Saphary

Vi var och kollade på tapeter och jag fick massa inspiration, men jag velar massa fram och tillbaka. Mamma har oxå jättebra ideér och jag beundrar hennes känsla för stil. Men jag är rädd att det inte ska kännas "jag".

I bilen tillbaka så började jag och mina föräldrar att bråka, jag och mamma mot pappa. Det slutade med att jag lämnade bilen och började gå hemåt själv. Grät gjorde jag oxå. Jag tänkte hela tiden "tänk om mamma berättar för pappa". När de hämtade upp mig efter 5-10min med bilen så gick jag in. Den tystnaden i bilen tills vi kom hem är obeskrivlig. Man hade hört en nål falla. Hemskt, men det var min familj, och vi stod ut. Väl hemma så brast det. Tårar flödade i en timme och jag låg i mitt rum i mörkret. Jag hoppade träningen på grund av detta. Jag kunde inte gå dit och riskera att börja gråta. Efter en timme ensam så vågade jag mig ut och gjorde ett kvällsmål. Mamma har köpt så gott grovt bröd, svårt att motstå. Det konstiga nu är att jag är så sugen på att proppa i mig massor. Jag är sugen på cashewnötterna men jag vågar inte gå och ta lite för rädslan finns där. Jag är rädd att jag kommer att ta fler omgångar och sedan må illa. Jag skäms för min mamma som sitter i köket. Jag skäms för att hon kommer tänka "eeeh, feta nötter, är det verkligen bra för en tjockis som du?". Men det är klart att hon inte kommer tännka, men jag är rädd.

Vi har alltid bråkat mycket i vår familj. Min pappa har en kort stubin som inte går att mäta med något annat. Han vet inte hur man skämtar och har tar allting man säger personligt och 100 % allvar. Jag tror ibland att allt detta bråk och tjaffs och brist på respekt har gjort mig sjuk. Men aldrig kommer jag att skylla ätstörningen på dem. Jag har fått all kärlek jag velat ta emot, det är snarare mitt fel att jag inte vetat hur man tar emot den.

Ska nog hämta lite nötten ändå. Vi får se hur det går. En extra promenad får det nog blir imorgon då. Sov gott änglar!