Saphary

Idag ska jag börja skriva i "jag-är-bra-boken". Idén kommer från Mia Törnbloms Självkänsla Nu! och jag tror att detta kommer vara väldigt givande för mig. Vi är så dåliga på att de de bra saker vi gör både för oss själva och andra. Det är lätt att tänka att man är misslyckad och inte värd någonting. Men tänk på alla bra saker vi ändå gör. Leendet du gav till mattanten i affären kanske förgyllde hennes dag. Att du gav någon en komplimang eller bad någon om ursäkt är oxå bra saker man gör. Vi är alldeles för hårda mot oss själva, och jag vill ändra min uppfattning om mig. Jag vill vara snäll mot mig själv och inte trycka ner det som är bra i mig. Jag vill kunna leva som jag lär och bli en mer positiv och glad människa. För vet ni vad? Jag är faktiskt bäst på att vara jag och det finns ingen som kan vara bättre på att vara jag. Du är oxå bäst på att vara du!

Idag har jag tagit sovmorgon till 10. Minns inte när jag gjorde det sist på en vardag. Går alltid upp 8, oavsett om jag har massa att göra eller ingenting. Kanske hade varit bra för mig om jag sov lite längre de dagarna jag var ledig.

Var ute med K igår, och åt tapas. Väldigt mysigt, ingen ångest, ingenting. Är det så det ska vara? I sånna fall så är det så jag vill ha det.

Ju längre tid det går, desto mer inser jag att jag kommer att bli frisk. Helt frisk. Om det är någonting jag aldrig ska ge upp så är det mitt tillfrisknande. Det finns inget annat! Att fortsätta vara sjuk är inget alternativ för mig. Och jag har gjort sånna otroliga framsteg och jag är väldigt stolt över mig själv. För 5 veckor sen var jag på mitt första möte på Ätstörningsmottagningen. På dessa 5 veckor har jag blivit så mycket starkare och tryggare i mig själv. Jag har ett val, och det är min skyldighet att välja det som är bra för mig. Jag väljer mitt liv, jag har full kontroll över de valen jag gör.
 Jag kan välja att sluta äta, i hopp om att bli smal. Indirekt så väljer jag att fortsätta vara sjuk och till och med bli ännu sjukare. Jag väljer att slippa ångesten idag, att skjuta den till imorgon, för att sen imorgon skjuta den vidare. Men den måste få komma någpngång.
Nej, istället så väljer jag att äta mina mål, oavsett ångesten. Jag väljer att möta mina rädslor för att komma över dem. Jag väljer att skippa träningen om jag inte är på humör för att gå dit, att skippa min promenad om vädret är skit och jag helt bara vill ta det lungt hemma. Jag väljer att sluta tvinga mig själv till att göra saker jag egentligen inte vill. Jag väljer att sluta stressa upp mig för minsta lilla sak och alltid tro det västa. Jag väljer att börja älska mig själv, trots mina brister. Jag väljer att acceptera att ingen människa är perfekt, och därför så är inte jag heller det. Jag väljer att ändra mina ideal så att de kommer närmare verkligheten, istället för att ändra verkligheten så att den passar idealet.
Jag väljer att leva ett friskt liv. Ditt val står i dina händer!

Har även köpt på mig massa snygga underkläder idag. Har alltid älskat vackra och söta underkläder och tycker att det är väldigt viktigt för hur jag mår. Jag känner mig lite finare. Till och med när jag var helt nere i äs-träsket och gick hemma hela dagarna i sunkiga kläder, så var vackra underkläder ett måste.

Vi får se vad K säger, hmm =)

God morgon!

