blää
Det blir så mycket att läsa om man skippar att läsa era bloggar en dag. Men jag får mycket pepp av att ni skriver och jag blir så glad när ni gör framsteg.
Igår så funkade maten bra, åt alla måltider. Efter samban så kom jag hem till K och åt 1,5 macka till kvällsmat. Sen så åt jag massa godis och nötter. Mådde illa, självklart. Ville spy, självklart. Ville gråta, självklart. Åkte hem vid 1-tiden och fortfarande illamående. Funderade på att spy men gick och la mig och försökte tänka positivt. Somnade efter flera ska jag spy / ska jag inte spy? Imorse när jag vaknade så var jag bara ledsen och det känns som om jag gråtit hela natten. Gick upp och gick en promenad på 30min. Jag klarade inte av att känna mig så. Behövde lite motion. Dessutom så blev jag inte hungrig förens jag kom ut. Åt frukost när jag kom hem, men jag mår fortfarande illa. Usch, usch, usch. Varför all den godis igår? K köper alltid hem godis jag tycker om. Och det känns okej att äta det. Men jag åt allt annat oxå som jag inte tycker om. Älskar naturgodis, doppade nötter i choklad. Men jag tycker inte om annat segt godis. Så varför åt jag det igår? Och varför åt jag de nötterna som smakade chili när jag hatar dem? Ångest idag. Glad att jag gick min morgonpromenad, men ångesten försvinner inte.
Idag ska bli en bra dag. Jag ska fortsätta plugga, äta bra, och ikväll så ska jag på bröllop. Kör nog så blir ingen dricka för mig. Kanske ett glas vin bara.
Kramades massa med K igår. Vi hade inte setts sen tisdag morgon. Vi bor 10 min från varandra, men våra scheman krockar så mycket ibland. Sen så har jag velat vara hemma med familjen vissa kvällar och då har han suttit och kollat fotboll med sina vänner. Funderar lite på hur jag ska berätta för mamma. Hon förtjänar att veta, meen vill inte att hon ska föra det vidare till pappa. Pappa har alltid sett mig som den tuffa tjejen som inte viker sig. Och till ytan är jag väldigt tuff, knappt nån som sett mig gråta eller vara ledsen. Jag håller en stark fasad. Pappa skulle bli chockad om han visste, min stackars pappa.
Plugg nu, kram!
Du är stark! Verkligen!
Jag får se hur jag gör idag. Helgen kommer vara ganska safe eftersom jag förmodligen inte kommer vara ensam en enda sekund från ikväll till måndag morgon. Tillsammans med andra kan jag fortfarande äta normalt utan alltför mycket ångest. Risk för överätning, ja, men hetsa och spy slipper jag i helgen.
Det är ensamheten som är farligast, då jag måste vara normal på eget initiativ om du fattar vad jag menar... Hoppas din hemtenta går åt rätt håll!
(Ska nog lägga till dig på msn, men har bara min vanliga med foto och allt så jag vet inte riktigt om jag vågar)
Hej och tack för din kommentar. Det är så fantastiskt skönt (och hemskt på samma gång) att ha hittat en massa likasinnade tjejers bloggar. Även om det inte blir bättre för mig, så känns det ändå lite lättare att veta att jag inte är ensam.
Kämpa på, vännen.
OJ vad jag känner igen det där! Ville inte heller att min pappa skulle veta. Men när jag inte klarade av att hålla ihop allt så brast det, och jag berättade för mamma. Mamma fick veta men jag bad henne inte berätta för pappa. Och vet du, det gjorde hon inte. Även om hon verkligen ville och tyckte det var jobbigt. Nu vet min pappa om det ändå. Men hon fick berätta när jag var redo för det.
Vad jag vill komma till är att jag tycker absolut du skall berätta för din mamma. Jag var så imot det i början men det är jag inte längre. Jag bor hemma och vet du, jag tror inte jag kan bli frisk om inte hon skulle veta. Jag tror att för mig, har det varit en avgörande del i mitt tillfrisknande. Dels att acceptera sjukdommen som jag fortfarande har svårt för ifs. Men också för att det inte längre är en lika stor hemlighet. Snurrigt värre.. sorry. Jag ser fram imot att läsa om hur det går..=)
Ta hand om dig nu vännen, KRAMAR
