Saphary

Ju bättre det går för mig, desto mindre lust har jag att skriva här. Jag behövde detta för att skriva av mig, få tankarna ur mig. Och ni har varit otrolig hjälp för mig. Jag har blivit så mycket klokare av era berättelser. Och när jag läser de första inläggen i bloggen, så ser jag hur långt jag kommit. Och jag ser möjligheten till att klara det. Jag vet att det är värt att kämpa emot de destruktiva tankar. De har aldrig gett mig någon ro, utan bara lett till hemska handlingar. Men jag är samtidigt glad att ha fått erfara detta. Det har gjort mig så mycket starkare. Jag har levt så bra och oftast fått allt jag velat eller pekat på. Jag behövde nog detta för att komma ner på jorden lite, och att inse att jag inte är någon bättre människa än andra. Jag har alltid kännt mig lite bättre än andra, lite smartare, lite klokare. Men jag har lärt mig vikten av ett människovärde, och jag vet nu, att oavsett hur vi ser ut och vad vi presterar, så är vi alla lika värda. Men min resa tar inte slut här, jag har långt kvar att gå. Jag har så mycket att bygga upp som jag förstört. Jag har ett självförtroende som är väldigt lågt. Röster inom mig som säger att jag inte är värd personerna omkring mig, att jag inte är värd deras uppskattning. Att de inte vill vara med mig, men är det för att jag tvingar de. Självklart så är det inte så, och jag jobbar på att aldrig mer ifrågesätta detta. 

Att berätta för mina närstående har tagit månadsvis av förberedelser. Jag har inte vetat hur man berättar en sån sak. Jag var för stolt för att erkänna både för mig och för andra, att jag inte mådde bra. De bemötanden jag fick var positiva och de var glada över att jag ville inkludera dem i mitt liv. Att jag ville dela mitt liv med dem. Att jag litade på dem tillräckligt mycket för att våga berätta. Jag vågade stödja mig på dem!

Reaktionerna jag mötte var inte vad jag förväntat mig. Jag spelade upp scener i mitt huvud där mamma låg sömnlös och tänka på hur hon hade misslyckats med sin dotter, en pojkvän som tyckte jag var störd och valde att lämna mig, vänner som vände ryggen för att de inte orkade. Men så var det inte!

Och tårarna har avtagit. Jag kan prata om det. Visst gör det mig nedstämd, men första gången är alltid svår. Första mötet med psykologen var hemskt, jag grät konstant. Jag grät vid andra mötet och, men jag pratade väldigt mycket ändå. Men det gjorde att jag vågade berätta för mamma, och för K, och för tjejkompisen. Det känns bra.

Ta mod och berätta. Ju tidigare testo bättre. Sök hjälp, man kommer inte ur det på egen hand. Vi brottas ständigt med två röster inom oss. Vi behöver andra prespektiv på våra problem. Vi behöver prata med friska människor som kan berätta för oss att de tankarna som snurrar runt är sjuka tankar. Att leva varje dag efter vad vågen visar, vill vi det? Att leva genom ångest för varje tugga mat du tar, är det ett rättvist liv? Är vi rättvisa mot oss själva?

Jag tänker på er!