Kom att tänka på en sak precis. Förutom att ha haft oturen att få bulimi, så har jag haft tur. Jag fastnade aldrig så djupt och jag sökte hjälp innan det var försent. Jag insåg vad som höll på att hända, genom att läsa era bloggar. Jag tänkte "jag kommer att må lika dåligt som hon och hon och hon". Och jag ville inte detta. Sen har jag även haft turen att träffa en kille som fick mig att känna mig fin och må bra. Jag kände inte att han skulle döma mig om jag gick upp eller ner, så jag la det lite på hyllan. Hade jag varit singel kanske det hade varit andra bollar. Under mitt 1,5 års singelliv, så har jag dejtat svin. Killar som slängt fram pengar och kört fina bilar. Killar som velat ha mig som en trofé när vi var ute. Killar som hade så mycket stolthet att de inte kunde säga något vackert till mig utan körde sexistiska skämt och nervärderade. Jag kände att jag behövde vara fin, för annars skulle jag bli ensam. Jag offrade hela min själ för att bli vacker för dem. Men inuti kände jag mig så ful och så smutsig. Vad är det med oss tjejer när vi dras till sånna skitstövlar? Vad är det för bekräftelse vi söker? Jag tycker att mitt beteende var pinsamt och det tyckte mina vänner oxå. Men jag fick en slags "respekt" i dessa kretsar, som jag aldrig mer vill komma i kontakt med. Och hade jag varit kvar här, då hade jag säkerligen varit mer fast i bulimin än jag är idag, det kan jag garantera.

Nu har jag en kille som värderar mig, inte utifrån mitt utseende, utan utifrån min själ. Han tycler att jag är en underbar människa och han älskar mig för den jag är. Han vill inte att jag ska ändra mig, för hade han velat det, ja då hade han säkerligen inte varit med mig.

Träffa inte den första bästa killen som dyker upp, utan vänta, din tur kommer oxå. Och du lär märka när det är på riktigt!

Jag måste säga att jag blev klar med min hemtenta idag, som ska in på onsdag. Jippy, ledighet! Ska bara fixa lite inför redovisningen men sen är det slut, skolfri i 11 dagar. Dock ska jag jobba 9 av de, så det blir ändå inget slappande hemma. Idag har jag även varit på biblioteket och lånat lite fler böcker. Att läsa gör mig avslappnad. Men även där känner jag ibland att jag måste prestera. Måste läsa ut x antal sidor eller berätta för andra vilken bok jag håller på att läsa. De andra tycker självklart att jag är duktig som har tiden och orken att läsa. K undrade om jag skulle hinna läsa ut de 5 böckerna på en månad, och litteraturen till den nya kursen. Ja, sa jag, lätt som en plätt. Att jag aldrig lär mig. Blir så besviken på mig själv när jag inser att vissa av de sakerna jag gör är så onödiga. Visst är det skönt att läsa, men vem gör jag det för?

Jag och K låg kvar i sängen lite imorse och pratade framtid. Det känns konstigt måste jag säga. Jag har aldrig vågat tänka så långt fram. Jag har bara tänkt deet kommer när det kommer, och att jag itne riktigt bryr mig. Jag har en vision att det inte finns en människa som skulle klara av att leva med mig, så krävande och jobbig som jag är. Efter är att läst lite i Törnbloms Självkänsla, så ser jag att det är min dåliga självkänsla som pratar här. Klart att jag är värd det bästa och klart kommer jag att få dela mitt liv med någon!

Har ätit middag med K, och varit på capoeiran och samban idag. En perfekt måndag helt enkelt!

Fredag, lördag och idag är matångestdagar, där jag får ångest över allt jag äter, men jag äter ändå. Gårdagens middag och dagens frukost ledde till en sån mätt-känsla som jag inte kännt på länge. Jag har helt enkelt inte vågat äta mig riktigt mätt. Igår så hade vi gäster hemma och det blev massa plockmat. Dessutom så var jag bakis så jag kände varken hunger eller mättnad speciellt bra. Bakfylle-dagar är alltid ångestgivande då jag tycker att sprit, i vilken form som helst, är onödiga kalorier och jag tror att man kommer gå upp 5 kg att ett glas vin. Fel har jag kanske, men jag känner mig lite större idag än i veckan. Imorse bakade vi även en nyttigare form av scones, vilka var väldigt goda. Jag vet inte länge om jag äter för mycket eller om det bara är ångesten som talar. Jag tror på det andra faktiskt, men men, känsla och verklighet behöver inte vara detsamma. Ikväll ska jag och K dessutom ut och äta middag. Vi har vår halvårs-dag idag, så det är inget att avböja eller skippa, hur mycket jag än hade velat. Men jag ska hålla mig ikväll, jag ska försöka i alla fall. Blir tapas på underbara Mosaik, mums!

Sitter hos K och skriver hemtenta för fullt. Har regnat hela dagen, så jag kommer att skippa akrobatik-träningen. Orkar inte ens ta mig ut ur huset.

