Saphary

Hejsan!

Det är så länge sen jag skrev här, och jag har saknat det massor.  Jag har saknat er och era liv och jag har saknat ett ställe att få skriva av mig på. Det finns flera anledningar till varför jag slutat skriva.

De flesta i min omgivning vet om min ÄS och jag får allt stöd jag behöver från dem. Jag trycker inte ner mina känslor, jag säger emot när det inte passar och jag vågar visa att även jag är ledsen. Jag är mänsklig och jag har känslor och jag gör fel. Jag är inte perfekt och jag vågar visa det oxå. Den andra anledningen handlar om att jag mår så mycket bättre. Behandlingen går framåt och jag är glad. Jag ler, jag skrattar, och rätt ofta så tycker jag om mig själv och min kropp. Ja, jag kan till och med tycka att jag ser väldigt bra ut. Det känns alldeles underbart att äntligen få vara JAG. Och av denna anledningen så har jag slutat dela med mig till er. Jag vet själv att när jag mådde som värst, så ville jag inte läsa om personer som det gick så himla bra för. Jag ville inte läsa om deras "gör-så-här-så-blir-du-frisk-metoder". Alla har sitt sätt att ta itu med sina problem. Alla har sitt sätt att bli fria från ätstörningen.

Jag har blivit så otroligt klok med ätstörningen och under min behandlingstid. Jag har lärt mig att visa medlidande för andra. Jag har lärt mig att förstå andas problem och att alla har sitt sätt att handskas med dem.

Jag hoppas att jag kommer känna motivation att fortsätta skriva då och då. Jag går fortfarande på behandling en gång i veckan, jag har en bit kvar att gå. Men jag är fri från det värsta och det viktigaste av allt; jag äter normalt, lagom och regelbundet!

Det finns en speciell person som jag för alltid kommer att vara tacksam. Denna underbara tjej fick mig att inse att jag behövde söka hjälp. Hon kanske inte känner att hon gjorde mycket, men för mig betydde det mest. Lisa, jag står i evig skuld till dig. Det känns som om du varit den som räddat mig. Tack min ängel!

Till andra Äs-flickor som jag oxå höll kontakten med, är jag oxå väldigt tacksam för allt stöd jag fått. Vi kan, Vi kan, Vi kan!

Möte på Äs-mottagningen imorgon igen. Tror att vi bestämde sist att det skulle bli min sista vägning. Sen ska jag bara vägas då och då. Meningen var att jag skulle se att vikten flyttas lite grann och inte skjuter i höjden efter en måltid eller efter lite godis. Än så länge så har vikten varit stadig och inte rört sig mer än 0,2kg ner, men imorgon så tror jag att det kommer visa upp. Jag har slarvat lite med maten, eller inte slarvat, utan bara ätit som normala människor. Ibland lite lite, ibland lite mer och ibland oregelbundet. Och dessutom så har jag min mens, vilket kan påverka vikten. Men det är inget jag tänkt på förens nu när det börjar närma sig. Jag vet inte hur min reaktion kommer att bli och om det kommer att leda till mindre mat och mer träning, men det återstår att se. Vad jag däremot vet, är att jag fortfarande är jag, och det räcker för mig!

Från och med imorgon så inför jag en ny regel hos mig. Jag ska sluta äta alla mina mål framför datan. Jag gör detta varje dag och alla mål som jag äter själv äts framför datorn. Hemskt. Vill inte förknippa datoranvändandet med mat. Mat ska intas i köket eller i ett annat rum utan störningsmoment, som Tv, data, musik osv. Hur gör ni andra?

Skulle egentligen på 1,5h massage idag. Det var K's födelsedagspresent till mig i somras som jag varit så dålig på att boka in. Hur som helst så ringde de mig igår och sa att personen som skulle ha hand om mig är sjuk och jag fick boka nytt datum. Snyft. Så jag åker in och jobbar idag istället. Jobbet innebär väldigt konstiga mattider för mig, då vi har paus var 2:a timme. Men det är en utmaning som jag klarar mycket bättre nu än förr. Det roligaste med att bli frisk måste ju vara alla de sakerna som man nu klarar äv mycket lättare än förr. Att man inte får panik så fort ens planer ändras, utan att man snabbt kan omplanera sin dag. Hade det varit gamla N som pratat och fått sin massage avbokad, ja då hade jag tänkt att de avbokade för att de inte ville ta på mig. Men men, nu vet jag mycket bättre. Det som var svårt förr, inser jag nu bara var en liten bagatell, som nu är väldigt lätt att klara av.

Kramar!

Det känns skönt att vinka ätstörningen längre bort för var dag som går. Det känns skönt att veta med all säkerhet att jag kommer att bli frisk. Att jag är på så god väg och har så mycket stöd från folk omkring mig. Jag är i bra händer, men främst så har jag mig själv att tacka. Det är ju jag som gör jobbet!

---

Har sprungit runt på skolan idag och försökt fixa intyg till praktiken. Fy för de på administrationen som inte verkar veta vad de sysslar med. Har blivit runtskickad hela dagen utan att ha fått något gjort eller påskrivet. Och dit ska jag även imorgon.
Lagar middag till familjen ikväll, mums!

Wow, vilken show igår! Allt gick så bra och jag vet inte sist jag var så glad och så avlappnad och så bekväm i min kropp. Alla var så fina och så taggade. Allt skulle gå så snabbt så det var inte så mycket tid över till att tänka på hur man såg ut. Vill bara lägga upp videon så ni ska få se hur duktig jag var och hur självsäker jag ser ut. Aaaaah!! Efter showen så åkte vi till en av tjejerna och kollade på den 30 min långa videon och jag var fortfarande lika glad efter att ha sett vi´deon två gånger. Vi var alla så fina och så duktiga, alla på sitt sätt. Och att stå och jämföra mig med någon annan, nejnej, jag är bäst så som jag är!

Packar mina grejer för fullt nu. Åker till Göteborg strax. Blir festande och massa mys med en väldigt nära kompis som flyttar utomlands. