..
K hämtar mig snart. Vi har blivit vänner igen och han har lovat att aldrig mer skrika åt mig. Skrik gör mig apatisk och avtrubbad. Jag stänger igen, blir en mur. Tårar kan rinna, men jag känner ingen smärta. Det händer inte ofta, men egentligen allt för ofta.
Imorgon ska jag lämna blodprov på sjukhuset. Det ska till doktorn som jag ska till sen som ska kolla så att alla mina värden stämmer då jag har kräkts mycket tidigare. Jag hoppas att jag inte rubbat något inom mig. Jag skulle aldrig kunna förlåta mig själv för det!
Jag har kommit på hur jag ska berätta för mamma. Jag ska boka tid hos min psykolog, fast jag kommer inte närvara utan mamma kommer att få göra det. Jag väntar gärna utanför, men att vistas i samma rum, nej. Jag har lätt för att gråta inför henne och mamma ännu lättare inför mig. Känner mig lite feg nu, men jag klarar inte av att berätta. Då får hon sitta med psykologen och gråta utan mig. Sen kan vi gråta ihop när hon vet.
Att få K till min psykolog blir tuffare så det får vänta. Då kanske jag själv kan berätta.
Sov så gott änglar!
Godmorgon!
Det med förbud stämmer nog alldeles utmärkt, men har du några tips på hur jag ska göra? Jag kan verkligen inte hantera godiset och börjar jag äta så måste jag äta allt, därav mitt förbud mot det istället. Ska jag låta mig äta det en gång i veckan kanske?
Vad imponerande att du låter dina nära få veta hur det ligger till på det där sättet. Det är ju så svårt att berätta själv. Hoppas att du mår bra idag!
Vilket bra sätt att berätta! Psykologen måste ju kunna svara på din mammas frågor på ett bra sätt.
Vad hemskt att bli skriken åt, det hade jag aldrig pallat. Kramar!
du är då så stark så stark. det glädjer mig verkligen att läsa om dina framsteg. tänk, du har sökt hjälp, du pluggar, du har pojkvän och du skall låta din mamma ta del av ditt problem. du är värd all berömd du kan tänkas få denna dag. jag är så glad för din skull!
Godagens! Kikar in:)
