Saphary

Jag kom att tänka på en sak. Varför tänker vi alltid att vi inte kan någonting eller att vi är dåliga på det vi gör? Till och med när vi får positiv kritik så kan vi inte ta den till oss. Jag tänker oftast att jag inte klarar skolan, att jag inte kan laga mat, är rädd att någon i mitt sällskap ska vara uttråkad, att kläderna sitter fel, att jag inte är tillräckligt vacker, tillräckligt smart, tillräckligt begåvad. Och ändå så är jag omgiven av personer som hela tiden bekräftar för mig att jag är allt det som jag säger att jag inte är. Varför kan jag inte ta till mig deras ord. Precis som jag inte går omkring och säger till personer att de är smarta om jag inte tycker det, så gör inte de det till mig heller. Mina vänner är inte falska som till vilket pris som helst hade försökt att få mig glad genom att ljuga för mig. När jag lagat mat till min familj eller pojkvän eller vänner och någon säger att det är jättegott, så säger jag 'näää, det skulle varit si o så, men det blev fel, för mycket tomater, för länge i ugnen, tog fel matlagningsgrädde, bla bla, bla". Varför kan jag bara inte erkänna för mig själv att jag gjorde en toppenmiddag?

Och det här med skolan. Varför skulle jag inte klara det? Varför tror jag att en hel klass på 30 elever kommer att klara det men inte jag? Det är du själv som sätter begränsningar för din förmåga!

Fast, jag tror att det ligger till såhär. Ju högre mål man sätter upp för sig själv, desto mer besviken blir man när man misslyckas. Och att missklyckas är mänskligt och händer alla. Så jag går ibland (oftast) in med en inställning om att jag inte kommer att klara något. Misslyckas jag så har jag varit beredd på det och därför så blir inte sorgen lite stor. Då bryr jag mig typ inte. Jag vill bryta detta mönster. Jag vill kunna vara stolt över mig själv när jag satt upp ett mål och klarat det, och inte neka när andra säger att jag gjort ett bra jobb. Jag ska bli bättre på att uppskatta de saker jag gör för mig själv och för andra.

Jag tillför världen något. Jag är inte den enda som ska vara glad över att jag har så underbara människor omkring mig. De ska vara glada att de har underbara mig omkring sig oxå. För utan mig så vore de inte det de är. Jag är inte 'ingenting'. Jag är någon som tillför andra lycka och glädje, och även ibland sorg och besvikelse. Men det är fortfarande mänskligt och det är fortfarande okej. Det är okej att inte alltid vara glad framför andra, när jag egentligen är ledsen. Det är okej att prata med andra om sina problem, utan att känna att man är en börda för dem. Det är okej att älska sig själv, de andra älskar ju mig oxå!