämpa, kämpa, kämpa!
Imorgon ska jag jobba, börjar halv 11. Kanske går dit för att få min promenad. Tar nog en timme att gå. Sen på kvällen blir det middag ute med K, sen film (Gudfadern) och ett glas vin. Life's good! Hoppas ni får en bra helg och kämpar på! Nu ska det städas lite, sen hälsa på mormor.
/Naa
not again
Innan så hade jag några dagar då jag var missnöjd. 2-3 dagar i månaden. NU är det varje dag. Jag vill inte må såhär. Jag vill inte hata min kropp. Jag vill vara stolt över den. Den är ju fin. Och även om jag går ner så jag kommer i mina gamla jeans så kommer jag inte vara glad. Självförtroendet sitter i huvudet. Jag måste lösa detta. Vart kan jag vända mig?
Ska fortsätta läsa min bok nu och sen ikväll så ska jag dansa Samba. Hoppas ni har än bättre dag än vad jag har. Kram!
jeans-time
inställd träning
Ska sätta igång och plugga nu, har en bra bit kvar. Kramar!!
i did it!
Utmaning!
Namn? Naa
Längd? 156
Bor? Malmö
Hårfärg? Svart
Ögonfärg? Mörkblå
Pojk/ Flickvän? K - världens underbaraste pojkvän
Jag är född? Juli 1987
Favoritkroppsdel? Brösten, rumpan och ögonen
Favoritfilm? Guds Stad, Gudfadern-filmerna
Favorittv-program? SATC
Hur ser en vanlig dag ut? Skola, plugg, träning, träffa vänner eller K
Har alltid med mig i väskan? Mobil
Äter du tabletter i någon form? Nope, men ätit efedrin i 2 år fram och tillbaka
Vad är det olagligaste du gjort? Snattat underkläder när jag var 14, krossat glas på skolan, satt fyr på sophuset. Varit väldigt busig som ung :P
Har du några fobier? Gå upp i vikt
Värsta känslan? När mina matplaner och träningschema går fel. Känns som att hela mitt system kraschar. Att testa ett par byxor som visar sig vara för små (jag brukar alltid testa för små byxor för att "se" om jag gått ner. Oftast skapar detta stark ångest).
Människa som gör dig enbart glad? -
Jag vill vara? Bäst på allt. Vill vara bästa flickvännen, bästa vännen som alla andra ser upp till, snyggast, sötast, smartast .. jaa listan kan göras väldigt lång.
Bästa sport? Samba och Capoeira
Hur ser folk dig? Folk ser mig som lycklig och tror att jag har allt. Att jag aldrig fått jobba för någonting utan fötts med en guldsked i munnen. Det är nog så jag försökt att framställa mig hela livet.
Vad vill du helst ha nu? Ett friskt liv utan bulimi. Utseende- och prestationsmässigt så skulle jag nog vilja ha mycket, men det ska vi inte gå in på
Favoritblogg? Bloggänget med ÄS. Se länklista till höger
Vad har du för intressen? Capoeira, samba, läsa, bloggen
Din största last? Bulimin som upptar mycket av min tid, alldeles för mycket
Imorgon kommer jag? Skola 13-15, plugga, laga middag med K
Någon lustig vana? Mitt matbeteende som de flesta skulle varit chockade över. Äter alltid, alltid, alltid framför datorn om jag inte äter med någon annan. Alla mål är inräknade här haha. Otroligt mörkrädd och sover med lampan tänd ofta. Klipper tånaglar varje kväll.
Hur dricker du ditt kaffe? Dricker inte kaffe, men té. Måste vara i den största muggen som någonsin tillverkats
En hemsida som gör dig glad? Era bloggar. Ger mig motivation och instinkten om att jag är sjuk och att jag kommer bli frisk. Ni gör mig frisk!
Varför bloggar du? Skriva av mig. Kommentarerna får mig att vilja kämpa mer.
Skickar vidare Kajsa och Lisa R att svara på frågorna!
Cyanide and Happiness
...
Börjar att känna mig lite stressad inför skolan. Har en bok att läsa ut till på fredag och motivationen ligger på noll. Dessutom så har jag inte ens börjat läsa. Varför kan jag inte få ha kurslitteratur på svenska istället för på engelska? Hade gått snabbare att läsa och jag hade fått slippa slå upp svåra ord. Nää usch, ska inte klaga, jag har ju själv valt det.
