Saphary

Igår blev jag räddad några gånger under dagen. Jag var väldigt stressad men helt utan anledning. Jag hade hela dagen på mig att springa ärenden och bara koppla av. Skulle inte vara på festen förens klockan 21. Jag kände hur det började pirra i kroppen, men jag kunde slå bort det under dagen då jag höll mig sysselsatt med annat och var omgiven av familj. Men på kvällen, sista timmen innan jag skulle iväg så började det krypa. Sms:ade Panna lite och det kändes bättre. Jag var värd bättre och jag visste det. Men ibland räcker inte ens egna ord.

Festen var lyckad, eller det var inte värsta fest. Mest en trevlig kväll med gamla och nya vänner. Mötte upp K vid 12 slaget och pussades. Det kändes på riktigt. Som om jag klev ur min position som observatör, och istället var den som filmen handlade om. Att vara här och nu. Det kändes bra och för bra. Är det så att vara frisk, eller är det så att vara lycklig? Jag vågar inte kalla en person som inte är frisk för lycklig? Eller kan man vara det ändå?

Matmässigt så gick det nog okej. Visserliggen så har jag redan ätit tacochips och dippa för hela 2009, men så får det vara.

Inga nyårslöften har gjorts, utan jag förlänger de från förra året. Att bli frisk är ett mål, och inget löfte som jag kan komma att bli besviken över nästa år. Det tog år för sjukdomen att ta sitt fäste, och det kommer ta år att bli helt fri. Men jag är redo. Titta fram, så ser man inte allt det hemska och det blir enklare. Nyårslöften är istället att försöka älska mig själv mer och vara snällare mot mig själv. Att bli fri från ätstörningen, kommer på köpet.

Jag har tagit lite mer mot till mig och laddat upp en ny profilbild. På den förra såg jag så ledsen ut. Jag är inte ledsen så ofta länge, så den bilden är inte rättvis. Jag är glada Naa i år!