Saphary

God morgon!

Kom att tänka på en sak precis. Förutom att ha haft oturen att få bulimi, så har jag haft tur. Jag fastnade aldrig så djupt och jag sökte hjälp innan det var försent. Jag insåg vad som höll på att hända, genom att läsa era bloggar. Jag tänkte "jag kommer att må lika dåligt som hon och hon och hon". Och jag ville inte detta. Sen har jag även haft turen att träffa en kille som fick mig att känna mig fin och må bra. Jag kände inte att han skulle döma mig om jag gick upp eller ner, så jag la det lite på hyllan. Hade jag varit singel kanske det hade varit andra bollar. Under mitt 1,5 års singelliv, så har jag dejtat svin. Killar som slängt fram pengar och kört fina bilar. Killar som velat ha mig som en trofé när vi var ute. Killar som hade så mycket stolthet att de inte kunde säga något vackert till mig utan körde sexistiska skämt och nervärderade. Jag kände att jag behövde vara fin, för annars skulle jag bli ensam. Jag offrade hela min själ för att bli vacker för dem. Men inuti kände jag mig så ful och så smutsig. Vad är det med oss tjejer när vi dras till sånna skitstövlar? Vad är det för bekräftelse vi söker? Jag tycker att mitt beteende var pinsamt och det tyckte mina vänner oxå. Men jag fick en slags "respekt" i dessa kretsar, som jag aldrig mer vill komma i kontakt med. Och hade jag varit kvar här, då hade jag säkerligen varit mer fast i bulimin än jag är idag, det kan jag garantera.

Nu har jag en kille som värderar mig, inte utifrån mitt utseende, utan utifrån min själ. Han tycler att jag är en underbar människa och han älskar mig för den jag är. Han vill inte att jag ska ändra mig, för hade han velat det, ja då hade han säkerligen inte varit med mig.

Träffa inte den första bästa killen som dyker upp, utan vänta, din tur kommer oxå. Och du lär märka när det är på riktigt!