Samba tonight!
Folk har alltid sett mig som tjejen med det bästa självförtroendet och jag trodde oxå att jag hade det. På något sett så blir man vad folk gör en till. Om människor går omkring och säger att du är snäll, så applicerars den bilden på dig. Du = snäll? För snäll är inget givet, det är inget materiellt, utan en form utav känslan man tillför andra. Jag är kanske helt ute och cyklar nu ...
I alla fall, om folk går omkring och säger att jag är en person med bra självförtroende, så tror jag till sist det oxå, vare sig jag egentligen har det eller inte ...
Jag märker idag att jag inte alls har ett så bra självförtroende och förmodligen inte hade det då heller, när jag trodde att jag hade det. Jag tror att första tecknet på ett dåligt självförtroende är när man inte kan ta emot komplimanger. Man gör typ ett skämt av det, eller bortförklarar sig. "Vad vackert ditt hår är idag". "ÄÄsch har inte tvättat det på flera dagar, ser bara risigt ut". och så vidare, och så vidare ... Jag har börjat lära mig att säga tack när jag får en komplimang, istället för att bli generad. Jag har även börjat ge andra människor i min omgivning komplimanger, något som jag tidigare aldrig gjort. Jag vill behandla andra så som jag själv vill att de ska behandla mig. Jag vill höra fina saker om mig. Har jag ansträngt mig för att göra någonting, så vill jag få någon slags bekräftelse, om inte från andra så från mig själv. Jag ska börja uppskatta de små sakerna jag gör. Varje lång resa börjar med ett enda steg, och vi måste börja våga. Våga vara oss själva, och sluta försöka vara någon annan. Genom att jämföra oss med andra hela tiden, både utseende och prestationer, så försöker vi att ändra på oss.
En till sak jag lagt märke till ibland. När jag följer mitt matschema och min träning och mina promenader, så är jag egentligen inte påväg ut ut sjukdomen. Jag gnuggar bara fast den ännu mer. Detta kallar vi förståss för bra perioder, men det är endast när vi släpper kontrollen och slutar tänka på mat och motion som vi egentligen börjar bli friska. När vi lär oss att äta för att vi är hungriga och vågar äta tills vi blir mätta (på riktigt mätta), det är endast då vi kan säga att vi är på väg att bli friska. Men blir en bulimiker någonsin frisk? Kommer vi någonsin att verkligen tycka om oss själva? Eller kommer vi bara att tycka om personen vi kan komma att bli?
Har haft en hemsk mensvärk hela natten och är trött och hängig idag. Lite deprimerad, vill hetsäta, men idag är ingen bra dag för sånt. Jag orkar helt enkelt inte göra så mot mig själv längre.
Har varit på en promenad och ska strax till mormor en stund. Hos henne är det lungt och skönt. Men ibland är jag även rädd för att hon ska säga att jag gått upp i vikt ... Och det hemskaste är att hon skulle inte säga det för att såra mig, utan för att hon är ärlig. Senare ska jag fika med en kompis som varit i Amsterdam, och ikväll kl 8 så dansar vi samba =)
Ska även förbi K efter träningen, saknat honom massor. Ha en underbar dag, Kram på er alla!
I alla fall, om folk går omkring och säger att jag är en person med bra självförtroende, så tror jag till sist det oxå, vare sig jag egentligen har det eller inte ...
Jag märker idag att jag inte alls har ett så bra självförtroende och förmodligen inte hade det då heller, när jag trodde att jag hade det. Jag tror att första tecknet på ett dåligt självförtroende är när man inte kan ta emot komplimanger. Man gör typ ett skämt av det, eller bortförklarar sig. "Vad vackert ditt hår är idag". "ÄÄsch har inte tvättat det på flera dagar, ser bara risigt ut". och så vidare, och så vidare ... Jag har börjat lära mig att säga tack när jag får en komplimang, istället för att bli generad. Jag har även börjat ge andra människor i min omgivning komplimanger, något som jag tidigare aldrig gjort. Jag vill behandla andra så som jag själv vill att de ska behandla mig. Jag vill höra fina saker om mig. Har jag ansträngt mig för att göra någonting, så vill jag få någon slags bekräftelse, om inte från andra så från mig själv. Jag ska börja uppskatta de små sakerna jag gör. Varje lång resa börjar med ett enda steg, och vi måste börja våga. Våga vara oss själva, och sluta försöka vara någon annan. Genom att jämföra oss med andra hela tiden, både utseende och prestationer, så försöker vi att ändra på oss.
En till sak jag lagt märke till ibland. När jag följer mitt matschema och min träning och mina promenader, så är jag egentligen inte påväg ut ut sjukdomen. Jag gnuggar bara fast den ännu mer. Detta kallar vi förståss för bra perioder, men det är endast när vi släpper kontrollen och slutar tänka på mat och motion som vi egentligen börjar bli friska. När vi lär oss att äta för att vi är hungriga och vågar äta tills vi blir mätta (på riktigt mätta), det är endast då vi kan säga att vi är på väg att bli friska. Men blir en bulimiker någonsin frisk? Kommer vi någonsin att verkligen tycka om oss själva? Eller kommer vi bara att tycka om personen vi kan komma att bli?
Har haft en hemsk mensvärk hela natten och är trött och hängig idag. Lite deprimerad, vill hetsäta, men idag är ingen bra dag för sånt. Jag orkar helt enkelt inte göra så mot mig själv längre.
Har varit på en promenad och ska strax till mormor en stund. Hos henne är det lungt och skönt. Men ibland är jag även rädd för att hon ska säga att jag gått upp i vikt ... Och det hemskaste är att hon skulle inte säga det för att såra mig, utan för att hon är ärlig. Senare ska jag fika med en kompis som varit i Amsterdam, och ikväll kl 8 så dansar vi samba =)
Ska även förbi K efter träningen, saknat honom massor. Ha en underbar dag, Kram på er alla!
Kommentarer
Postat av: lisa
fy faan var bra du skriver rent ut sagt. klockrent.
det är verkligen så som du beskriver.
har också försökt börjat ge andra komplimanger och går in för att behandla andra så som jag själv vill bli behandlad liksom...
får man fråga din vikt? har den pendalt mkt eftersom du var rädd för en kommentar från mormor?! du behöver givetvis inte svara, bara nyfiken.
vet iaf hur de känns om fallet är så.
kramar
tack för en fin blogg
Postat av: Marie
Tack tack tack! Jag behöver folk som säger till mig att jag gör fel och att jag skadar mig själv. Jag håller alla mina tummar för att du ska bli bättre också!
Trackback
