31 juli
Idag blir det stranden igen. Ska först iväg med K och köpa lakan och lite nödvändigheter så att han kan börja sova i sin lägenhet. De flesta av mina vänner har flyttat hemifrån och många även ihop med sin tjej eller kille. Jag blir oxå sugen på att flytta hemifrån, men jag är så rädd för att vara ensam. Vad gör jag om sjukdomen tar tag i mig och vägfrar släppa? Då kommer jag inte behöva smyga in mat i rummet, utan hela min hem kommer förvandras till ett förråd av mat. USCH! Hemsk tanke.
Var ute på Lilla torg igår med flickorna, sååå mysigt att bara gå ut en sväng och ta det lungt med enbart tjejer. Träffade på en gammal kompis som varit utomlands och pluggat ett halvår. Hon ahr gått ner massor i vikt och jag tyckte det var väldigt fint. Själv så mådde hon dåligt för att hon blivit så smal och ville numera inte ens visa sig på stranden. Jag som tyckte att det var så fint .. dumma mig
Ha en trevlig dag, nu ska jag steka ..
30 juli
Igår när jag vaknade så kände jag direkt hur matlusten kom till liv. Jag hann inte äta någon frukost utan tog ett havrekex. Jag var inte ens hungrig .. vilket var det värsta. Jag ville bara äta för saken skull. Vid 12-tiden kom vi till Köpenhamn, vilket skulle bli en shoppingdag. Det blev det oxå, men på något sätt så tänkte jag på mat nästan hela tiden. Det förstörde resan. När jag kom hem vid 8 så kände jag fortfarande samma känsla. Jag gjorde en fruktsallad på banan, persika och plommon. Sen hällde jag över massa honung. Mer än nödvändigt. Just då visste jag vad som var på väg att hända, men jag stoppade det. Jag gjorde annat. Jag gick ut en sväng med mamma och sedan träffade jag K. Jag klarade mig. Men nu tänker jag på vad som hänt om jag inte gått ut med mamma eller träffat K. Skulle jag ha proppat i mig massa skit för att sedan spy upp det, eller skulle jag motarbeta mina känslor? Varför kom känslorna tillbaka den morgonen? Var jag lite nervös inför dagen som skulle att komma i Köpenhamn eller vad hände. Det tog bara tag i mig. Jag har lång väg att gå innan jag kan säga mig vara frisk. Jag har många nya steg att ta fram, och säkert många tillbaka. Blir man någonsin frisk eller går sjukdomen i ide för att sedan blossa upp när man minst anar det?
Har legat på stranden hela dagen idag och även badat. Malmö är så underbart i sommartider. Åt middag nyss, blev ris med mozarella och tomat. Lite annorlunda, men gott. Ikväll blir det en sväng till Lilla Torg för ett glas vin.
28 juli
Har ätit glass idag, mums .. Inte alls kännt för att spy upp det eller att jag är tjock. Jag känner att det går framåt, att jag gör framsteg. Imorgon åker vi till Köpenhamn för att shoppa och äta god middag på kvällen. Mina föräldrar kommer även tillbaka fårn sin semester imorgon. Saknat mamma och pappa då de varit i Bosnien i 3 veckor. Äntligen någon som tar hand om mig lite =)
God natt
28 juli
Nu har det gått fyra dagar sen jag hettsåt sist och det känns skönt. Var gång jag tänker att jag känner att jag vill äta så stället jag mig frågan om jag verkligen är hungrig eller om jag bara är rastlös, trött, ledsen, glad, uttråkad osv. Jag lämnade till och med mat kvar på tallriken under den korta resan och det var länge sen jag var så stolt. Känns som att jag är på bättringsväg, men jag vet att det kommer ta lång tid innan jag är helt frisk.
Har läst blogget bulimifri.blogg.se nästan helt från början. Det är en kvinna som själv håller på att bli frisk och som ger andra ett hopp om att det går. Ett tips som hon ger är att man ska tugga länge, nästan så att maten blir heelt sönderdelad. Man känner mättnadskänslan snabbare då och äter inte lika mycket. Jag har gjort detta hela helgen och jag har inte känns den här äckligt mätta känslan som jag brukar. Lite grann, men det kanske bara var mättnadskänslan. Känns som att jag inte längre kan skilja mellan att vara mätt och att vara proppmätt, precis som att det är svårt för mig att skilja mellan hungrig och inte hungrig. Den bloggen har gett mig inspiration och lite hopp tillbaka. Tack!
25 juli 2008
Jag har sjukat mig från jobbet idag, skulle varit där kl 6, men jag kan inte gå dit och må såhär. Ångesten har inte släppt. Varför gjorde jag så igår? Varför gjorde jag det när jag visste vad konsekvenserna skulle bli? Jag visste ju att jag skulle få ångest och inte kunna sova och få ännu mer ångest dagen efter ... Hur bryter jag mig loss ur detta?