Har inte tagit mig mod att skriva något på blanketten än. Det känns som att jag redan fått det jag velat. Jag ville söka hjälp och nu har jag gjort det. Men egentligen så har jag inte gjort någonting. Den ifyllda blanketten måste skickas in, granskas och sedan så får jag en kallelse. När jag träffat någon då kommer jag kunna säga att jag har sökt hjälp. Jag tänker att jag måste skriva snyggt på blanketten. Att jag måste skriva perfekt svenska, att jag måste prestera. Varför skulle detta vara viktigt? Personen som läser skiter fullständigt i om jag skriver som en kråka och stavar aldrig med två L. Jag är inte centrum i deras liv. De ska hjälpa mig som en del i sitt jobb, de ska inte granska min handstil. Men trots att jag vet detta, så ska jag skriva en kladd som jag sen ska skriva om på blanketten, med den finaste pennan jag har.
Sen så funderar jag att inte skriva att jag slutat hetsäta och slutat spy. Jag tänker istället beskriva mitt beteende när det var som värst. När jag hetsåt 3-4 gånger i veckan och när jag spydde varje dag. När jag grät mig själv till sömns varje natt medans jag klämde på mitt fläsk runt magen. När jag till slut inte vågade titta mig själv i spegeln. När jag baar gick runt i mjukisbyxor för att jag inte vågade testa mina andra byxor. Jag tänker framställa mig mer sjuk än vad jag är. Jag vill ha hjälp NU direkt. Jag vill inte bli placerad i någon väntelista (vet inte om de har sånna, men det skulle inte förvånat mig heller).
Nu så ska jag föna håret och gå lägga mig. Ska börja läsa min bok. Ska dessutom upp tidigt imorgon (8?) och iväg för ett grupparbete. Glöm inte att vi alla kämpar ihop och att vi alla är värda lika mycket. Vi förtjänar alla att bli friska och en dag kommer vi att bli det. God natt, Naa
"Your imperfections are what make you beautiful."
blanketten
Blanketten kom idag. Man ska fylla i sina personuppgifter och sedan har man 1/4 papper att beskriva sina ätstörningsproblem. Inget mer med det. Jag skulle behöva ett helt block för att beskriva mina problem. Jag skulle kunna länka till min blogg och era bloggar oxå. Vi alla befinner oss nästan i samma situation, eller i samma tanke- och beteendemönster. Hur ska jag skriva så att de inte bara sorterar bort min anmälan?
pirrrrrrigt
Ska göra mig iordning och promenara till skolan snart. Capoeira och Samba ikväll =D
Många kramar, Naa!
jag är vacker som jag är
Sen så slår det mig. Är detta ett normalt liv? Finns det någon garanti på att jag kommer må bättre när jag blir så smal? Notera att jag inte kommer nöja mig med att vara smal. Jag vill vara för smal. Jag vill att folk ska titta på mig och tänka "men snälla ät". Och då ska jag tänka att de bara säga så för att de önskar att de såg ut som mig. Min kropp är inte byggd för att vara så smal. Jag har stora lår. Inte tjocka lår, men muskulösa. Har tränat hela mitt liv och mina ben och rumpa är hårda. Jag har en timglasformad kropp, och inte en rak. Jag kommer aldrig att få de anorektiska låren, det är inte möjligt. Så varför kämpa för något som aldrig kommer bli? Varför inte bara acceptera det. Jag är vacker jag vet det inners inne. Många tjejer önska att de såg ut som mig, jag vet det oxå. Så varför vill jag misshandla den kroppen som jag egentligen älskar? Den kropp som jag kommer att åldras i måste vara stark och inte sjuk. Jag vill vara frisk och lycklig även om 20 år. Jag vill inte då behöva läggas in för att mitt skelett tagit så mycket stryk med alla dessa dieter och TRAMS! För det vi håller på med, är idioti. Det är inte sunt på någon nivå. Det är bara en snabbare väg till helvetet! Och jag tänker inte ta del av det. Jag är starkare än så. Ingen har någonsin kunnat sätta stopp för mig om jag har velat någonting, och bulimin ska inte heller få komma i min väg längre. Jag har gett en stor del av mitt liv till dig och nu önskar jag att du bara tog dina saker och gick din väg. Och kom aldrig mer tillbaka. Du är inte välkommen här och inte hos någon annan heller. trams ...
söndag
Festen igår blev lyckad och slutade med att jag och en tjejkompis gick vidare ut till Slagthuset. Blää, är så trött på Malmös uteliv. Kom hem till K vid 3-tiden och bråkade lite med honom. Jag hatar när han inte vill lägga sig när jag vill. Att han inte förstår att jag vill somna i hans armar och inte ensam i hans sovrum. Efter många om och men så la jag mig ensam och somnade till slut. Vet inte när K kom in och la sig, men jag vaknade på ena sidan, så långt åt vänster man bara kan komma på sängen, och han låg så långt åt höger som han bara kunde komma. Blev sams imorse och blev massa mys då. Sen gick vi upp och åt vår första frukost tillsammans på 2 veckor. Tur att han skippade fastan idag, men är man sjuk så behöver man inte. Han åkte iväg vid 2-tiden för att spela match. Själv så var jag på Capoeira träningen. Körde enbart akrobatik idag och håller på att lära mig massa nya volter. Ajj min rygg gör så ont just nu.
