Min kropp och jag
Men vi har redan börjat ställa till med problem för varandra. Ju bättre vi samarbetat och ju längre vi kommer ifrån ätstörningen, desto mindre lycka känner jag. Jag känner mig nedstämd och känner att orken inte räcker till då. Jag börjar gråta över små saker. Jag gråter när jag läser era bloggar och era kommentarer till mig, när jag skriver själv, och mestadels så fort jag är ensam. Hur ska jag komma åt detta problemet? Jag har accepterat ätstörningen och jag ser framåt, men jag vet inte om jag kan acceptera mitt nedstämda jag. Ofta tänker jag "är du ledsen för att du tycker synd om dig själv?" Och jag vet inte. Det känns som att jag alltid har varit glada jag, och nu har jag en anledning att vara ledsen och nu är jag bara det. Mamma berättade för psykologen igår att jag var mycket gladare innan. K tycker att jag var mycket gladare innan. Min bästa tjejkompis, som jag åt middag med igår, frågade varför kag verkat så ledsen på senare tid. De säger att det ser ut som om jag ska börja gråta även om jag skrattar och ler. Ögonen ljuger visst aldrig, de speglar insidan. Hur länge ska jag orka? Tänk om det blir värre? Tänk om det aldrig blir bra?
Det är skönt, nu hoppas jag att det kan peppa mig lite extra! Och du, kämpa på idag, det är onsdag och en helt ny dag! :)
Jag känner att jag måste skriva det här till dig, för jag känner likadant, är inne i den där perioden nu.
Det finns en tid för sorg och ilska, när man gråter och hatar, är bitter över allt som gör ont och känner att det aldrig kommer att bli bra.
Men den perioden kommer också att ta slut, även om det kan vara svårt att tro nu. Det är okej att vara ledsen och sörja, men det kommer inte att hålla i sig för evigt. Vi har varit förjävliga mot oss själva, och det är inget man bara viftar bort i en handvändning.
Bättre tider är på väg, vännen,
Tänker på dig,
KRAM
Jag känner med dig, det är förjäkligt när man ramlar så där, men det är bara att resa sig och borsta av sig igen!
Angående bilderna så har jag velat fram och tillbaka länge, men de där bilderna var så passande till texten :)
Det här kanske låter lite klyshigt, men den här nedstämdheten var kanske nedtryckt av bulimin förut. "Här kommer alla känslorna på en och samma gång"..hehe förlåt;)
Dessutom får kroppen och hjärnan mer näring och orkar tänka och känna. Jag tror att vår hjärna har nån sorts överlevnadsmekanism som gör att vi kan skjuta bort nedstämdhet/ångest, tills vi är redo att stå ut med den och arbeta med den.
Såklart kommer du bli bra! Du är samma person som innan!
Nu är tid att sörja, sen blir tid att le. Jag tror verkligen att det är så. Du håller på att lära dig att lyssna på din kropp och dina känslor. Det är nog mycket nedstämdhet som samlats och tryckts ner långt in. Nu kommer allt ut, men någon gång kommer de gamla sakerna ta slut och du kan se framåt igen.
Hehe, det där var sjukt flummigt. Så går det om man jobbar hela dan... Jag skickar kommentaren ändå, så får du ta åt dig vad du vill ur den ;)
Vet du va... Det är inte konstigt om du inte är glad hela tiden. Att ta sig ur en ätstörning tar på krafterna. Innan har du nog inte tillåtit dig känna efter. De kommer bli bra! =) Fortsätt kämpa! Kram!