Konserten igår var riktigt grym. Träffade på hans mamma och storebror och det var väldigt trevligt att prata med dem. Hans mamma hade fått nytt jobb och storebrorn hade blivit pappa. Ojj vad mycket som kan hända på två år. Själv har man fått bulimi, haha!

Stack vidare till K sen där han och hans kompis var och tog det lungt. Lite rosévin och sen befann vi oss på Buddha Lounge. Och jag hade så roligt, jag kände mig så avslappnad. Kände inte alls att folk tänkte illa om mig och tyckte si och så om mig. Äntligen, äntligen, ser jag delar av mitt liv komma tillbaka.

Imorse åt vi god frukost tillsammans och nu är jag hemma och ska plugga.

Ett tips på bra bok som jag läser just nu är Mia Törnblom - Självkänsla nu!

Ikväll ska jag på en liten konsert. Det är nämligen mitt ex som blivit väldigt duktig. Han var duktig innan oxå, men under den tiden i mitt liv så var jag ett svin som ständigt påpekade för honom att han inte dög för mig. Jag tryckte ner honom för att må bra själv. Vad säger det om mig som person? Men det är 2 år sen vi gjorde slut och vi har självklart pratat ut och han har förlåtit mig. Jag vet inte om jag har förlåtit mig själv helt för det jag gjorde mot honom. Tänk er det hemska en människa kan säga till en annan, det var jag. Men han stod vid min sida och han älskade mig när jag hatade mig själv mest av allt. Han är en helt underbar person! Hur som helst så ska jag på hans spelning ikväll och stötta honom. Jag vet att det betyder mycket för honom att jag är där och jag vet att han ibland fortfarande söker bekräftelse av mig. Och jag har lärt mig att vara en bättre människa genom att börja vara snäll mot honom. Och det är jag stolt över. Mitt beteende är ett bevis på att man kan ändras till både det bättre och det sämre.

Har även haft en kompis över idag, en underbar tjej som jag känt i 12 år, dvs. sen jag flyttade till Malmö. Även om vi ses sällan så är hon en av de som står mig närmast och som jag aldrig tvekat om att ringa. Vissa människor blir man glad över genom att bara se dem.

Nu blir det dusch, och sen middag. Hoppas ni får en bra fredag, jag tänker på er!

Flickor (ni vet vilka ni är), ni är guld värda och jag tror starkt på er!!

Imorse var jag på möte på ÄS-mottagningen. Målet nu är att vi ska ses en gång i veckan och jobba med maten och främst med tankarna. Det är i huvudet allt kommer till och det är där jag måste jaga iväg det från. Vi pratade väldigt mycket om hur man ska ta itu med den hemska rösten i huvudet. Det är inte lönt att vara osams med den, utan vi ska samarbeta. Jag ska fråga mig själv varför jag känner som jag gör.

Vi tog bowlingen i lördags som ett exempel, där jag blev ledsen och ville åka hem. Hon frågade mig varför jag blev ledsen. Jag sa att jag inte tyckte att jag förtjänade mina vänner tid, att i och med att jag var så dålig på bowling så skönt mitt människovärde, jag var helt enkelt inte nöjd med mig själv för att jag inte var bäst på att bowla. Hela min självbild rasade. Jag ansåg att eftersom jag inte var bäst på att bowla så var jag misslyckad. Sedan kom vi fram till vilka alternativa tankar jag istället hade kunnat tänka. Vi skrev upp att jag istället borde tänka att jag är bra precis som jag är, att jag inte är intresserad av bowling och därför inte behöver vara bra på det, att jag inte kan vara bra på allting, att vara bra på någonting inte ökar mitt värde som människa, att jag inte var där för att visa mina bowlings-skills utan för att umgås med mina vänner då bowling bara var en social sak och att mina vänner ville ha med mig oavsett om jag var ledsen eller glad.

Detta fick mig att börja fundera lite över hur viktigt det är att ta itu med sina känslor och att försöka byta ut de elaka rösterna inom sig mot lite snällare röster. Varför skulle jag vara värd mer om jag var duktig på bowling? Varför ska mitt värde som människa bero på min presentation i bowling? Är jag mer värd om jag slagit två strikes? Eller 3? Eller 5? Är de som fick mindre poäng än jag, mindre värda? Nej, självklart tycker jag inte det, och sjävklart så är jag lika mycket värd oavsett vad jag har för poäng. Jag menar, hur kan jag låta något sånt påverka hela min helg? Hur kan jag låta en sådan skitsak göra mig ledsen och få mig att tvivla över mitt värde.