Precis ätit middag här hemma. Har saknat mammas mat. Hon gör så underbart god mat. Varför envisas jag hela tiden att skippa hennes mat för att själv steka min fettfria kyckling och wokade grönsaker. Efter ett tag så smakar det ingenting. Helt smaklöst. Ska försöka äta mer av maten mamma lagar, mums.
Ska iväg och fika med massa tjejkompisar nu. Länge sen vi träffades alla ihop. Saknar tjejgänget. Saknar alla skratt och alla skämt. Men man växer ifrån varandra. Alla har sina jobb eller skola med oregelbundna arbetstider. Sina killar och familj och andra vänner. Men ikväll är det vi! =) Sen kanske jag svänger förbi K. Han och killarna ska ha fotbollskväll och jag ska förbi och störa dem lite. Dessutom så vet jag att K har köpt cheesecake med choklad och hallon till mig. Är han inte underbar? Pratade massor om självförtroende imorse oxå, och jah tror att han börjar ana lite. Jag är redo att berätta. Måste bara samla mig lite.
...
Tänkt på en sak. Jag vet ju att det är möjligt att bli väldigt smal genom att sluta äta helt. Eller genom att äta extremt lite. Varför klarar jag inte av detta. Varför kan jag inte vara mer disciplinerad? Äta minimalt i en månad så har du säkerligen gått ner en bra del. Sen när du väl vill börja äta så kommer kroppen inte kunna äta så mycket. Den kommer ju ha vant sig vid att äta för lite. Det kommer att bli normalt då. Vågar jag försöka igen? Jag vill ju såå gärna nå min idealvikt.
Bli inte sura för att jag skriver såhär. Jag tänker inte ha en blogg där jag låtsas vara någon jag inte är. Jag tänker inte säga att jag är på bättringsväg när jag säkerligen inte är det. Jag överväger ju att sluta äta igen. Alla vet vi hur det kommer sluta. Men det spelar ingen roll hur mycket jag skriver att jag vet vilket misstag jag begår, så gör hjärnan lite som den vill. Jag kan säga att jag ska äta normalt, men sen lägga upp en barnportion till lunch. Skäms gör jag ska ni veta!
var god och försök igen senare ...
Hur svårt ska det vara att få hjälp? Jag blev igår skickad fram och tillbaka i en timme mellan olika personer som "jobbar" med folk som har ätstörningar.
Det är inte vårt område
Vem har skickat dig hit, det är helt fel
Vem har du fått detta nummer av? Det är ju direktnummer. Allmänheten ska inte ha detta!
Person A är på semester. Ring om två veckor
Bulimi? Va? Nää, det vet jag inget om. Hur har du fått detta nummer
Flera gav mitt ett specifikt nummer. Först så var det ingen som svarade på länge och sen så fick jag svar "Det är oerhört många som ringer just nu, var god och försök igen senare" Jag blev såå sur! Men tillslut så var det en äldre man som svarade, och jag kunde inte tömma min ilska på honom. Jag hade kommit rätt. Värst var ju att man bara kunde ringa till detta nummer en timme om dagen. Tack så mycket! En timme, perfekt, haha!
Han sa iallafall att han skulle skicka en blankett hem till mig som jag sen skulle fylla i och skicka tillbaka. Det jag skickar in blir min remiss, sa han (vet inte vad det innebär). Och sedan så skulle de ta kontakt med mig. Han sa att detta förmodligen skulle ta några veckor.
Usch, så dåligt. När man väl tar sig mod att söka hjälp så får man ingen hjälp. Pinsamt! Det kommer ta veckor innan jag blir kallad till något samtal. Det är hemskt. Jag tycker att sånt här ska gå snabbt som tusan. Systemet suger! Om de bara visste vilket mod som behövs för att våga ringa. Om de bara visste hur många gånger jag upprepade det jag skulle säga. Om det bara visste hur jag försökte dölja min darriga röst. Om de bara visste hur många gånger jag ringde och sen la på. Jag är stolt över att jag ringde. Jag är stolt över att jag slutade gråta, tittade mig i spegeln, slog numret och inväntade svar. Jag blev en starkare människa genom detta och jag sparkade bulimin några steg bak.
förvirrad
10:00
Jag är alldelses förvirrad. Måste få skriva av mig lite. Jag är ledsen och jag gråter. Jag känner mig ful och äcklig och alldeles för tjock. Jag vill inte äta mer, någonsin. Jag vill spy upp allt inom mig. Jag vill väga 46 kg. Inte mer och inte midre. Det är min idealvikt. Att väga 53 låter inte som mycket, men mitt BMI ligger på 21.8 och jag vill att det ska ligga på 19.
