Saphary

Är hemma efter 2,5 timmes träning och är väldigt slut. Ätit jättegod müsli med alldeles för mycket torkad frukt. Det var inte ens gott med så mycket sött, men jag måste ju alltid överdriva i allt. Men men, glömma och gå vidare. Att sitta och grubbla över något som hänt kommer inte att göra det ogjort. Det är bara en massa slöseri med tid och kraft. Och att spy är inte längre något alternativ för mig.

Och om jag ska vara riktigt ärlig, så har jag inte alls ätit för mycket, snarare för lite med tanke på hur mycket jag tränat. Bara det att det blev mycket torkad frukt, och det är så sött. Bla bla bla, nu så lägger jag mina dumma tankar i en låda och slänger ut dem genom förstret!

För övrigt så har jag kännt mig ganska frisk idag gällande maten. Jag har typ inte tänkt lika mycket på det. Jag måste typ påminna mig själv att jag måste tänka på maten. Det har blivit en sån vana att alltid tänka När ska jag äta? Hur ska jag äta? Vad ska jag äta? Ska jag överhuvudtaget äta?
Men idag så fokuserade jag mig istället på grupparbetet och Ojj vad mycket vi fick gjort. Sen så blev jag helt förvånad över att jag inte tänkt på mat. Jag blev chockad. Och om jag ska vara ärlig, så var det en lite skrämmande känsla. Som om det helt plötsligt inte var mina tankar. Som om någon annan tog över dem och pressade ut ordet Mat ur huvudet. Och jag förstod senare att det var jag som hade börjat tänka, och inte ätstörningen.

Jag är så stolt över mig själv, och över er oxå! Det kommer alltid att finnas en plats i mitt hjärta för er och ni vet inte hur mycket ni gör genom att bara finnas! Tack!!