Saphary

Imorse var jag på möte på ÄS-mottagningen. Målet nu är att vi ska ses en gång i veckan och jobba med maten och främst med tankarna. Det är i huvudet allt kommer till och det är där jag måste jaga iväg det från. Vi pratade väldigt mycket om hur man ska ta itu med den hemska rösten i huvudet. Det är inte lönt att vara osams med den, utan vi ska samarbeta. Jag ska fråga mig själv varför jag känner som jag gör.

Vi tog bowlingen i lördags som ett exempel, där jag blev ledsen och ville åka hem. Hon frågade mig varför jag blev ledsen. Jag sa att jag inte tyckte att jag förtjänade mina vänner tid, att i och med att jag var så dålig på bowling så skönt mitt människovärde, jag var helt enkelt inte nöjd med mig själv för att jag inte var bäst på att bowla. Hela min självbild rasade. Jag ansåg att eftersom jag inte var bäst på att bowla så var jag misslyckad. Sedan kom vi fram till vilka alternativa tankar jag istället hade kunnat tänka. Vi skrev upp att jag istället borde tänka att jag är bra precis som jag är, att jag inte är intresserad av bowling och därför inte behöver vara bra på det, att jag inte kan vara bra på allting, att vara bra på någonting inte ökar mitt värde som människa, att jag inte var där för att visa mina bowlings-skills utan för att umgås med mina vänner då bowling bara var en social sak och att mina vänner ville ha med mig oavsett om jag var ledsen eller glad.

Detta fick mig att börja fundera lite över hur viktigt det är att ta itu med sina känslor och att försöka byta ut de elaka rösterna inom sig mot lite snällare röster. Varför skulle jag vara värd mer om jag var duktig på bowling? Varför ska mitt värde som människa bero på min presentation i bowling? Är jag mer värd om jag slagit två strikes? Eller 3? Eller 5? Är de som fick mindre poäng än jag, mindre värda? Nej, självklart tycker jag inte det, och sjävklart så är jag lika mycket värd oavsett vad jag har för poäng. Jag menar, hur kan jag låta något sånt påverka hela min helg? Hur kan jag låta en sådan skitsak göra mig ledsen och få mig att tvivla över mitt värde.

Det är i alla fall sånna känslor som vi ska jobba med och det känns lite roligt. Jag tror att jag fixar det.

Matmässigt idag, så gick det bra, ända till nyss typ. En liten skål med naturella nötter och torkad frukt. Men sen gick jag och hämtade mer, och sen 4 rutor 90% choklad. Så mörk choklad är inte ens gott i sådana mängder. Jag mår illa, och även fast det inte var mycket, så vill jag mest av allt spy just nu. Men jag vet att nötter och choklad inte kommer upp, jag har får lång erfarenhet av sånt. Jag ska i alla fall inte stoppa fingrarna i halsen, utan ska sen idag även äta en middag. Jag hoppas bara mitt illamående går över. Jag ska inte låta detta förstöra min dag, ingen chans. Jag får inte och jag ska inte. Om jag ska vara ärlig, jag har inte tid för att låta det förstöra min dag. För då kommer imorgon oxå att vara förstörd och söndagen oxå. Och det är för mycket för mig.

Jag har pratat ut lite med K om lite "problem" mellan oss, och det känns skönt att få det gjort. Ett bra förhållande bygger på att man kan konversera med varandra och berätta saker som inte står rätt till. Och jag vet att han försöker förstå, men att även han har svårt med känslor.

Och ni som skriver till mig "fan vad bra det verkar gå för dig, du är frisk ju". Jag vet att jag kommit väldigt långt och jag är stolt över detta, men om ni visste hur mycket betänktetid ätstörningen tar. Det finns inte så mycket tid att skriva och jag skulle behöva skriva konstant för att få ner alla mina tankar som flyger runt. Det är svårt. Jag kan ibland inte plugga för att jag tänker på annat så mycket. Jag kan inte ha en längre konversation med folk för att jag försvinner i mina egna tankar. Det påverkar skolan, jobbet, träningen, familjelivet, min relation till K och mina vänner. Jag är där, men samtidigt är jag långt borta. Blicken försvinner. Jag tittar men jag ser inte. Jag lyssnar men jag hör inte. Men tro inte att jag tappat hoppet och ingen av er ska heller tappa det. Bulimi är ingen fiende och inget vi ska besegra. Vi ska bara lära oss att vända på det hon säger och filtrera bort det. Vi ska lära oss att lyssna på kroppen och förse med det den vill ha. Jag tror att det är möjligt, vad tror du?