Jag och K har stött på lite problem och det slutade med att jag satt och grät hos honom igår. Han är hemifrån 12h om dagen. Dels har han sitt vanliga jobb, och dels fotbollen som oxå är ett jobb. Detta innebär att han är trött när han kommer hem och vill helst ta det lungt. Att det är ramadan och han fastar gör ju inte saken bättre. Han är extremt trött. Tre kvällar denna veckan har jag varit där och han har somnat vid 9 tiden på soffan. Roligt? Nej. Dessutom så bröt jag mitt godisförbud igårkväll. Blen några digestive kex och nästan hela mörka chokladen. Jag blev helt knäckt och började gråta. K vaknade, höll om mig, men jag grät. Inte för att jag kände mig äcklig utan mer för att jag bröt det jag försökt hålla hela veckan. Slutade med att vi gick och la oss och hade underbart sex. Det har vi heller inte kunnat ha under ramadan, vilket oxå skapar stora frustrationer. Jag kände mig i alla fall attraktiv och K sa det oxå gång på gång. Han märkte väl att jag behövde det. Sen frågade han mig igen varför jag hade så dåligt självförtroende och jag började gråta igen.
Imorse när jag vaknade så tänkte jag, fuck it jag har redan brytit mitt godisförbud. Så till frukost blev det 2 mackor med smör och ost, 2 kanelsnäckor och 1 snickers. Undra hur dagen kommer att sluta? Men nej, bara för att jag förstört det imorse så ska jag inte låta det förstöra hela dagen. Jag ska varken sväla mig eller hetsäta. Och jag ska inte äta onyttigt bara för att jag gjorde det imorse och igårkväll. Jag ska inte låta ett misstag ta mig tillbaka till ruta ett. Jag befinner mig inte på ruta ett, jag har kommit så mycket längre än så. Men nu vet jag inte om jag ska äta någonting här hemma vid 12, innan jag går till skolan eller om jag ska vänta och äta vid 3-4 efter skolan? Om jag tar lite filmjölk med havrefras kanske? Blir för mycket kolhydrater idag hur jag än gör. Eller om jag köper en joggi i skolan och dricker under lektionstid så kan det hålla mig tills vi ska äta. Lär nog bli så. Även en banan kan jag ta.
Funderar igen på att ringa till Ätstörningsmottagningen, men just nu är jag ledsen. Jag vill inte gråta i telefon.
Hoppar in i duschen nu. Kanske vågar jag ringa sen. Ska försöka att hållaa humöret uppe och tycka om mig själv idag. Skriver kanske mer senare.
10:40
Okej, jag ringde, men de skickade mig vidare igen. Gav mig något annat nummer. Tar tid att samla mig för varje gång jag ska ringa, usch
hmm ...
Blev två timmars promenad, då jag gick genom stan. Långtråkigt, ensamt och dålig musik i radion. Samtidigt känner jag mig nyttig. Synd att man inte ser kilon trilla av. Hade varit en rolig syn!
Imorgon så blir det en shoppingrunda i stan med två kompisar. Ett tag sen jag shoppade. Känner för ett par snygga höstskor. Inte dags än men om 2-3 veckor kanske det börjar bli lite kyligare. Sen får vi se vad mer jag hittar.
Usch, inspirationen till att skriva idag är på låg nivå. Vet inte riktigt vad jag känner. Inget godis idag heller. Vad beror detta på? Vart har suget tagit vägen? Jär är rädd att det gömt sig, men kommer komma när jag mist anar det. Jag är rädd att få börja om på nytt. Även om jag inte äter godis och inte hets- eller överäter så går jag inte ner i vikt. Varför? Är det inte detta som är meningen och målet?
Om 30 min sticker jag iväg till Samban. Sen ska jag iväg till K och umgås lite. Har saknat honom massor!
promenadix
jag kan, du kan, vi kan
Idag är min tredje dag utan godis och jag är väldigt stolt över detta. Men samtidigt rädd. Varje gång jag satt upp mål att inte äta någonting så har det slutat med att jag ätit alldeles för mycket av det. Jag kommer att äta om jag blir sugen, men det känns som om blodsockret hållt sig på lagom nivå. Och vad kommer hända om jag får i mig en bit? Kommer jag att ta alldeles för många bitar som kommer hamna i toaletten en stund senare? Jag vill ju inte hetsäta. Jag vill ju inte spy. Detta klarar jag. Jag vill inte tänka på mat hela tiden. Detta klarar jag inte. Men jag tror att med tiden, under förutsättningar att jag äter regelbundet och allsidigt, så kanske denna fokusering på mat minskar. Man kan ju alltid hoppas. För att jag vägrar tro att man är sjuk för alltid om man försöker bli frisk. Bulimi är ingenting jag fötts med, utan någonting jag utvecklat, vilket betyder att jag kan bli kvitt det. Jag kan bli frisk, du kan bli frisk, och vi ska bli friska!
