Saphary

Jag har varit ledsen hela helgen. Har inte hetsätit, men jag har tänkt mycket. Har gråtit mig till sömns och kännt att tårarna hela tiden finns bara en sekund bort. Jag har haft med mig boken om ätstörningar som jag skulle ge till K hela helgen. Men det har inte funnits ett tillfälle. Jag tror inte att  sånna rätta tillfällen finns, jag måste bara våga. Detta gnager inom mig och det är därför jag varit så nedstämd. Han vet att mitt självförtroende är lågt. Idag sa han att jag borde lägga på mig lite, men det sårade bara. Han säger det bara ihopp om att jag ska må bra. Jag vet ju att han tycker om mig som jag är, men även framför honom så kan jag inte slappna av helt. Jag är rädd för att han ska döma mig. Jag är rädd för att min familj ska döma mig. Jag är rädd att de inte ska ta det på stort allvar som det egentligen är. Eller att de inte ska orka ta itu med det. Jag vill inte vara någon som de helt plötsligt ska göra mer tid för. Jag har varit den som andra kommer med problem till. De har sett mig som en problemfri person, någon som lyssnar. Hur ska jag nu kunna tynga de med mina problem, som jag egentligen inte vet om de finns?

Jag vet inte än om bulimi finns, eller om det bara är något jag hittat på för att få mer uppmärksamhet. Tänk om det bara är en inbillning. Tänk om man blir straffad för de fel man gjort tidigare i livet? Alla de gånger man kollat ner på andra tjejer och tänkt för sig själv "Ska hon verkligen äta på Burger King?".
Jag skäms för att ha tänkt så, och jag kan fortfarande göra det ibland. Förmodligen gör jag det för att själv må bättre.
Jag skäms!

---

Var det någon som såg Min stora kärlek i fredags som gick på kanal 5? Den handlar om en kille som tidigare varit utseendesfixerad gällandes tjejer, som får sin syn på tjejer helt förändrad. Han ser fula och tjocka tjejer som hur snygga och smala som helst. Självklart, när han får tillbaka sin "vanliga syn" så dumpar han denna egentligen tjocka tjejen som han var kär i.

Hur som helst så hade K's kompis bjudit över oss på middag och vi såg den filmen där senare. Jag frågade killarna om de någonsin hade kunnat ha en tjej som var överviktig. Gissa svaret? Precis! Jag började såklart att gräva lite i det, ville veta varför. Fick svaret att de inte tänder på henne, att de inte skulle kunna presentera henne för sina vänner eller sin familj, att hon var en tjej som inte kunde ta hand om sig själv. Och jag blev så ledsen, försökte att ändra deras synsätt, men det gick inte. "En tjej som inte ville/var kapabel till att ta hand om sig själv". MEN MEN, jag är ju inte heller det. Jag kan vara den tjejen en dag. Jag kan inte heller kontrollera en sådan naturlig sak som mat. Den här tjejen kunde inte heller. Jag försökte försvara henne med att säga att hon kanske var sjuk och inte kunde. Men folk som inte vet om ätstörnngar kan ju omöjligtvis förstå att det är möjligt. De undrar ju varför man inte skulle kunna kontrollera sitt matintag. Det undrar jag oxå. Men, jag klandrar de inte för att inte veta.

K undrar hela tiden varför vi tjejer är så utseendesfixerade. Haha, jag orkar inte. Jag måste berätta för honom om bulimin. Jag önskar att någon kunde göra det åt mig, för jag vill inte bli konfronterad sen. Jag vill inte att han ska sluta vara den han är. Jag vill inte begränsa honom gällandes någonting. Han kommer ju vilja hjälpa mig. Jag vet inte om jag kommer vilja ta emot den hjälpen.

---

Tänk att få vakna en dag och inte ha bulimi? Typ, man minns inte va det är ens? Tänk att låta en dag passera utan att tänka på hur många kcal något innehåller? Att träna för att det är kul, och inte tänka "Måste bli av med frukosten på 276 kcal".