Saphary

Jag blir ibland trött på mig själv. Jag är för snäll mot andra och jag förväntar mig detsamma tillbaka. Men jag är rädd för att säga vad jag vill ha. Det är lättare att tiga. Jag orkar inte tjaffsa och bråka med folk jag älskar. Jag har nu i två veckor hjälpt K med flytten och att fixa i hans lägenhet. Han jobbar, spelar fotboll och är så klart väldigt trött när han kommer hem, där mer jobb väntar. Jag försöker att inte vara jobbig, eller reta upp honom i onödan, men han blir ändå så lätt irriterad. Jag står honom närmast. Men varför väljer man att ta ut all sin ilska på de som står en närmast?

Vårt förhållande ska inte bli en rutin för oss, jag ska inte ta det för givet. Men vi är två i detta, jag är inte ensam. Båda två behöver jobba på sina svaga sidor och den andra personen behöver hjälpa till. När två blir en. Jag vill inte vara den som ska fixa allting medan du tar avstånd och förväntar dig att jag ska göra det. Jag förtjänar att bli behandlad bättre. Imorgon finns jag kanske inte. Imorgon finns kanske du inte. Vi finns kanske inte. Så varför inte försöka göra varje dag något att minnas? Varför inte försöka förgylla varandras liv så gott vi kan? Varför inte bara älska ...