Jag lider av bulimi
Detta var nog det svåraste att skriva. Aldrig tidigare har det känts så svårt att knappa på tanagetsbordet som nu, men jag vet att om jag ska klara mig ur detta så måste jag erkänna det för mig själv.
Jag är sjuk och jag behöver hjälp.
Jag har under en längre tid trott att jag ska klara det själv, bara att komma genom de första dagarna, och sen skulle allt falla naturligt. Men det slutar bara med att suget kommer och tankarna virrar sig runt maten, och en tugga och sen är jag tillbaka på ruta ett. Tillbaka på ruta noll ..
Jag har alltid brytt mig om hur jag ser ut och jag har haft ett väldigt bra självförtroende. Jag är en tjej som många önskade att de såg ut som, det är jag emdveten om. Men de vet inte hur dåligt jag mår egentligen. Jag älskar känslan av att de tycker att jag är snyggare än dem, detta är vad jag bygger mitt självförtroende på. Och jag skäms för det!
Det började för 2 år sen, nybliven singel, 18 år gammal, fick börja festa på riktigt. Det blev viktigt för mig att vara den snyggaste i rummet, annars kände jag mig inte bekväm. Jag började dejta en kille, som började säga till mig att jag blivit lite tjock, då vägde jag 46 kg, vilket var väldigt normalt då jag bara är 156cm lång. Detta ledde till att jag började äta efedrin. Detta blev oxå starten för min bullimi. Under 2-3 veckor åt jag efedrin och gick ner bra i vikt, men sen började jag bara äta, och jag åt i två veckor. Jag åt allt, allt som du kunde äta som innehåll mest socker, fett och kolhydrater. Jag brukade längta hem så att jag kunde få äta. Detta var ingenting som märktes utåt, då jag framför mina vänner framstod som den duktiga och hälsosamma flickan, som bara åt sallad och aldrig choklad och onyttigheter. Men så fort jag kom hem och var ensam, så smög jag in mat, mest choklad, i mitt rum och satt och åt i min ensamhet tills jag var tvungen att gå på toa och spy upp det. Den värsta ångesten kom efter jag spytt upp allting, min själ kändes tom, jag kändes tom, tårarna rann och panikattacker tilltog. Ångesten tog tag om mig och kastade mig mot väggen samtidigt som den sparkade mig i magen. Jag grät och grät, och sen ställde mig framför spegeln och sa till mig själv hur tjock jag var. Sen drack jag massa vatten så att jag kunde spy upp ännu mer .. Så kunde det fortsätta i flera timmar, och till slut var jag så utmattad att jag gick och la mig.. På morgonen började jag min dag på nytt, genom att gå ut och gå, sen åka till jobbet, äta nyttigt hela dagen, träna på eftermiddagen.. Kvällen kom, jag blev ensam, och hela hetsätningsprocessen upprepades, gång på gång. Jag kom in i en cirkel som jag hela tiden trodde att jag kunde bryta, bara om jag ville tillräckligt mycket. Ack så fel jag hade ..
Nu två år senare, 6 kg tyngre, inser jag vad jag har gjort. Jag har mått så psykiskt dåligt under dessa år, utan att veta varför. Varför hetsäter jag? Jag vinner ingenting, jag mår bara dåligt av det. Jag började för ca en månad sen att läsa lite om ätstörningar och insåg att de flesta symptomerna stämmer in på mig. Jag lider av Bullimi (fortfarande svårt att knappa in på tangentbordeet). Jag sa då till mig själv att detta måste ta slut och grät så mycket, då jag insåg att jag var sjuk.
Jag är sjuk, precis som en alkolist, en narkoman!
Vart vänder man sig? Hur börjar jag må bra igen? Jag vill ju inte detta, men det känns som att jag väljer det själv. Känslan är så stark att jag inte kan hålla emot. Jag spricker innombords.
Med denna blogg ska jag följa min resa ur detta. Jag ska klara det, och jag ska söka hjälp! Imorgon ringer jag Overeaters Anonymus, de ska vägleda mig vidare. Jag måste intala mig själv om att detta är starkare än mig, att jag itne kan klara allting själv. Jag ska bli en bättre människa, en frisk en!
