1:a möte hos ätstörningsmottagningen

Gick hemifrån en halvtimme tidigare för att hitta till Ätstörningsmottagningen, som ligger ca 10 min ifrån mig. Hur bra som helst. När jag klev ur hissen så satt det massa tjejer redan där. Ätstörningsmottagningen ligger i samma avdelning som akutpsykiatriska avdelningen. Så jag visste inte riktigt vilka som hörde vart, men det spelade ju mindre roll. Jag tänkte att de äldre damerna var där för psykavdelningen och de yngre hade ätstörningar. Kanske, kanske inte. Väl där inne så skulle jag anmäla mig i receptionen. Märker då att jag varken har id-kort eller pengar med mig. Tjejen i receptionen säger att det inte spelar någon roll och ler mot mig. Jag märker hur jag ändå börjar bli nervös för nu ser hon vart jag ska. Sen så förklarar hon vart jag ska gå och jag går genom en dörr där det står Ätstörningsmottagning. När jag går genom korridoren till väntrummet så känner jag tåranra och när jag kliver in så börjar jag gråta.

Det satt redan en tjej där, tjejen som jag träffade i massan precis när jag hade klivit ut genom hissen. Hon frågar hur det är med mig, och jag försöker hålla tårarna borta och lyckas svara 'jag vet inte'. Sen så slutade jag gråta och vi pratade någon minut. Hon sa att hon varit här i några månader och att jag inte hade någonting att vara rädd för. Livia ropade upp mitt namn och jag följde med in på hennes rum.

Vi pratade i 1 timme och 15 minuter. Jag grät, skrattade, grät igen och pratade massor. Hon förstod mig. Hon frågade mycket frågor som var svåra för mig att prata om. Hon är den första jag berättar för. Jag visste inte vilka reaktioner det skulle utlösa. Hon sa hur duktig jag är som på egen hand slutat hetsäta, svälta och spy. Att jag även åt regelbundna måltider tyckte hon oxå väldigt mycket om. Jag har även nämnt er, att jag genom att läsa era bloggar och skriva själv fått en klarare syn på bulimin. Jag har försökt ta åt mig alla råd jag fått och jag har velat vara frisk. Ni har hjälpt mig mycket.

Jag fick även väga mig. Jag har aldrig vägt så mycket som nu. Och Ja, jag är missnöjd. Klart jag är det! Så fort hon började prata om vikt och hur jag ser min egen kropp så började jag gråta. Sen så sa hon en sak som jag verkligen hoppas att hon har rätt i. Under den tiden jag hetsätit och spytt så har jag hela tiden chockerat kroppen och den har blivit förvånad över varje gång den får mat, så den har varit inställd på svält hela tiden. Nu när jag har börjat äta regelbundet så har kroppen inte ställt om sig på det. Den lagrar fortfarande energi som ett överskott. Det är därför vanligt att gå upp i vikt när man börjar äta regelbundet, men kroppen kommer sedan att vänja sig vid detta och återgå till den normala vikten. Jag hoppas såå mycket att hon har rätt i detta. Det borde ju stämma. Så därför så ska jag inte tappa hoppet och börja svälta om jag går upp lite till utan verkligen ge det en chans. Hellre lite mullig och frisk, än mager och sjuk!

Vi pratade även om maten en hel del. Vad som anses vara en normal portion och att det är viktigt att äta varierat. Alltså inte alltid gröt till frukost och inte alltid wok med grönsaker till lunch och middag. Jag håller med henne. Man måste ju kunna äta det man är sugen på och inte enbart för att det är nyttigt. För just nu så äter jag enbart för att jag vet att det är nyttigt. Fel fel fel! Fick även med mig hem en kostdagbok som jag ska fylla i och ta med tills nästa gång vi ses. Och jag ska inte slarva med den och enbart skriva när det går bra! Fast jag hoppas att det kommer gå bra hela veckan!

Jag uppmanar verkligen er alla att söka hjälp om ni inte har gjort det. Det är tufft att klara det själv. Vad som händer nu med mig vet jag inte. Jag ska på nytt möte nästa tisdag och sen så kommer jag få gå till läkare, ta blodprov, fylla i ännu mer papper. Sen kommer jag få min diagnos. Jag vet inte om jag vill ha en diagnos. Då vet man att är sjuk ju




Naa - säger:

så du kommer inte lämna mig om det visar sig att jag e värsta psykfall?

K säger:

nop

K säger:

d vet jag redan att du e hehe

K säger:

and i am still here

Naa - säger:

inte ens om det finns tendenser till att jag mördar dig när du sover?


Kommentarer
Postat av: Panna

Diagnos - hemska tanke. Förstår att du inte ser fram emot det. Men det kanske är bra att ha svart på vitt att man är sjuk, på riktigt liksom. Då går det inte att låtsas att man är frisk längre...

2008-09-23 @ 16:30:04
URL: http://awishfornormality.blogg.se/
Postat av: Tant Malin

Gud vad duktig du har varit idag - vilket stort steg framåt!!!!!!!! Jag ska följa detta med spänning!

2008-09-23 @ 18:07:19
URL: http://tretusenggr.blogg.se/
Postat av: Malin

Så härligt att höra om din dag, att du tagit det stora steget. Jag har 16 dagar kvar till mitt första möte och är dödligt skakis. Har hetsat som aldrig förr efter mitt bedömningssamtal... det går bara nedåt nu.. men jag ska få hjälp (om de nu tror på att jag är sjuk..) och det kommer bli bra. Du är så stark, en sån inspiration! tack!

2008-09-23 @ 19:44:43
URL: http://livetochkarleken.blogg.se/
Postat av: Lisa I

Åh, vad du är modig som tagit det här steget! Du blev hörd och sedd och tagen på allvar. Jag hoppas att du vågar bryta med resten också, vågar äta tillräckligt utan att träna varje dag och vågar lita på att kroppen kommer att normaliseras igen. Det tar lite tid, men den återhämtar sig. Ämnesomsättningen också!

Du är stark, du är klok och du ska vinna!

2008-09-25 @ 09:06:18
URL: http://vifinns.blogspot.com
Postat av: glitzy

bra kille där :)

2008-09-25 @ 09:43:48
URL: http://glitzy.blogg.se/
Postat av: glitzy

det hon skriver om att kroppen försatt sig i svält stämmer. samma med folk som tränar massor & äter för lite som inte går ner i vikt. bara du äter regelbundet kommer det komma ska du se....det kommer gå bra det här :)

2008-09-25 @ 09:51:37
URL: http://glitzy.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0