min älskade vän

Jag har en väldigt gammal och nära vän som nyligen berättat för mig att hon hade ätstörningar, ungefär samma som jag haft. Jag vet själv hur svårt det är att berätta och hon var så stark som gjorde det. Hur som helst, så skulle hon följa med mig till mingelkväll på min förening. Där skulle vi ha lite prova-på för folk som ville börja eller var intresserade, och jag och mina dansflickor skulle även uppträda. Jag hade bjudit över henne på middag innan dess, och det blev vegetariskt då hon slutat äta kött. Jag fick ett sms av henne där hon frågade vad hon kunde ha på sig och jag svarade att vad som helst funkade, att ingen kommer vara värsta uppklädd. Men sen sms:ade hon att hon inte hittar något som sitter bra och att hon skiter i det. Jag försökte att ringa men hon svarade inte.

I vanliga fall så skulle jag blivit lite sur för att vi bestämt att ses. Men jag blev inte sur, utan väldigt ledsen. Jag vet vad hon går igenom. Jag vet hur det är att vända hela gardaroben ut och in för att hitta något som sitter bra eller något som sitter tillräckligt bra för att våga visa sig ute. Jag vet hur det är att försöka sminka över de ledsna ögonen och måla på ett leende med läppstift. Jag vet hur det är att välja att stanna hemma för att man inte vågar. Jag vet hur svårt det är, för att jag oxå gjort det så många gånger. Valt bort mina vänner och familj för att jag bara vill vara hemma. Inte vågat ha filmkväll med mina vänner för att jag trott att de skulle bjuda på något. Ljugit om att jag precis ätit för att slippa familje- och släktmiddagar.  

Jag har gått miste om så mycket dyrbar tid med nära och kära för att jag inte vågat. Den tiden kommer jag aldrig få tillbaka. Men det är inte sent för det. Jag märker hur jag sakta vågar tappa fotfästen. Och varje gång så inser jag att 'ingenting hände'.

Detta är en tjej som jag bryr mig så mycket om. 12 års vänskap är vad som binder ihop oss. Och jag älskar och bryr mig om henne så mycket. Men jag vet inte vad jag ska göra. Hur mycket jag än vill hjälpa så vet jag inte hur. Jag tänker hela tiden tillbaka när det var som värst för mig, vad skulle jag vilja att någon gjorde för mig?

Och det som gör mest ont, är att hon inte vill ringa till ätstörningsmottagningen och få hjälp. Hon känner inte att hon behöver det. Men hon vet inte att sjukdomen äter upp oss bit för bit, om vi inte kämpar emot.


Kommentarer
Postat av: Panna

Det bästa du kan göra är nog att låta henne veta att du finns där.

kram!

2009-01-10 @ 10:38:19
URL: http://awishfornormality.blogg.se/
Postat av: Sofie

Starkt av din vän att berätta, och som förgående talare sa, visa henne bara att du finns.

Hoppas att din dag blir toppen! Kram

2009-01-10 @ 10:45:58
URL: http://onie.blogg.se/
Postat av: elin

Din vän är helt enkelt inte där än. Hon har inte kommit till den punkten som du, jag och Anna passerat för länge sedan. Kanske kommer hon aldrig dit, utan börjar komma ur det på egen hand, kanske sjunker hon lika djupt och då kommer hon att inse att hon behöver hjälp. Det enda du kan göra är låta henne veta att du finns där för henne och också låta henne veta vad du går igenom, så kanske hon blir inspirerad av dig?



Kom ihåg att förnekelsen är störst i den här sjukdomen, det är omöjligt att övertala någon som inte har insikten själv, och det är inte heller ditt ansvar, hur brutalt det än kan låta.



Ta hand om dig, var stark.

Kram

2009-01-10 @ 13:42:42
URL: http://hiraedd.blogg.se/
Postat av: louise

Har du tänkt på att du kanske kan visa din blogg för henne. Det skulle ju kunna hjälpa henne precis som andra bloggare hjälper dig!



Hoppas det går bra för henne och dig.



Kram <3

2009-01-10 @ 17:10:41
URL: http://ettfrisktliv.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0