Jag är inte ensam
Jag vet inte riktigt hur jag ska se på detta, men samtidigt som det känns tryggt att veta att man inte är ensam i kampen mot ätstörningar så är det hemskt. Det är hemskt att läsa bloggar där folk skriver att de bokstavligen håller på att gå under. Att de svälter sig själv i flera dagar, flera veckor, lååånga perioder. Att de inte kan hålla sig vakna på grund av att de inte har någon näring kvar i kroppen. Jag tänker oxå på det, men samtidigt så vet jag att det inte är värt det. För hur många gånger har man inte försökt svälta? Jag har tappat räkningen. Hur många gånger har man inte börjat om på måndag med att säga att Idag ska jag inte äta något, spelar ingen roll om jag dör. Ingenting ska komma genom denna munnen. Jag ska inte ens tänka på mat. Jag ska vara så hungrig, och plåga mig själv. Men du ska se, så smal och fin jag ska bli!
Och varje gång så funkar det inte. Kroppen ger upp. Man slutar i en hetsätningsperiod och mår ännu sämre än vad man gjorde innan. Och man lovar sig själv att aldrig göra så mot sig själv. Att leva och vara frisk. 1 vecka senare börjar man svälta igen.. Jag hatar mig själv för att jag har gjort såhär. Är det inte meningen att man ska leva och må bra? Varför slösa bort mitt liv på att vilja vara någon annan och inte vilja vara mig? Jag måste lära mig att älska mig själv. Ingen ska ju vara viktigare än min hälsa. Sen ser man alla de smala tjejerna som sitter och äter fet mat och massa goda efterrätter. Man vet att det aldrig kommer vara jag. För även om jag plågar mig själv och blir smal, så kommer hag aldig att kunna äta så och inte känna skuld.
Jag har länkat till lite bloggar på min sida nu. Tjejer som oxå befinner sig i samma kamp som jag. Sånt ger mig inspiration att vilja kämpa, att inte ge upp. Tack!
Nej, vi är inte ensamam Men exakt som du säger!. Exakt så sa dom till mig på ätstörningsmottagningen. Att svälta sig i en vecka för att sedan sätta igång och vråläta, de är ingen bra metod Lisa och det vet du redan om. Jag har gått och funderat på detta väldigt mkt. För i början klarade jag ju detta...? Men ju mer jag grubblat ju mer har jag inset hur fel jag har haft. Det har aldrig någonsin varit normalt att göra sånna här perioder. Hela livet under denna tiden har ju fått komma i andra hand, maten har gällt hela tiden.
Det är detta jag tänker kämpa för att bli av med. Nu vill jag inte längre ha mat som min första handsval här i levet.
Lovar att återkomma med rapport från igorgon