Imorgon tror jag att jag ger ätstörningsmottagningen ett nytt försök. Har inte bestämt mig än. Måste veta vad jag ska säga. Jag ska ju klart säga som det är. Detta har jag inte berättat för någon, så jag vet inte hur det kommer bli. Jag kanske börjar förneka att jag är sjuk, och säger "jaja, det e väl inte så farligt, tack för mig, heej". Haha!
Imorgon är det lite plugg som står på schemat, sola, hälsa på mormor och dansa Samba på kvällen. Tack för era kommentarer, ni betyder mer än ni tror. God natt!
jag ringde ..
Klickade mig sedan in på Ätstörningsmottagningens hemsida där jag kunda skriva upp de nummer jag behövde.
Då var det första gången jag erkände för någon annan att jag har en ätstörning. Känns stort men samtidigt sorgligt. Det var ju min lilla hemlighet. Känns som jag blottat mig själv, även om jag aldrig sa mitt namn. Men nu kanske det blir enklare att säga det igen? Jag ska kämpa på!
Jag var ju inte redo för att prata, hur kunde hon bara koppla mig vidare? Jag trodde aldrig att jag skulle få prata med någon, jag måste förbereda mig bättre. Jag måste få någon slags kontroll över mina känslor. Jag kan inte bara börja gråta i telefon. Hon kunde frågat mig om jag ville att hon skulle koppla mig vidare eller om jag ville skriva upp numret.
Vad ska jag säga när jag får tag på någon där? Hur ska jag formulera mig? Vad kommer de fråga? Eller kommer jag bara att bli skickad vidare? Jag är kanske inte tillräckligt sjuk för att få någon hjälp? Jag har ju slutat hetsäta och spy, har jag då bulimi? Jag har läst att man ska ha spytt minst två gånger i veckan under två månader för att kunna få någon hjälp? Stämmer detta? Vart ska jag annars vända mig?
Tack Lisa R! Du ringde, och därför så vågade jag ringa. Jag kände att det var dags. Jag behövde en knuff. Jag kom inte i kontakt med någon, men det första steget var svårt. Jag ska bara fundera ut vad jag ska säga till dem, så ska jag ringa. Blir dock inte idag, jag är lite för skakig för det.
Tack!
Tack för alla svar på frågan till inlämningsuppgiften! Tänker nu att det var fel grupp att fråga om råd. Många av oss dricker vätska just för att fylla magen. Jag tror att jag dricker 3-4 koppar té om dagen och 2-3 liten vatten just därför. Sen inbillar jag mig själv att man behöver vätska, men när jag dricker så dricker jag inte i normala mängder. Min tékopp är 0.75liter, sååå.
Gott är det dock och det blir många toalettbesök. Sen så vet jag att både kaffe och té får igång magen och matsmältningen. Så visst var det kanske fel att ha en sån fråga på bloggen, då de flesta som läser lider av någon ätstörning.
Sitter hemma hos K fortfarande. Har lagat pasta och köttfärssås till oss ikväll. Blev jättemumsigt. K är trött och ligger på soffan och sover nu. Han ska köra hem mig idag, och glad lär han inte bli när jag väcker honom. Kommer bli skönt med skola imorgon, ska även få ut en ny inlämningsuppgift. Bra sysselsättning för mig.
Inget godis idag heller, förutom lite torkad frukt till mellanmål. Kanske inte räknas som godis, men det mesta som är sött brukar få mig att vilja hetsa. Håller jag på att bli helt bra eller? Nej, nej ska inte utmana ödet. Även om jag slutat hetsäta och spy så slåss jag med tankarna om det varje dag. Så ja, kanske är jag på rätt spår men jag är så långt ifrån frisk.
Hihi, K är så söt när han sover. Önska jag kunde ta bild och lägga ut på bloggen, men men, it's a NoNo!
God natt!
Varför dricker DU kaffe?
