det gör ont
Jag vill inte ha med mamma imorgon. Jag hoppas att psykologen kan förklara läget lite bättre. Kapitlet i boken som hon skulle läsa har dragit ut sig på 3 dagar. Vi snackar 25-30 sidor, om ens det. Det gör mig väldigt ledsen. Frågor som "är du säker på att du verkligen är sjuk?" skär så djupt. Nej mamma, jag hade tråkigt en dag så jag hittade på allt, i brist på annat. Det gör så ont, om hon bara visste. Och gång på gång får jag höra att jag kommer fixa det, jag är stark. Men det är ju just sånt som skapat ätstörningen. Alla förväntar sig att jag ska klara allt. Men detta är mitt fel. Det är jag som har velat vara den som fixar allt, den som alla kan stödja sig på, den som alla kan trampa på och tro att jag ska resa mig upp. Det tog stopp, och jag reser mig inte. Jag behöver en hjälpande hand, hur svårt ska det vara att förstå det? Men missförstånd är allt jag möter. Jag har blottat en stor del av min själ och jag trodde att det skulle kännas bra, men jag känner mig bara mer instängd. Det är nu som jag känner mig som ett offer, en börda för andra, ett misslyckande.
"Ska vi ta en promenad"
Nej, jag har precis tränat två timmar, och redan gått en promenad
"Jaja, då får jag väl göra situps"
(går därifrån)
Men vet ni vad? Jag kommer upp, det finns inget annat. Jag tänker kämpa på även om det är uppförsbacke. Jag tänker inte acceptera en tillvaro som präglas av en ätstörning. Jag ska bli fri.
Lilla mamma, jag vet att du försöker
Det låter väldigt jobbigt. Hoppas att psykologen kan reda ut saker för din mamma. Tror säkert att det går upp för henne att det verkligen är på riktigt om en sakkunnig berättar vad det handlar om. Att det känns mer på riktigt då. Vi kan ju hoppas iaf ^^.
Och vi måste inse att vi inte klarar allt. Framför allt måste vi ta in att vi inte behöver klara allt. Den insikten sitter väldigt långt inne...
Jag tror du måste ge det lite tid. Du har nog rätt. Din mamma försöker men förmodligen vet hon inte tillräkligt om sjukdomen ännu. Det gör det hela mycket svårare. Men jag tror att när hon får prata med din psykolog så kommer nog ett och annat att falla på plats. Jag hoppas verkligen det.
Det är inte ditt fel att du har en ätstörning. Ingen av oss kan hjälpa att det drabbat oss. Det är ju trotts allt en sjukdom och ingen människa med cancer skulle ju knappast säga att det var deras fel.
Jag hoppas verkligen att det går bra för er hos psykologen. Jag tycker det är grymmt starkt av dig att du tar med din mamma, släpper in henne och framförallt är med när ni ska till psykologen. För ni ska dit tilsammans va?
Känner så väl igen mig själv med att känna sig som en börda. Men vet du vad, du är sjuk. Någon klok tjej sa till mig att jag skulle luta mig mot mamma, och ta emot hjälpen vi förtjänar. (du) Jag hoppas att du kan göra likadant. Jag tror med det är bra om du berättar hur du känner. Jag kännde precis likadant, berättade det för mamma, och hon hjälpte mig. Sa att det inte var så. Jag kan lova dig att din mamma hade sagt likadant. Dom älskar oss men vet kanske inte riktigt ännu hur dom skall hjälpa oss. Vi får försöka ha en öppen dialog med dom. Tror det är det bästa vi kan göra är att vara ärliga med våra känslor. Så vi på såsätt kan bearbeta dom.
Ta hand om dig nu, kikar in igen imorgon för att se hur det går. Kramar!
Nä, den kan inte va lätt för andra o förstå, för det är ju inte den bilden vi har visat av oss själva. Men de kommer. Det är ju säkert bra hon följer me till psykologen, den kan ju säkert förklara mer.
Kram!
