One step back
10:45 2 dl A-fil med müsli och russin
15:00 1 banan
3 fullkornskorpor med ost och äggkaviar
Spytt
1,5 h promenad
20:30 Libanesisk kafta med klyftpotatis på Café Ceder
Nu blir det förhoppningsvist film med K om han orkar hålla sig uppe. Han är lite sur för att jag sitter och skriver och inte vill visa det för honom. Men hur skulle jag kunna göra det. Han kommer inte förstå ... Han kommer att ifrågesätta mig och mitt tankesätt. Han kommer att säga att jag är så underbar och vacker och inte alls i behöv av att göra såhär mot mig själv. Och jag orkar inte sätta honom eller mig i en sits där jag inte vet hur jag ska reagera. Jag vet inte svaret på de frågor han kommer att ställa. Han kanske ställer frågor som jag inte ens tänkt på, frågor som kommer göra ont i min själ. Det kanske sätter igång en farlig reaktion inom mig som får mig att börja äta och spy igen. Jag får inte tappa kontrollen över mig själv.
Jag har märkt att jag mår mycket bättre av att skriva och era komentarer och egna bloggar hjälper mig mer än jag trodde. Tack för att ni läser och kommenterar och själva skriver, ni är guld värda och vi ska klara detta allihopa!
God natt
hej going!
var glad jag blir över dina frågor!!!
alltså för mig at komma intill på ät. m tog de kanske 1-2 veckor om jag inte minns fel. och nu är ju även alla semestrar över och all personal är ju tillbaka.
däremot sökte jag hjälp av en pyskolog, hans väntetid var på 3 månader. men de är ju olika på olika ställen skulle jag tro.
och det är ju en ät. m du behöver komma till. dom jobbar ju som sagt med allt! dom är experter och väldigt kunniga!!!
alla i ens närhet kan stötta en och så men ingen kan hjälpa en ur denna sjukdom. det krävs experter för det. de gäller att komma ihåg det.
var bor du? goggla på nätet. sök efter ätstörningsenheter i närheten av var du bor.
massa kramar
Bra jobbat tjejen!
Det är bara att hoppa upp på hästen igen. Man ska inte ge upp när det skiter sig. Har också märkt det där med träningen och att man plötsligen tror att man är felt frisk.
kramar
Nä..de vet ingenting. Det är det som är det jobbiga. Som läkare har han ju tystnadsplikt men kommer ju fortfarande behöva träffa de då och då och Ds föräldrar vet inte ens nåt.
livet är inte alltid en dans på rosor :( Jag funderar ofta på om det är vi själva som satt oss i den sist vi är i!? Varför? Väljer man inte vad man gör? Och varför straffar vi oss såhär då? Men samtidigt vet vi att man påverkas av andra, sin familj, vänner, media. Allt formar oss till den vi blir. Men vi kan förändra oss! Endast vi själva! Och det ska vi göra eller hur?
Jadu..det är inte lätt att berätta men lättnaden efteråt är ju enorm. Sen är det ju bra att höra sig själv säga att man har en ätstörning. Det stärker en i viljan att bli frisk.
Jag tror på dig!
Kramar
Tack, jo nog är det bra att komma ut. Det är ju sällan man ångrar att man kom sig iväg lixom!
Du verkar ha kommit en bit på vägen, kloka tankar detdär med att låta bli kaloriräkning, om man klarar hålla sig ifrån det.
Och jag håller med, svårt att berätta för närstående och vänner sina djupaste tankar, fast dom finns ju där på grund av sjukdomen, inte att man är knäpp. Fast folk kan ju tro det, dom fattar inte att det är en sjukdom. När jag berättade för mitt ex gav jag honom en bok om ätstörningar och tvinade honom läsa, haha, så han förstår lite mer. Men flera av mina vänner ksulle jag aldrig berätta för, de har så mycket fördomar.
Men härligt att du klarat dig så länge utan att spy. Hur har du gjort, tänkt?
Kramar M