Taste my thoughts
Några av hand vänner kom över senare och vi såg film, Conspiracy. Ett tips, se den inte. Halva filmen var bra, och sen helt plötligt så förstördes hela. Känns typ som regissören fick slut på pengar i mitten och bara producerade trams efteråt. Lät bli godisskålen, och åt lite frukt istället. Vindruvor och plommon och fikon =) Mums! Jag var inte sugen på godiset, utan egentligen ville jag bara äta för saken skull. Hatar när det är så. Tack allihopa för era fina tips om att bara ta 10 godisbitar. Så länge jag inte väcker massa onödig uppmärksamhet så funkar det säkert. Jag är så dålig, har inte berättat för K än. Vad väntar jag på?
Ska läsa massa idag, och sedan skriva en liten rapport som ska in imorgon. Blir nog även en promenad runt parken och sen en promenad till köpcentret. Känner mig lite småförtyld, näsan är täppt och jag är allmänt hängig. K vill ha pasta och köttfärssås ikväll, så det får blir det =) Och en sallad till, vill jag ha!
Nu, plugg! Många kramar!
Tropa de Elite
Var på bio igår kväll med K och en nära tjejkompis. Vi såg Tropa de Elite. Jag älskar brasilianska filmer som handlar om gängbråk osv. Men det är hemskt att se att det springer omkring 8-åringar med vapen och sniffar kokain. Deras verklighet skiljer sig så mycket från vår. Tror inte riktigt att vi kan föreställa oss hur det är att leva i extrem fattigdom där varje dag är en fråga om överlevnad. Innan dess hade jag och K lagat middag. Entrecote med couscous och stekta grönsaker. Blev soppa till det. Gott, dock om köttet inte var riktigt genomstekt. Så lämnade halva kvar på tallriken.
På bion blev det en påse naturgodis. Efter 1,5 timmes långsamt ätande så började jag må illa och det höll sig resten av kvällen. Nu till min fråga, när man väl vet att man kommer må illa av att äta så mycket, varför fortsätter man? Varför stannar man inte när man känner att illamåendet kommer att komma, det första tecknet? Varför envisas man med att äta upp allt man har köpt?
Jag har börjat lära mig att ta upp rillräckligt med mat på tallriken, och även att ibland lämna kvar lite. Varför kan jag inte göra det med godis? Varför äter jag tills det är slut? Vill jag må illa? Försöker jag straffa mig själv på något sjukt sätt?
Försöker jag tränga undan att jag faktiskt är sjuk, eller äter jag och sen skyller på sjukdomen för att jag kan? Tänk så äter jag, för att sen kunna tänka "Jaja, jag är ju ändå sjuk, då gör man såhär". Tänk så var jag inte sugen egentligen men åt bara för att jag vet att jag är sjuk, och när man har bulimis så äter man? En kedjereaktion? Snälla säg att det inte är så!
I alla fall, har ni ett tips på hur man äter tillräckligt mycket godis, och inte tills dess att man mår illa och helst av allt vill spy? Alla tips är okej, även småråd kan hjälpa i långa loppet.
Gick upp klockan 8 idag, åt gröt med halv banan, två skedar keso och lite mjölk, gott! Ska städa lite här hemma och sätta igång att plugga. Ingen skola förrens på onsdag så blir mest hemmastudier. Ska även hinna med en timmes promenad. Får se om jag får med Å, hon gillar oxå promenader. Jag får ibland för mig att hon oxå har någon form av ätstörning. Hon äter otroligt nyttigt och pratar ofta om nyttig mat, skippar bröd osv. Får intryck om att vi förstår varandra. Samtidigt har hon viktnojor som liknar mina och många andras oxå. Hon kanske blir den jag berättar för om mina problem? Kanske kan vi hjälpa varandra?
Ikväll ska jag dansa Samba och Capoeira. Vi har lite nytt folk i gruppen och det känns spännande. Alltid skönt med nya vänner. Sen får jag se om jag ska träffa K. Det skulle vara skönt att få komma ut lite ikväll, kanske gå en lugn kvällsrunda, inte gjort det på länge.
Skrivs sen, kramar!
ashamed
Jag vet inte än om bulimi finns, eller om det bara är något jag hittat på för att få mer uppmärksamhet. Tänk om det bara är en inbillning. Tänk om man blir straffad för de fel man gjort tidigare i livet? Alla de gånger man kollat ner på andra tjejer och tänkt för sig själv "Ska hon verkligen äta på Burger King?".
Jag skäms för att ha tänkt så, och jag kan fortfarande göra det ibland. Förmodligen gör jag det för att själv må bättre.
Jag skäms!
Var det någon som såg Min stora kärlek i fredags som gick på kanal 5? Den handlar om en kille som tidigare varit utseendesfixerad gällandes tjejer, som får sin syn på tjejer helt förändrad. Han ser fula och tjocka tjejer som hur snygga och smala som helst. Självklart, när han får tillbaka sin "vanliga syn" så dumpar han denna egentligen tjocka tjejen som han var kär i.