Det är i alla fall sånna känslor som vi ska jobba med och det känns lite roligt. Jag tror att jag fixar det.

Matmässigt idag, så gick det bra, ända till nyss typ. En liten skål med naturella nötter och torkad frukt. Men sen gick jag och hämtade mer, och sen 4 rutor 90% choklad. Så mörk choklad är inte ens gott i sådana mängder. Jag mår illa, och även fast det inte var mycket, så vill jag mest av allt spy just nu. Men jag vet att nötter och choklad inte kommer upp, jag har får lång erfarenhet av sånt. Jag ska i alla fall inte stoppa fingrarna i halsen, utan ska sen idag även äta en middag. Jag hoppas bara mitt illamående går över. Jag ska inte låta detta förstöra min dag, ingen chans. Jag får inte och jag ska inte. Om jag ska vara ärlig, jag har inte tid för att låta det förstöra min dag. För då kommer imorgon oxå att vara förstörd och söndagen oxå. Och det är för mycket för mig.

Jag har pratat ut lite med K om lite "problem" mellan oss, och det känns skönt att få det gjort. Ett bra förhållande bygger på att man kan konversera med varandra och berätta saker som inte står rätt till. Och jag vet att han försöker förstå, men att även han har svårt med känslor.

Och ni som skriver till mig "fan vad bra det verkar gå för dig, du är frisk ju". Jag vet att jag kommit väldigt långt och jag är stolt över detta, men om ni visste hur mycket betänktetid ätstörningen tar. Det finns inte så mycket tid att skriva och jag skulle behöva skriva konstant för att få ner alla mina tankar som flyger runt. Det är svårt. Jag kan ibland inte plugga för att jag tänker på annat så mycket. Jag kan inte ha en längre konversation med folk för att jag försvinner i mina egna tankar. Det påverkar skolan, jobbet, träningen, familjelivet, min relation till K och mina vänner. Jag är där, men samtidigt är jag långt borta. Blicken försvinner. Jag tittar men jag ser inte. Jag lyssnar men jag hör inte. Men tro inte att jag tappat hoppet och ingen av er ska heller tappa det. Bulimi är ingen fiende och inget vi ska besegra. Vi ska bara lära oss att vända på det hon säger och filtrera bort det. Vi ska lära oss att lyssna på kroppen och förse med det den vill ha. Jag tror att det är möjligt, vad tror du?

Det blir en promenad med en kompis nu. Solen skiner och jag har pluggat i 4 timmar och tycker att jag förtjänar att få komma ut lite. Sen ska jag hem och fortsätta plugga. För första gången så känner jag ingen stress över hemtentan. Jag tar det lungt och det är nästan lite roligt. Kan det vara så att hur man mår på insidan speglar allt annat. Jag mår bra idag och därför så tror jag att jag kommer fixa tentan. Men hade jag varit ledsen så hade jag tyckt att allt jag skrev var värdelöst och jag hade helst av allt velat krypa ner under täcker och gråta. Skönt att äntligen få ha bra dagar oxå och inte ständigt vara ledsen och nere.
Elin utmanade mig och jag ska ta och fixa det sen, men jag måste få tänka lite först. Inte så lätt att komma på saker som ingen vet, buhuhuhuuh

Är hemma från uppvisningen nu och sitter här fortfarande helt glittrig. Och det gick jättebra. När man väl kom upp på scen så spelade det ingen roll hur mycket fel man gjorde, så länge man log. Och inga stora fel gjordes av någon, vilket oxå var skönt. Nu känner jag mig lättad över att det är över men jag längtar samtidigt efter nästa showuppträdande. Hihi, dumt att man går och oroar sig över struntsaker. Vi blev bjudna på brasilians soppa efter showen och jag satt och åt med de andra utan att överhuvudtaget tänka på maten. Den var inte centrum i mitt huvud, utan det var jag själv och de andra omkring mig, Skönt!

