min mamma
Varit iväg med mamma och handlat lite grejer sen iväg och hämtat en sjuk släkting, som jag tror ska vara här över helgen. Hon är psykiskt sjuk. Har pratat mycket med mamma om det idag. Det kan ju hända vem som helst. Kolla bara på mig, tänkte jag säga till henne, haha.
Min mamma är en sån person som vill hjälpa alla människor. Hon är en sån genomgod person som aldrig tror illa om folk. En som alltid lyssnar och hjälper sin familj och sina vänner. Hon har redan så mycket på sig. Jobbar heltid, pluggar på distans, hinner träna, laga mat hemma varje dag, träffa sin familj och sina vänner. Hon är en hjälte och förebild.
Jag har alltid varit nummer ett i hennes liv. Och just därför så vågar jag inte berätta. Hon har mig att stödja sig på. Jag tror inte att hon skulle acceptera att det inte var hennes fel att jag mår som jag mår. Jag vet att hon skulle lägga hela skulden på sig själv. Allt som går fel hemma, lägger hon skulden på sig själv för. Jag är rädd för att krossa hennes sista livlina om jag berättar.
Jag vill inte ha hennes hjälp, jag behöver inte medlidande. Hon kommer ringa mig varje dag, minst 5 gånger och fråga om jag ätit som jag ska. Hon kommer inte förstå att jag inte vill ha hennes hjälp, inte för att hennes hjälp är dålig, utan för att jag vet att jag kan klara mig utan den. Men hon kommer tro att hon inte är tillräcklig nog för att hjälpa mig. Jag vill inte ha henne springande efter mig för att kolla i kylskåpet om jag skött mig. Jag sköter mig nu. Jag hetsäter inte, jag spyr inte. Om jag kunnat resa mig upp alldeles själv, så behöver jag inte hjälpen nu. När jag behövde den så skämdes jag för mycket. Nu så vill jag bara att hon ska veta, för att det är en hemlighet som jag bärt på så länge. Jag vill bara få det ur mig. Och jag vill kunna prata med henne om det, utan att hon ska fråga om hon gjort något fel. Bara så att hon vet, men jag vill inte ha något tillbaka.
Jag säger inte att jag är fri från bulimi. Nej, att bli fri från bulimi handlar inte enbart om att sluta spy och hetsäta och svälta. Det är det fysiska, ja och det fysiska är lättast att bryta. Nu är det mentala kvar, det som kan ta åratal att bli av med. Men jag har bestämt mig. Jag ser för första gången på många år, ett mål, dit jag ska nå. Ni vet det ljuset längst bak i tunneln? Jag ser det!
"Jag vill inte ha hennes hjälp, jag behöver inte medlidande"
Åh, det känner jag så otroligt väl igen. Man vill ha känslomässigt stöd, förståelse, veta att man är älskad och att någon tror på just mig, men medlidande? Nej.
Hoppas ni får det riktigt mysigt.
Jag skäms lite för mitt barnsliga inlägg om kräkningar, men det är lite som att säga "jag skulle bara vilja vakna upp och vara frisk", som en snabb lösning på ett uuutdraget problem. Jag skrev för att jag ville ha lite perspektiv på problemet, och det har du gett mig! Tack, fortsätt kämpa!
plugg plugg o plugg väntar, och besök av mamma och träning.
Jag förstår precis vad du menar med det här att berätta för din mamma. Jag skulle aldrig kunna berätta för mamma, jag skulle bara få dåligt samvete, o hon med, och de skulle inte hjälpa mig att bli friskare utan jag skulle bara må sämre. Även om de bästa kanske är att berätta ändå, så känns dte inte rätt för mig. Tyvärr.
Hur ska du ta tag i den andra biten nu? (utöver det fysiska). Det är där jag känner att jag har mest kvar nu med.
Hoppas du får en toppenhelg!
Kram!
Förresten, angående gissningen- Tänk initialer. Och vad vill man inte tappa i asfalten. Hade jag inte haft den i en särskild väska hade de gott åt skogen. Roligare än så va de inte. Kram
Tack för din kommentar. Jag tror dock inte att jag kommer skriva något brev, inte min stil riktigt. jag är nog bättre på att prata. När jag väl börjar berätta kommer allt att komma fram. Men att ta det där första steget. Det kan bli på måndag, eller om fem år.
Din mamma verkar toppen förresten. Hon låter lite som om hon själv har kunnat haft ätstörningar när hon var yngre, lite sån personlighet. Inte illa menat.
Hej, härligt att du fick en bra dag med din mamma. Jag vill säga åt dig att vara ärlig mot din mamma men eftersom min relation med min mamma krakelerat så håller jag tyst. Jag är 20 år, hur gammal är du? Tror som du att tankarna måste bort också.. men det är svårt .. Kram
Hej! Jag vet att det är ett kompensationsbeteende...Men jag känner helt enkelt att jag måste. Jag tvingar mig själv att träna. Men jag kan ha en dag då och då utan att träna alls.
Jag förstår också vad du menar med att vilja berätta. Det tar på krafterna att ha en tung hemlighet. Den här sjukdomen har ju varit en stor del av ditt liv och påverkat dig. Din mamma blir nog glad om du berättar. Ta det lugnt bara och säg precis som du skriver här, är mitt råd;)
Är så glad att det går bättre för dig:) Håll fast vid den känslan.
kramar!
Hoppas du hade kul på bröllopet!
Jag hade som sagt trevligt på middagen. Faktiskt så är det oftast inte ett problem för mig med såna situationer eftersom jag alltid hinner ställa in mig mentalt på dem ^^.
Jag tror faktiskt att det skulle hjälpa mig att veta vad jag vill jobba med. Det skulle flytta mitt fokus till andra saker. Mitt största problem för tillfället är nog att jag dels är ganska lost i var min plats i livet är, och dels har jag alldeles för mycket tid över till dumma tankar och konstigt ätande.
Även om du tror att din mamma kommer att oroa sig för mycket och lägga sig i etc etc, så tror jag att det ändå kommer att kännas ton lättare när du har berättat för henne. Tänk på var Malin (tretusenggr) brukar säga om att hon alltid velat berätta för sin mamma?
HA en bra dag! Kram
Precis så tänker jag med. Jag vill absolut inte att hon lagar mat till mig, säger till mig när ochj vad jag skall äta. Kollar mig om jag spyr.
Men, hon har ändå förstått att det är min kamp och att det är jag som måste göra det. Imorgon skall mamma och pappa på möte hos äs kliniken. Gissa om jag e nervöss. Funderar hela tiden på att ringa o avboka men det skall jag inte.
Iaf har jag fått höra att dom tycker jag har varit stark som har klarat allt själv och sökt hjälp. Jag vet man vill så gärna klara allt, inte göra dem besvikna. Men tror inte du att din mamma blir det när du berättar för henne att du haft det och hon inte kunnat hjälpa dig. Misstolka mig inte nu. Snurrigt.
Min mamma har inte blivit besviken på mig, snarare lättad över att få vara med på ett hörn.
KRAM
