...
jag mår illa. Vill lägga mig över toalettsitsen och spy. Kollat på serier på datan och ätit choklad. 100 gram mörk choklad med pecannötter i. Blää .. Halva kvar, men jag orkar inte. Jag vill inte må illa och jag tänker inte spy. Ångesten kom när jag insåg att träningen idag har varit lika med noll. Förutom shoppingrundan då, men det var inte som att man sprang i affären och blev svettig. Har istället spenderat 6h framför datorn, läst massa smaltips, gi-dieter, undvik viktfällorna, bli smal på 2 veckor, och annat trams. Sen så har jag läst massa underbara bloggar. Det känns så bra att veta att jag inte är ensam. Det känns så bra att veta att jag inte är konstig för att jag ibland gör som jag gör. Mitt beteende klassas snarare som normalt bland många. Det är fler som svälter och spyr än vi tror. Och precis som mina vänner inte vet det om mig, så kanske jag inte vet det om de. Mitt hjärta skulle nog gå sönder om någon av mina nära gick igenom något sånt.
Jag väntar på att K ska komma ham. Han har varit i Gbg och spelat match och är påväg hem nu, men är nog inte i Malmö förens vid halv 11. Jag ska köra dit och pussas lite med honom och sen hem. Skjutit upp massa saker hela dagen. Måste fixa min presentation till redovisningen imorgon och beställa kurslitteratur. Varför segar jag? Varför envisas jag med att skjuta upp allt? Istället för att ha tryckt choklad borde jag beställt böcker och kännt mig duktig för att inte ha ätit massa skit.
På tisdag så ska jag på möte med en kvinna på Ätstörningsmottagningen. Jag börjar få lite panik. Vill inte gråta på mötet. Hade kännts fel, även om jag tror att de är väldigt vana vid det. Detta blir första gången jag berättar för någon, förutom er då. Det känns som ett bamsekliv. Om jag klarar det, ska jag unna mig en dag med regelbundna måltider och max 50 kcal per måltid! Haha förlåt, försöker vara lite rolig. Kanske inte passande på en blogg om bulimi?
Det finns ett antal bloggar som jag följt sedan augusti. Listan blir längre ju längre tid det går. Men det finns vissa personer som jag utvecklat ett slags konstgjort band till. Jag kanske inte egentligen känner personen bakom bloggen, men det värmer mitt hjärta när det går bra för er. På samma sätt så gör det ont i mig när ni har fallit dit. Och det känns som att jag förstår er mer än vad jag någonsin förstått någon annan. Vi hade ibland kunnat fylla ut varandras meningar. När jag vaknar på morgnarna och sitter vid datorn och äter min morgongröt så vill jag se att ni fortfarande finns. Det har blivit lite som att ringa sin bästa vän varje morgon för att se hur hon har det, vad hon ska göra idag osv. Ni stärker mig otroligt mycket. Sluta aldrig kämpa!
Ska beställa böckerna nu, byta om och köra till K. Ska överraska honom med mig!
Jag vill också vägra sjukdomen!! Jag hoppas att både du, jag, och alla andra får en bra vecka. Det här fixar vi!
du är ju bara helt underbar. Känner också så varje morgon, varje dag. Måste in och kolla hur de går för alla :)
Detta med ätstörningsmottagningen är bra gjort tjejen. Nu börjar verkligen din resa mot att bli frisk. Jag tänkte på det där med att du inte ville börja gråta. Att du går omkring och bär på den känslan. Ifrågasätt den. Vad är jag rädd för? Varför inte bara berätta hur jag mår?
För som du själv sa så har ju självklart denna personen du ska på möte med vart med om de mesta liksom. Du är ju inte unik om du skulle gråta :) Det har jag gjort många ggr :)
Ne men just rädslan för det, försök släpp den. Försök lägg fokus på vad de egentligen är du vill få ut utav mötet. Jo att berätta hur du mår. Att du är sjuk. Sedan om du gråter, skrattar eller fiser hör inte hit. De är ovesäntligheter.
Våga lita på denna expert. De är kunniga och ngt vi behöver ha för att bli friska. Tror jag har sagt de förut men de är inte värre att söka hjälp för ett brutet ben som för att få hjläp mot en ätstörning. Man kan inte hjälpa ngt uta de.
Sammanfattning ;)
När din rädsla kommer, dina negativa tankar dyker upp, försök ifrågasätt dem. Försök gör tvärt emot dem. För vet du vad, det går!
Jag önskar dig verkligen lycka till och väntar med spänning på hur allt går!
Stor kram från mig!
Jag har mitt första möte med ÄS mottagningen snart. Kan vi inte lova varandra att e det här en ärlig chans? För vi vill ju bli friska eller hur?
Jag är så göad för att du bloggar, tacl för det!
Kram
Vilken fin blogg du har, vad spännande det är att läsa om hur andra i samma sits har det. Det där med att ingen får ändra ens planer, det är verkligen så sant!
Lycka till i morgon, det är ju hur duktigt som helst av dig!
Kram!
haha, ja varför inte? vi kanske ska testa att lägga ut en annons och se hur folk reagerar? :) skämt å sido, det vore kul att de hur det skulle funka men det är som du säger, det är nog lätt att man drar ner varandra och tävlar om vem som svälter sig mest och hetsäter minst. Men samtidigt kanske man kan peppa varandra på ett bra sätt, det kan nog både bära och brista!
Ja visst är det skönt att se att man inte är ensam. Även om det kanske hade varit bättre. =/ Hoppas verkligen det går bra för dig nu på mötet. Kram