Jag behöver lära mig att bli av med detta allt-eller-inget tänkande. Kan ta igår som ett exempel då jag som mellanmål tog lite naturella nötter och torkad frukt. Inga mängder egentligen, en halv kopp. Men sen på kvällen så kom jag på mig själv att tänka "du har redan förstört dagen, varför inte äta massa skit nu, så slipper du förstöra de andra dagarna istället". Slutade med att jag åt lite glass hemma hos K, men det fanns ingen ångest inblandad här. Jag kände mig varke värdelös eller tjock. Jag åt lite glass för att jag var sugen. Men nu frågar jag mig om jag verkligen var sugen, eller "var sugen" för att jag redan hade "förstört" dagen?

Idag håller samma sak på att hända. Jag år lunch i skolan. Blev lite snabb-pasta med ädelostsås. För mig är detta väldigt onyttigt, även om pastan var fullkorn. För någon annan är detta en perfekt lunch, medan jag är rädd för ostsåsen. När jag kom hem så tänkte jag "äsch, jag borde fortsätta att vara onyttig". Som tur är så utlöste tankarna ingen handling, utan jag kom på mig själv att tänka detta och insåg vad jag var på väg att göra. Jag "räddade" situationen här för att om jag tänker efter så är jag itne sugen på något och jag är inte hungrig. Det är bara hjärn-spöken. Jag och de ska bli vänner, snart i alla fall.

Ikväll är det sambauppvisning och jag tror att det ska gå jättebra, eller jag hoppas det i alla fall. Får inte glömma att lé mycket för det är det enda viktiga egentligen. Och att ha roligt!!

åååååå jag är så jätteglad. Har haft så kul på showträningen. Ville inte därifrån. Uppvisningen på onsdag kommer gå galant!!

Det känns skönt att det är måndag. Dagen att "börja om", att rycka upp sig, bla bla bla. Alltid samma visa. Men idag mår jag faktiskt bättre än helgen. Det gör mig gott att träffa personer jag tycker om och prata ut med vänner. Promenaden med mamma och pappa igår var oxå väldigt bra för mig. Även om den var i syfte att motionera, så pratade vi mycket oxå, och jag märker hur mycket närmare vi kommer. Varför har jag stängt dem ute så här länge?

Jag känner att jag ibland stöter bort folk med flit för att känna om de verkligen bryr sig. Bråkar med dem för att se om de går sin väg eller stannar? Detta är kanske fel av mig, men jag behöver denna bekräftelsen just nu. Jag behöver få veta och höra att jag duger som jag är, att det är okej att vara jag. I grund och botten vet jag kanske detta, men jag har en tendens att trycka bort det. Jag säger istället att jag inte är värd andras omtanke. Och det är då jag vill att ni ska bevisa motsatsen. Kanske mycket att kräva av min familj, K och vänner, men jag behöver detta om jag ska bli frisk. Jag behöver någon som pushar mig lite, som drar mig i armen, för mest av allt så vill jag bara strunta i allt och sova bort hela livet. Snälla, låt mig inte göra det.

Jag har varit hos doktorn på kroppslig undersökning idag. Vi kollade blodtryck, hjärtslag, tänderna, lungorna och tryckte på magen. Allt verkade stämma bra förutom att jag har för lågt blodsocker. På gränsen till farligt lågt. Jasså? Hon sa att jag förmodligen tränar för mycket och äter för lite, så hjärtat har inte så mycket ork att transportera blodet. Jättekul!?

Glad att jag inte förstört tänderna. Kom o tänka på att jag måste boka tandläkartid oxå. Usch, hemska utgifter.

Jag mår lite bättre idag. K kom och hämtade mig igårkväll och vi sov ihop. Kändes skönt med någon som kramade om mig. Kanske är det anledningen till att jag är på lite bättre humör.

Idag tänkte jag börja skriva på arbetet som ska in nästa onsdag. Vill bara få det överstökat!

Hoppas att det inte regnar, så att jag kan cykla till skolan senare.

Kram på er!

Dansen gick bra och vi får en timme till imorgon att öva. Känns skönt då jag fortfarande är väldigt osäker på mina steg. Helst av allt så vill jag just nu bara hoppa av dansen och allt. Bara få vara jag, utan att behöva göra något alls. Bäst att jag stannar hemma idag, jag tror att min ledsenhet är smittbar. Och jag orkar inte bråka. Känner hur all kraft bara rinner ut och jag tänker på mycket så att huvudet håller på att sprängas. Nej, orkar inte