Saphary

Det känns skönt att det är måndag. Dagen att "börja om", att rycka upp sig, bla bla bla. Alltid samma visa. Men idag mår jag faktiskt bättre än helgen. Det gör mig gott att träffa personer jag tycker om och prata ut med vänner. Promenaden med mamma och pappa igår var oxå väldigt bra för mig. Även om den var i syfte att motionera, så pratade vi mycket oxå, och jag märker hur mycket närmare vi kommer. Varför har jag stängt dem ute så här länge?

Jag känner att jag ibland stöter bort folk med flit för att känna om de verkligen bryr sig. Bråkar med dem för att se om de går sin väg eller stannar? Detta är kanske fel av mig, men jag behöver denna bekräftelsen just nu. Jag behöver få veta och höra att jag duger som jag är, att det är okej att vara jag. I grund och botten vet jag kanske detta, men jag har en tendens att trycka bort det. Jag säger istället att jag inte är värd andras omtanke. Och det är då jag vill att ni ska bevisa motsatsen. Kanske mycket att kräva av min familj, K och vänner, men jag behöver detta om jag ska bli frisk. Jag behöver någon som pushar mig lite, som drar mig i armen, för mest av allt så vill jag bara strunta i allt och sova bort hela livet. Snälla, låt mig inte göra det.