mamma vet
Mamma vet. Hon råkade se mitt högkostnadskort och nu vet hon. Hon vet att jag har en ätstörning, men hon vet inte vad bulimi är. Hon verkade lättad när hon fick reda på det, men hon förstår nog inte hur allvarligt det är. Känns som att hon tror att det är som att ha en dålig dag. Hon var helt lugn och sa att hon ville gå med mig till psykologen på tisdag.
Det är som att ha en dålig dag varje dag, hela tiden. Konstant tänker jag på det. Det är det enda jag tänker på. Och de få gångerna jag lyckas måla upp ett leende är alldeles för få. Jag orkar inte kämpa mot mig själv. För genom att hela tiden försöka bli frisk så går jag mot mig själv. Men jag är väl inte likamed bulimi? Eller är jag det? Ibland så tänker jag att det är så orättvist och varför skulle just jag drabbas av detta. Jag vet att jag är egoistisk i mitt tänkande och att det självklart finns personer som har det värre, men fortfarande, varför just jag? Och varför just nu? Dessa åren sägs vara de bästa i en människas liv, de åren då du ska leva och utforska och vara fri. Men istället för det, så sitter jag här och räknar kalorier på kakan jag precis åt. Jag tänker hur jag ska orka mig upp på cykeln imorgon bitti i kylan och cykla till jobbet i motvind. Hur jag sedan ska träffa mina vänner för att laga mat ihop, men det enda jag komer tänka är "ät långsamt, 2 bitar räcker, tugga tugga tugga, du kan träna bort det på morgonpromenaden imorgon, du har ändå fått lite träning idag och du har skippat onyttig mat". Men istället sitter jag där med ett fejkat leende och skrattar. Patetiskt!
Det är nog bra att hon vet, lilla mamma
Det tror jag med=) Din mamma kanske kan vara ett jätte bra stöd för dig. Hon är värd att få den chansen, för hon vill säkerligen hjälpa, om du tillåter henne.
Hoppas verkligen att du får en dag snart som känns lite ljusare och lite lättare. Unna dig saker som du tycker om att göra. Be om den hjälpen du förtjärnar. Har du funderat något på att berätta för din kille? Bara undrar vad du tänker om det. Förstår om det känns väldigt långt borta. Ta hand om dig. Kramar
Jag tror de va jättebra att din mamma fick veta, och hon ville ju följa med till psykologen, hon vill lära sig mer om de hela då ju! =)
Usch jag fröstår precis hur du tänker, hur de har kunnat bli som de blivit? Och vad mycket tid man slösar bort. Men nu är ju vi medvetna om det och det viktiga är ju att vi försöker förändra det!
Jag jobbar lite på föskola ibland, där jag har jobbat innan. Kanske har ett annat extrajobb p g på söndagar, men jag vet inte om jag ska ta de eller inte, vet faktiskt inte om energin finns. Känns som de kommer gå ut över annat.
Kram!
J hade gått ut med några kompisar, så det var fritt fram för mig...
Hur känns det att din mamma vet nu?
Skönt att din mamma vet! Hon får nog bättre insikt när hon får följa med till psykologen.
Ja visst är helgerna svårare, mycket svårare. Det är nog mycket för att helgen är kopplad till "fest" och onyttigheter. Det gör det lite mer tillåtet att äta då.
Jag har samma tankar som du, varför jag? varför just nu? Men det är bara att inse situationen och se framåt. Nu ska vi bli frisk, och slippa gå miste om våra bästa år!
Gud vad snäll du är är:)
Och att din mamma vet tror jag också är bra, sjukdomen kommer fram ur mörkret.
kramar
Fantastiskt! Har jag fel om jag gissar att du känner dig ganska lättad över att hon vet? (man får vara skräckslagen och lättad på samma gång ;)) Nu slipper du hålla hemligheten hemlig längre. Skönt.
KRam
