Saphary

Igår kände jag ångesten som inte varit här på länge. Ingen matlust, ledsen utan anledning och ingen ork kom oxå med. Men jag gick och la mig och hoppades på en bättre dag imorgon. Den dagen är här, och ingenting känns bättre. Känner mig nedstämd, ledsen och ensam. Jag ser ingen anledning till varför det skulle vara så. Mitt liv har rullat på som vanligt och jag borde väl vara glad. Igår kom tankarna om att sluta äta tillbaka, och idag är de ännu starkare. Jag orkar egentligen inte kämpa emot och vill helst ge med. Sluta äta ett tag för att få ångesten att försvinna. Dock vet jag ju konsekvenserna av detta och jag vågar inte hamna i det mönstret igen. Som tur är så ska jag träffa min psykolog på tisdag.

Ikväll så har vi dansuppvisning och de sa till mig igår (!) att jag skulle vara med. Jag har sett fram emot uppvisningarna i en vecka, men jag trodde inte att jag skulle vara med. Jag känner mig så osäker och har börjat fundera ut lögner som jag kan säga till min tränare för att slippa. Funderar på att inte ens gå dit, men jag har redan bjudit med vänner som vet att jag ska vara där. Jag tror att oron idag grundar sig här. Rädslan för att misslyckas. Rädslan för att andra ska tycka jag är tjock. Rädslan för att andra ska tro "hon har dansat 2 månader, borde hon inte vara proffs". Ska försöka göra mig av med dessa tankar, men om jag går dit ikväll vet jag inte. Saken är den att jag vet att jag är bättre än många på dansen, men varför vågar jag då inte?

Och nu tjaffsar jag med K oxå, perfekt! Måste dumpa detta dåliga humöret nu!