25 juli 2008
Alla nätter efter hetsätningen har bidragit till noll sömn den natten. Först för att ångesten tar fart och sen för att man försöker återuppbygga det man rivit i bitar timmarna innan. Jag ligger och försöker säga till mig själv att jag ska bli bättre, att detta var sista gången, att jag ska söka hjälp, att jag ska berätta för mina närstående. Jag ligger och tänker på att när jag blivit frisk så ska jag ha den här perfekta kroppen som jag vill ha. Men det är kanske denna tanken som gör att jag kommer att trilla tillbaka, så jag försöker att tränga undan den. Att säga till mig själv att jag inte vill ha den där kroppen utan bara vara lycklig oavsett hur jag ser ut. Men jag vet att det bara är skitsnack. Jag vet vad jag vill, men jag vet att jag inte kan nå dit såhär.
Jag har sjukat mig från jobbet idag, skulle varit där kl 6, men jag kan inte gå dit och må såhär. Ångesten har inte släppt. Varför gjorde jag så igår? Varför gjorde jag det när jag visste vad konsekvenserna skulle bli? Jag visste ju att jag skulle få ångest och inte kunna sova och få ännu mer ångest dagen efter ... Hur bryter jag mig loss ur detta?
K kom vid 3-tiden inatt tror jag, och han märkte att jag var ledsen. Jag sa att jag behövde få berätta något för honom och han ville veta direkt ju .. Har du varit otrogen? Ska du göra slut? Hur berättar man något sånt här som tynger en så mycket?
Jag är så rädd att inte bli tagen på allvar, att folk ska tänka 'skyll dig själv', att de inte ska se det så allvarligt som jag vet att det är. Jag har svårt för att prata om det, tårarna kommer bara att rinna och jag kommer inte att få ut det jag velat från första början. Hur kommer reaktionerna mot mig att vara senare? Kommer man att tycka synd om mig. Jag vill inte det, jag hatar människor som tycker synd om andra. Jag vill inte framstå som den svaga som folk klappar och skakar på huvudet åt. Jag går itu.
Hur kunde jag låta detta hända mig? Hur kunde jag vara så svag? Jag tappar hopp, mer och mer för varje dag. Jag önskar att det fanns någon som visste utan att jag behövde berätta, någon som frågade och jag behövde bara nicka.
Idag vid 3 åker jag iväg till Ronneby på spa-weekend. Det är K's fotbollsslag som har bjudit dit dem över en helg, och de skulle ta med sina flickvänner. Jag vet att jag kommer klara mig, jag kommer inte vara själv. Jag kommer inte kunna sätta mig i ett hörn och vräka i mig. Det kommer finnas annat att göra. Jag önska att jag aldrig fick vara ensam mer. Kanske skulle jag då lättare ta mig ut, eller så kanske mitt beroende har övergått till andra former. Förr eller senare måste man lära sig att vara själv, att gå nya steg och inte i gamla fotspår eller bakom andra.
På något sätt känns det enklare nu när jag fått skriva av mig lite, jag tror att jag kommer fortsätta denna bloggen, detta kommer att bli min form av dagbok. Jag kanske mår bättre såhär. Nu ska jag smörja in mig med jordgubbslotion, klä på mig, städa, packa väskan och sen väcka K så vi kan äta frukost.
/N
Jag har sjukat mig från jobbet idag, skulle varit där kl 6, men jag kan inte gå dit och må såhär. Ångesten har inte släppt. Varför gjorde jag så igår? Varför gjorde jag det när jag visste vad konsekvenserna skulle bli? Jag visste ju att jag skulle få ångest och inte kunna sova och få ännu mer ångest dagen efter ... Hur bryter jag mig loss ur detta?
K kom vid 3-tiden inatt tror jag, och han märkte att jag var ledsen. Jag sa att jag behövde få berätta något för honom och han ville veta direkt ju .. Har du varit otrogen? Ska du göra slut? Hur berättar man något sånt här som tynger en så mycket?
Jag är så rädd att inte bli tagen på allvar, att folk ska tänka 'skyll dig själv', att de inte ska se det så allvarligt som jag vet att det är. Jag har svårt för att prata om det, tårarna kommer bara att rinna och jag kommer inte att få ut det jag velat från första början. Hur kommer reaktionerna mot mig att vara senare? Kommer man att tycka synd om mig. Jag vill inte det, jag hatar människor som tycker synd om andra. Jag vill inte framstå som den svaga som folk klappar och skakar på huvudet åt. Jag går itu.
Hur kunde jag låta detta hända mig? Hur kunde jag vara så svag? Jag tappar hopp, mer och mer för varje dag. Jag önskar att det fanns någon som visste utan att jag behövde berätta, någon som frågade och jag behövde bara nicka.
Idag vid 3 åker jag iväg till Ronneby på spa-weekend. Det är K's fotbollsslag som har bjudit dit dem över en helg, och de skulle ta med sina flickvänner. Jag vet att jag kommer klara mig, jag kommer inte vara själv. Jag kommer inte kunna sätta mig i ett hörn och vräka i mig. Det kommer finnas annat att göra. Jag önska att jag aldrig fick vara ensam mer. Kanske skulle jag då lättare ta mig ut, eller så kanske mitt beroende har övergått till andra former. Förr eller senare måste man lära sig att vara själv, att gå nya steg och inte i gamla fotspår eller bakom andra.
På något sätt känns det enklare nu när jag fått skriva av mig lite, jag tror att jag kommer fortsätta denna bloggen, detta kommer att bli min form av dagbok. Jag kanske mår bättre såhär. Nu ska jag smörja in mig med jordgubbslotion, klä på mig, städa, packa väskan och sen väcka K så vi kan äta frukost.
/N
Kommentarer
Trackback
