Saphary

Vissa dagar så känns det som om jag håller på att bli kvitt bulimin. Vissa dagar känns det som den klamrar fast sig vid min sida och aldrig vill släppa. Ibland vill jag ge upp, bara strunta i det. Jag vill gå köpa mig den onyttigaste maten som finns och äta för en helt familj. Andra dagar så vill jag oxå ge upp, men då vill jag ge upp maten. Jag vill inte alls äta. Jag vill svälta ihjäl mig så att de får lägga in mig.

Sen så slår det mig. Är detta ett normalt liv? Finns det någon garanti på att jag kommer må bättre när jag blir så smal? Notera att jag inte kommer nöja mig med att vara smal. Jag vill vara för smal. Jag vill att folk ska titta på mig och tänka "men snälla ät". Och då ska jag tänka att de bara säga så för att de önskar att de såg ut som mig. Min kropp är inte byggd för att vara så smal. Jag har stora lår. Inte tjocka lår, men muskulösa. Har tränat hela mitt liv och mina ben och rumpa är hårda. Jag har en timglasformad kropp, och inte en rak. Jag kommer aldrig att få de anorektiska låren, det är inte möjligt. Så varför kämpa för något som aldrig kommer bli? Varför inte bara acceptera det. Jag är vacker jag vet det inners inne. Många tjejer önska att de såg ut som mig, jag vet det oxå. Så varför vill jag misshandla den kroppen som jag egentligen älskar? Den kropp som jag kommer att åldras i måste vara stark och inte sjuk. Jag vill vara frisk och lycklig även om 20 år. Jag vill inte då behöva läggas in för att mitt skelett tagit så mycket stryk med alla dessa dieter och TRAMS! För det vi håller på med, är idioti. Det är inte sunt på någon nivå. Det är bara en snabbare väg till helvetet! Och jag tänker inte ta del av det. Jag är starkare än så. Ingen har någonsin kunnat sätta stopp för mig om jag har velat någonting, och bulimin ska inte heller få komma i min väg längre. Jag har gett en stor del av mitt liv till dig och nu önskar jag att du bara tog dina saker och gick din väg. Och kom aldrig mer tillbaka. Du är inte välkommen här och inte hos någon annan heller. trams ...