jag ringde ..
Klickade mig sedan in på Ätstörningsmottagningens hemsida där jag kunda skriva upp de nummer jag behövde.
Då var det första gången jag erkände för någon annan att jag har en ätstörning. Känns stort men samtidigt sorgligt. Det var ju min lilla hemlighet. Känns som jag blottat mig själv, även om jag aldrig sa mitt namn. Men nu kanske det blir enklare att säga det igen? Jag ska kämpa på!
Jag var ju inte redo för att prata, hur kunde hon bara koppla mig vidare? Jag trodde aldrig att jag skulle få prata med någon, jag måste förbereda mig bättre. Jag måste få någon slags kontroll över mina känslor. Jag kan inte bara börja gråta i telefon. Hon kunde frågat mig om jag ville att hon skulle koppla mig vidare eller om jag ville skriva upp numret.
Vad ska jag säga när jag får tag på någon där? Hur ska jag formulera mig? Vad kommer de fråga? Eller kommer jag bara att bli skickad vidare? Jag är kanske inte tillräckligt sjuk för att få någon hjälp? Jag har ju slutat hetsäta och spy, har jag då bulimi? Jag har läst att man ska ha spytt minst två gånger i veckan under två månader för att kunna få någon hjälp? Stämmer detta? Vart ska jag annars vända mig?
Tack Lisa R! Du ringde, och därför så vågade jag ringa. Jag kände att det var dags. Jag behövde en knuff. Jag kom inte i kontakt med någon, men det första steget var svårt. Jag ska bara fundera ut vad jag ska säga till dem, så ska jag ringa. Blir dock inte idag, jag är lite för skakig för det.
Jag mailade istället för att ringa, det kändes så mycket bättre! Kanske funkar bättre för dig också... men du har redan kommit jättelångt som har tagit det steget! LYCKA TILL!
tacj, jo som i förrgår när vi umgicks, tänkte jag inte alls på mina problem. tänk vad folk kan påverka en..
Hoppas du tar mod till dig och ringa igen, eller, det måste du, om du behöver hjälp. Och vet du vad, jag har gråtit som fan i telefon.. De som tar emot samtalet är utbildade, och vana vid sånt..
Ibland kan det gå att maila dit också, kanske går att bestämma en tid via mail?
Kramar M
Jag skulle också ringa idag, men klarade det inte. Har också mycket att tacka Lisa för... Snart klarar vi det!! Kram
Nu är jag hemkommen från Grekland, och du kan se på mitt nya inlägg att allt har förändrats. jag är helt kluven till vad jag känner för detta, just nu vill jag nog mest av allt bara försvinna. Att erkänna för de i ens närhet är tungt, men kanske nödvändigt, jag vet inte. Hur mår du?
Ring igen!
Det va de bäsyta jag gjort på länge! Du får vela på telefon, du får fundera, jag lovar!
tänk på att det är deras jobb, att ta emot samtal från förvirrade, ångestfyllda, oroliga, (u name it) ungdomar!
En del frågor, bara svara så ärligt du kan!
För visst vill du kunna leva! Njuta av livet och onte gå å dras med en ÄS hela/halva/resten av livet...!?
kram// Nikki