Hur som helst så hade K's kompis bjudit över oss på middag och vi såg den filmen där senare. Jag frågade killarna om de någonsin hade kunnat ha en tjej som var överviktig. Gissa svaret? Precis! Jag började såklart att gräva lite i det, ville veta varför. Fick svaret att de inte tänder på henne, att de inte skulle kunna presentera henne för sina vänner eller sin familj, att hon var en tjej som inte kunde ta hand om sig själv. Och jag blev så ledsen, försökte att ändra deras synsätt, men det gick inte. "En tjej som inte ville/var kapabel till att ta hand om sig själv". MEN MEN, jag är ju inte heller det. Jag kan vara den tjejen en dag. Jag kan inte heller kontrollera en sådan naturlig sak som mat. Den här tjejen kunde inte heller. Jag försökte försvara henne med att säga att hon kanske var sjuk och inte kunde. Men folk som inte vet om ätstörnngar kan ju omöjligtvis förstå att det är möjligt. De undrar ju varför man inte skulle kunna kontrollera sitt matintag. Det undrar jag oxå. Men, jag klandrar de inte för att inte veta.
K undrar hela tiden varför vi tjejer är så utseendesfixerade. Haha, jag orkar inte. Jag måste berätta för honom om bulimin. Jag önskar att någon kunde göra det åt mig, för jag vill inte bli konfronterad sen. Jag vill inte att han ska sluta vara den han är. Jag vill inte begränsa honom gällandes någonting. Han kommer ju vilja hjälpa mig. Jag vet inte om jag kommer vilja ta emot den hjälpen.
Tänk att få vakna en dag och inte ha bulimi? Typ, man minns inte va det är ens? Tänk att låta en dag passera utan att tänka på hur många kcal något innehåller? Att träna för att det är kul, och inte tänka "Måste bli av med frukosten på 276 kcal".
...
Jag vet oxå att det är dags att berätta för K. Han måste få veta. Men jag skäms, jag kan inte ens beskriva hur mycket jag skäms. Jag saknar det ordförådet som krävs. Jag gråter när jag tänker på det. Jag vet inte om jag gråter för att jag tycker synd om mig själv eller för att jag inte ser något ljus länst bak i tunneln. Det är bara mörkt. Och jag ska kalla mig själv för en person som tar ansvar, när jag inte ens kan ta hand om mig själv. Jag kan inte sköta ett matintag, som ligger i ens natur. Om jag kan misslyckas med en sådan enkel och naturlig sak, så kan jag väl misslyckas med allting.
Läste även i boken att man måste sluta att ersätta måltider med mackor. Det gör jag ofta. Min lunch eller middag består ofta av en liten soppa och knäckebröd med keso och kalkon. Nyttigt, lättillagat och gott. Fast jag vet inte om det ens är gott längre. Jag kanske bara inbillar mig att det är gott för att jag vet att det är nyttigt.
Ska ta tag i mig själv nu, duscha, ta på mig något fint, äta en frukt och sen iväg med K. Ska jobba imorgon bitti, så måste även fixa matlåda. Tänker inte äta maten där, som bara består av mackor med ost och skinka, usch.
Hoppas jag inte gjorde er nedstämda genom att skriva såhär. Jag försöker oftast verka glad och positiv, men visst har vi alla våra dagar. Kram!
spinning around
Utgång igår, kom inte dit förenns 12, men det räckte väl. De flesta sa att vi behövde vara där 10 om vi ville komma in. Dock så känner vi de som jobbar där, så det löste sig snabbt ändå, och vi fick komma in efter någon minut. Helt okej där inne, tråkigt att de inte tog kort i baren. Så mycket dricka blev det inte, men lika bra. Ska till skolan idag så behöver vara mer fokuserad. Har redan läst 100 sidor ur min kurslitteratur och jag är väldigt stolt över det. Bättre att vara lite i förväg så det inte blir så stressigt sen, hehe.
Ikväll ska jag på Samba kl 8. J, min barndomsvän, ska följa med mig och testa på. Kul att få lite sällskap även om jag trivs att vara där själv oxå. Jag är inte direkt blyg av mig, eller inte alltid i alla fall. Får se om vi hinner ta en fika i stan innan träningen. Sen ikväll så ska jag träffa K. Vi löste ingen igår, men han bad om ursäkt för sitt beteende och det var allt jag ville. Det är viktigt att kunna erkänna sina fel. Jag har lätt för det, och säger att det var mitt fel även om det ibland inte var det. Jag försöker sluta med detta beteendet. Jag ska inte ta på mig saker som jag inte har förorsakat.