K kom vid 3-tiden inatt tror jag, och han märkte att jag var ledsen. Jag sa att jag behövde få berätta något för honom och han ville veta direkt ju .. Har du varit otrogen? Ska du göra slut? Hur berättar man något sånt här som tynger en så mycket?
Jag är så rädd att inte bli tagen på allvar, att folk ska tänka 'skyll dig själv', att de inte ska se det så allvarligt som jag vet att det är. Jag har svårt för att prata om det, tårarna kommer bara att rinna och jag kommer inte att få ut det jag velat från första början. Hur kommer reaktionerna mot mig att vara senare? Kommer man att tycka synd om mig. Jag vill inte det, jag hatar människor som tycker synd om andra. Jag vill inte framstå som den svaga som folk klappar och skakar på huvudet åt. Jag går itu.
Hur kunde jag låta detta hända mig? Hur kunde jag vara så svag? Jag tappar hopp, mer och mer för varje dag. Jag önskar att det fanns någon som visste utan att jag behövde berätta, någon som frågade och jag behövde bara nicka.
Idag vid 3 åker jag iväg till Ronneby på spa-weekend. Det är K's fotbollsslag som har bjudit dit dem över en helg, och de skulle ta med sina flickvänner. Jag vet att jag kommer klara mig, jag kommer inte vara själv. Jag kommer inte kunna sätta mig i ett hörn och vräka i mig. Det kommer finnas annat att göra. Jag önska att jag aldrig fick vara ensam mer. Kanske skulle jag då lättare ta mig ut, eller så kanske mitt beroende har övergått till andra former. Förr eller senare måste man lära sig att vara själv, att gå nya steg och inte i gamla fotspår eller bakom andra.
På något sätt känns det enklare nu när jag fått skriva av mig lite, jag tror att jag kommer fortsätta denna bloggen, detta kommer att bli min form av dagbok. Jag kanske mår bättre såhär. Nu ska jag smörja in mig med jordgubbslotion, klä på mig, städa, packa väskan och sen väcka K så vi kan äta frukost.
/N
24 juli 2008
Tills idag. Jag tror att det beror på att jag känner att jag varit duktig och typ vill 'unna' mig något extra. Imorse efter min dagliga morgonpromenad, på cirka 1h så kom jag hem och fixade iordning frukost. Det blev en halv banan, ett päron och ett plommon med vanlijjoghurt och ne macka till det, men två skivor ost och kaviar, ganska mycket kaviar. Jag satte mig vid datorn och åt, jag var rätt hungrig, då min kvällsmat bara bestod av en halv ananas, vilket inte är så mättande i längden, men gott var det.
Efter min frukost och lite läsning på datorn, så gick jag och hämtade en skål med saltade jordnötter. Jag 'unnade' mig detta, vilket jag visste inte var bra. För när jag väl börjar så vet jag att det itne finns något slut på det. Efter det blev den en dusch och sen fram med chokladasken. Jag åt den sista våningen, vilket kanske var 12-13 bitar. Egentligen var bara de första goda, sen åt jag bara för att jag kände att jag måste äta hela chokladasken.
Jag åkte till jobbet strax innan 12 efter ett litet tjafs med K. Väldigt onödigt, men jag behövde få tänka på annat. Jag visste att jag skulle falla i hetsätningen om jag inte försökte fokusera på annat. På jobbet klarade jag mig bra. Jag hade ingen matlåda med mig så vi åkte iväg och handlade Hamburgade med bea-sås. Jag äter aldrig hamburgare vanligtvis. och aldrig Bea-sås. Detta började locka fram känslorna och suget på mat ännu mer men jag försökte hålla mitt lugna på jobbet. Jag visste att när jag väl kom hem så skulle jag vara ifred och kunde äta precis vad jag ville., och hur mycket jag ville ..
Blev först 1 liten rockyroad glass, sen en nougatkaka och sen Plopp 70% .. Gott var det. Satt och tittade på 5 avsnitt av Gossip girl och åt. Sen Blev det mozarellaost, taccochips, jordnötter, joghurt, frysta björnvär, cornflakes .. ja listan kan göras långt. Som tur är så är mina föräldrar bortresta så det finns inte lika mycket mat som det vanligtvis brukar finnas.
Nu sitter jag här 2 timmar efter jag ätit klart och skriver. Ångesten är inte lika stark som den ibland har kunnat bli - jag har inte spytt upp maten, men jag mår väldigt dåligt. Jag är illamående och önskar att jag aldrig äit som jag ätit. Jag kunde istället ha gått ut och satt mig på en uteservering med mina vänner och trängt undan mina känslor för maten, men det var starkare än mig.
