Saphary

Jag har blivit så dålig på att skriva, jag vet. Men nu för tiden så pratar jag med folk om mina problem, istället för att skriva ner dem. Då känner jag inte att behöver att skriva av sig är lika stort. Jag vågar involvera folk i mitt liv och låta dem ta del av vad jag går igenom. Jag har fortfarande svårt att visa mig svag och om någon frågar hur det går så svarar jag att jag är på bättringsväg. Och så är det med det. De känner sig lugna och jag slipper känna mig som ett offer.

Vad har hänt den senaste tiden då? 

Jag har haft ett kaos-schema i 7 dagar nu, 2 dagar kvar. Har jobbat varje dag, samt gått i skolan och tränat. Det har tagit på mina krafter, men jag har unnat mig själv sovmorgnar. Jag behöver visst det, även om det rubbar min matplan.

Jag går fortfarande till ätstörningsmottagningen en gång i veckan och trivs med det. Ibland så känner jag att jag inte vill gå dit, känner mig tom, men jag har inte avbokat ett enda möte. Jag vågar inte för att jag tänker att det kommer bli en vana. Jag måste göra det för mig själv. Jag är värd det!

Jag skriver flitigt i mig jag-är-bra bok vilket har lett till att jag under dagen även kan tycka att jag är en bra människa som gör saker som är bra för mig. Jag kommer på mig själv att göra mycket för andra, utan att vänta mig någonting tillbaka. Jag känner mig gladare då och oftast så möter folk mig annorlunda när jag är glad. Min energi överförs till de oxå.

Jag ska göra min andra sambauppvisning i Danmark imorgon. Ojojojo! Är stolt över mig själv. Jag har vågat stå på scen trots att jag kännt mig som världens fulaste minuterna innan. Men väl på scen har jag kunnat släppa alla tankar och bara släppa loss. Skönare känsla finns inte. 

Jag och Panna ska förmodligen ses på lördag. Och du ska veta, att jag har samma tankar som du. Jag kommer att jämföra mig själv med dig och önska att jag såg ut och var som du. Det värsta är att vi sitter i samma båt och att önska att man var sjuk är ganska dumt, men det löser sig.

Jag har börjat analysera mina tankar. Ifrågesätta varför jag tänker så illa om mig själv? Jag börjar inse att jag kommer att leva i denna kroppen hela livet och jag kan inte ändra vissa saker. Jag kan inte sätta upp ett mål om att jag ska vara 1.80 lång när jag bara är 1.56. Det är inte realistiskt och det kommer aldrig att hända. Så därför ska jag sluta sätta upp orealistiska mål. Jag kommer aldrig att kunna flyga hur mycket jag är tror det. Det kommer aldrig att växa blont hår på mig när min naturliga färg är mörkbrun. Jag kommer aldrig att få byta mamma eller välja min bakgrund. Vissa saker är redan givna från början och det går inte att ändra på. Jag ska lägga min vikt i denna kategori och acceptera att det är så jag är skapt. Jag har alltid haft kött på benen även när jag var underviktig och jag kan itne trolla bort det. Så varför inte älska den kroppen som är gjord bara för mig, istället för att förbanna den? 

Du är bäst på att vara du, och jag är bäst på att vara jag, och det är så det ska vara. Det finns inget annat!!!