Lite städning nu, lite 'Asyl' och sen gå till skolan 12:15. Kram på er!
party tonight
Äsch, inte tänka på det. Ikväll ska det festas ju, wooohoo =D
Ta hand om er, Kramar!
. . .
gröt och mjölk . . . ?
Försökte hålla mig vaken igår med Lisa Marklunds 'Asyl' men blev för rädd vid två-tiden att jag la undan boken. Jag är otroligt rädd för sånna böcker men jag älskar att läsa. Sånt kan hända alla, och det är det som är det skrämmande. Vaknade vid 9 imorse och gick på en timmes promenad. Sen hem och åt gröt med banan och mjölk. Aldrig haft mjölk i gröt, men det var jättegott. Varför har ingen sagt det till mig?
Hade lektion mellan 13-15 och jag måste säga att jag tycker om min lärare. Han är väldigt förklarande och jag känner mig motiverad till att plugga. Så därför har jag suttit och läst i 2,5 timme idag. Den första boken heter 'Små platser - stora frågor' och är en introduktion till socialantropologin. Står mycket om hur vi människor fungerar och varför vi beter oss som vi gör. Skriver mer om det när jag kommit lite längre än till tredje kapitlet =)
Ska strax lägga mig och läsa Asyl. Längtat på det hela dagen nästan. Vill helst träffa K, men han är inte alls på bra humör och jag orkar inte bråka, så jag håller mig undan. Fast vi sågs inte igår heller. Hmm ...
i know i can
Jag har även blivit bättre på Capoeira. Man ser för varje gång hur mer kontroll man får över sin kropp. Och man orkar mer för varje gång. Lyckan bara rusar inom en när man sätter en spark som man övat på i en timme utan att lyckas. Sen bara kommer det och man förstår inte. Med vilja klarar man allt. Har man viljan och tålamodet så klarar man det. Kanske inte idag, kanske inte imorgon, men inom snar tid. Och det är så jag vet att jag ska klara mig utan bulimin. Jag har viljan och jag gör framsteg varje dag. Jag väljer ett liv utan den. Precis som jag valde ett liv med den. Jag blir starkare för varje dag. En vacker dag så har jag packat ner bulimin i en väska, bit för bit, och kan skicka iväg den. Jag är fri då. Men bara för att den dagen inte är idag, så ska jag inte framställa mig själv som ett offer. Jag är inget offer och bulimin är inte starkare än mig. Den dagen då man inte fokuserar på enbart mat kommer att komma. Den dagen då vi ser oss själva i spegeln och ser allt det vackra i oss, kommer att komma. Den dagen kommer, om vi har tålamod. Och det har vi eller hur?
Ni och era kommentarer gör underverk, tack så mycket!
Förresten, jag börjar bli lite orolig. Är det någon som vet vad som hänt med Becka? Kommer inte in på hennes blogg och blir lite fundersam. Jag behöver få läsa era inlägg för att må bra, det är det som gjort att jag börjat må bra. Och jag vill inte att någon av er ska försvinna, ni är guld värda tjejer!
First day at school
Idag började skolan och det var trevligt att träffa klassen. Vissa har slutat, andra har börjat. Kul med nya ansikten oxå. Första kursen heter Antropologi och handlar om människors sätt att tänka, även rasism och nationalism och så. Låter så kul tycker jag. Dock har inte böckerna kommit ännu, men de är väl på väg. Efter skolan så svängde vi förbi Gökboet och åt lunch. Blev en räksallad för min del och blev ganska mätt på ganska lite. Har bestämt mig för att lyssna mer på min kropp. Jag menar, åt för 1,5h sen, jag skulle kunna äta igen. Men är jag verkligen hungrig nu eller är det min kompis bulimi som är och hälsar på? Tänkte väl det. Jag vägrar låta henne vinna, hon har segrat alldeles för länge och det är slut på det. Hon är någon som jag inte behöver i mitt liv, någon som trycker ner mig och får mig att må dåligt. Sånna vänner behövs inte.
Klockan sex ska jag dansa samba och klockan sju så är det capoeira. Blir tufft, men jag tycker verkligen om det. Min grupp är helt fantastisk! Ni har hjälpt mig mycket med mitt självförtroende och genom att vistas med er så växer jag som människa. Ikväll fyller även en killkompis 21 så vi ska till Möllan och fira honom. Kommer att bli brått efter träningen. Jag kommer inte hinna äta riktig mat, men en måltidsshake får räcka. Vet att det inte är bra och att det kan trigga till hetsätning, men så får det vara. Blir nått glas vid på Möllan i alla fall och jag ser verkligen fram emot det.
Nu ska jag städa lite och diska, och sen iväg till mormor med en bra bok.
Hörs imorgon, kram på er!