Jag är en så stark person på utsidan, är en som alla kan vända sig till, som aldrig själv är ledsen eller mår dåligt, som är den som ställer upp och aldrig viker sig. Jag älskar att framstå på detta sätt.. Men inombords är jag så liten att jag knappt syns .. jag finns inte
Nu ska jag gå lägga mig med denna ångest och försöka att glömma att det någonsin hänt. Imorgon ska jag vakna upp och försöka ta ett nytt steg mot sjukdomen. God natt
Jag lider av bulimi
Detta var nog det svåraste att skriva. Aldrig tidigare har det känts så svårt att knappa på tanagetsbordet som nu, men jag vet att om jag ska klara mig ur detta så måste jag erkänna det för mig själv.
Jag är sjuk och jag behöver hjälp.
Jag har under en längre tid trott att jag ska klara det själv, bara att komma genom de första dagarna, och sen skulle allt falla naturligt. Men det slutar bara med att suget kommer och tankarna virrar sig runt maten, och en tugga och sen är jag tillbaka på ruta ett. Tillbaka på ruta noll ..
Jag har alltid brytt mig om hur jag ser ut och jag har haft ett väldigt bra självförtroende. Jag är en tjej som många önskade att de såg ut som, det är jag emdveten om. Men de vet inte hur dåligt jag mår egentligen. Jag älskar känslan av att de tycker att jag är snyggare än dem, detta är vad jag bygger mitt självförtroende på. Och jag skäms för det!
Det började för 2 år sen, nybliven singel, 18 år gammal, fick börja festa på riktigt. Det blev viktigt för mig att vara den snyggaste i rummet, annars kände jag mig inte bekväm. Jag började dejta en kille, som började säga till mig att jag blivit lite tjock, då vägde jag 46 kg, vilket var väldigt normalt då jag bara är 156cm lång. Detta ledde till att jag började äta efedrin. Detta blev oxå starten för min bullimi. Under 2-3 veckor åt jag efedrin och gick ner bra i vikt, men sen började jag bara äta, och jag åt i två veckor. Jag åt allt, allt som du kunde äta som innehåll mest socker, fett och kolhydrater. Jag brukade längta hem så att jag kunde få äta. Detta var ingenting som märktes utåt, då jag framför mina vänner framstod som den duktiga och hälsosamma flickan, som bara åt sallad och aldrig choklad och onyttigheter. Men så fort jag kom hem och var ensam, så smög jag in mat, mest choklad, i mitt rum och satt och åt i min ensamhet tills jag var tvungen att gå på toa och spy upp det. Den värsta ångesten kom efter jag spytt upp allting, min själ kändes tom, jag kändes tom, tårarna rann och panikattacker tilltog. Ångesten tog tag om mig och kastade mig mot väggen samtidigt som den sparkade mig i magen. Jag grät och grät, och sen ställde mig framför spegeln och sa till mig själv hur tjock jag var. Sen drack jag massa vatten så att jag kunde spy upp ännu mer .. Så kunde det fortsätta i flera timmar, och till slut var jag så utmattad att jag gick och la mig.. På morgonen började jag min dag på nytt, genom att gå ut och gå, sen åka till jobbet, äta nyttigt hela dagen, träna på eftermiddagen.. Kvällen kom, jag blev ensam, och hela hetsätningsprocessen upprepades, gång på gång. Jag kom in i en cirkel som jag hela tiden trodde att jag kunde bryta, bara om jag ville tillräckligt mycket. Ack så fel jag hade ..
Nu två år senare, 6 kg tyngre, inser jag vad jag har gjort. Jag har mått så psykiskt dåligt under dessa år, utan att veta varför. Varför hetsäter jag? Jag vinner ingenting, jag mår bara dåligt av det. Jag började för ca en månad sen att läsa lite om ätstörningar och insåg att de flesta symptomerna stämmer in på mig. Jag lider av Bullimi (fortfarande svårt att knappa in på tangentbordeet). Jag sa då till mig själv att detta måste ta slut och grät så mycket, då jag insåg att jag var sjuk.
Jag är sjuk, precis som en alkolist, en narkoman!
Vart vänder man sig? Hur börjar jag må bra igen? Jag vill ju inte detta, men det känns som att jag väljer det själv. Känslan är så stark att jag inte kan hålla emot. Jag spricker innombords.
Med denna blogg ska jag följa min resa ur detta. Jag ska klara det, och jag ska söka hjälp! Imorgon ringer jag Overeaters Anonymus, de ska vägleda mig vidare. Jag måste intala mig själv om att detta är starkare än mig, att jag itne kan klara allting själv. Jag ska bli en bättre människa, en frisk en!
