...
Jag vet oxå att det är dags att berätta för K. Han måste få veta. Men jag skäms, jag kan inte ens beskriva hur mycket jag skäms. Jag saknar det ordförådet som krävs. Jag gråter när jag tänker på det. Jag vet inte om jag gråter för att jag tycker synd om mig själv eller för att jag inte ser något ljus länst bak i tunneln. Det är bara mörkt. Och jag ska kalla mig själv för en person som tar ansvar, när jag inte ens kan ta hand om mig själv. Jag kan inte sköta ett matintag, som ligger i ens natur. Om jag kan misslyckas med en sådan enkel och naturlig sak, så kan jag väl misslyckas med allting.
Läste även i boken att man måste sluta att ersätta måltider med mackor. Det gör jag ofta. Min lunch eller middag består ofta av en liten soppa och knäckebröd med keso och kalkon. Nyttigt, lättillagat och gott. Fast jag vet inte om det ens är gott längre. Jag kanske bara inbillar mig att det är gott för att jag vet att det är nyttigt.
Ska ta tag i mig själv nu, duscha, ta på mig något fint, äta en frukt och sen iväg med K. Ska jobba imorgon bitti, så måste även fixa matlåda. Tänker inte äta maten där, som bara består av mackor med ost och skinka, usch.
Hoppas jag inte gjorde er nedstämda genom att skriva såhär. Jag försöker oftast verka glad och positiv, men visst har vi alla våra dagar. Kram!
lilla vän, be inte om ursäkt! alla kan vi inte vara pigga och glada jämt.
Men precis som du säger, så stark som du varit och tagit dig igenom allt detta, levt med denna jävla sjukdom rent ut sagt, så vet jag lika väl som du själv att du klarar att söka hjälp.
Om jag skall vara ärlig så tror jag det är det enda man kan göra för att bli helt bra. men de vet du ju redan.
grejen är den att jag har slutat skämmas för bulimin.
Sedan jag kom intill på ätmottagningen så kan jag prata nästan öppet om det. för ärligt, jag kan inte hjälpa själv att jag hetsäter. de är ju en sjukdom. inte mindre än ngn annan. men de positivia är att man kan bli frisk! och det, de är vad vi ska bli.
så försök verkligen erkänn att de är en sjukdom, att du behöver all hjälp du kan få från omgivningen samt professionell hjälp så kommer du må bättre mkt snabbare tror jag. ring psyk avdelningen på sjukhuset och fråga om tips på mottagningar som finns att erbjuda där du bor. du behöver ju inte ens säga ditt namn. reka lite ibörjan om de känns lugnare :)
annars som sagt kan ja alltid ringa, för vet att de kan vara hemskt jobbigt ibörjan. min mamma fick ringa åt mig, bara så du vet :)
gillar så din blogg och de lilla ja "känner" dig som person. de ska du veta!!!
ta hand om dig och hör av dig bara om det är så, okaj???
kramar
lilla vän, be inte om ursäkt! alla kan vi inte vara pigga och glada jämt.
Men precis som du säger, så stark som du varit och tagit dig igenom allt detta, levt med denna jävla sjukdom rent ut sagt, så vet jag lika väl som du själv att du klarar att söka hjälp.
Om jag skall vara ärlig så tror jag det är det enda man kan göra för att bli helt bra. men de vet du ju redan.
grejen är den att jag har slutat skämmas för bulimin.
Sedan jag kom intill på ätmottagningen så kan jag prata nästan öppet om det. för ärligt, jag kan inte hjälpa själv att jag hetsäter. de är ju en sjukdom. inte mindre än ngn annan. men de positivia är att man kan bli frisk! och det, de är vad vi ska bli.
så försök verkligen erkänn att de är en sjukdom, att du behöver all hjälp du kan få från omgivningen samt professionell hjälp så kommer du må bättre mkt snabbare tror jag. ring psyk avdelningen på sjukhuset och fråga om tips på mottagningar som finns att erbjuda där du bor. du behöver ju inte ens säga ditt namn. reka lite ibörjan om de känns lugnare :)
annars som sagt kan ja alltid ringa, för vet att de kan vara hemskt jobbigt ibörjan. min mamma fick ringa åt mig, bara så du vet :)
gillar så din blogg och de lilla ja "känner" dig som person. de ska du veta!!!
ta hand om dig och hör av dig bara om det är så, okaj???
kramar
lilla vän, be inte om ursäkt! alla kan vi inte vara pigga och glada jämt.
Men precis som du säger, så stark som du varit och tagit dig igenom allt detta, levt med denna jävla sjukdom rent ut sagt, så vet jag lika väl som du själv att du klarar att söka hjälp.
Om jag skall vara ärlig så tror jag det är det enda man kan göra för att bli helt bra. men de vet du ju redan.
grejen är den att jag har slutat skämmas för bulimin.
Sedan jag kom intill på ätmottagningen så kan jag prata nästan öppet om det. för ärligt, jag kan inte hjälpa själv att jag hetsäter. de är ju en sjukdom. inte mindre än ngn annan. men de positivia är att man kan bli frisk! och det, de är vad vi ska bli.
så försök verkligen erkänn att de är en sjukdom, att du behöver all hjälp du kan få från omgivningen samt professionell hjälp så kommer du må bättre mkt snabbare tror jag. ring psyk avdelningen på sjukhuset och fråga om tips på mottagningar som finns att erbjuda där du bor. du behöver ju inte ens säga ditt namn. reka lite ibörjan om de känns lugnare :)
annars som sagt kan ja alltid ringa, för vet att de kan vara hemskt jobbigt ibörjan. min mamma fick ringa åt mig, bara så du vet :)
gillar så din blogg och de lilla ja "känner" dig som person. de ska du veta!!!
ta hand om dig och hör av dig bara om det är så, okaj???
kramar
lilla vän, be inte om ursäkt! alla kan vi inte vara pigga och glada jämt.
Men precis som du säger, så stark som du varit och tagit dig igenom allt detta, levt med denna jävla sjukdom rent ut sagt, så vet jag lika väl som du själv att du klarar att söka hjälp.
Om jag skall vara ärlig så tror jag det är det enda man kan göra för att bli helt bra. men de vet du ju redan.
grejen är den att jag har slutat skämmas för bulimin.
Sedan jag kom intill på ätmottagningen så kan jag prata nästan öppet om det. för ärligt, jag kan inte hjälpa själv att jag hetsäter. de är ju en sjukdom. inte mindre än ngn annan. men de positivia är att man kan bli frisk! och det, de är vad vi ska bli.
så försök verkligen erkänn att de är en sjukdom, att du behöver all hjälp du kan få från omgivningen samt professionell hjälp så kommer du må bättre mkt snabbare tror jag. ring psyk avdelningen på sjukhuset och fråga om tips på mottagningar som finns att erbjuda där du bor. du behöver ju inte ens säga ditt namn. reka lite ibörjan om de känns lugnare :)
annars som sagt kan ja alltid ringa, för vet att de kan vara hemskt jobbigt ibörjan. min mamma fick ringa åt mig, bara så du vet :)
gillar så din blogg och de lilla ja "känner" dig som person. de ska du veta!!!
ta hand om dig och hör av dig bara om det är så, okaj???
kramar
ja inte är det lätt att berätta om bulimin för folk... hemskt svårt. jag har slutat att göra det. men om jag skulle vara tillsammans med någon skulle jag göra det. trots att det är svårt, nästintill omöjligt. lycka till, du kommer klara det! KRAM
Du skriver så kloka saker! Tack!
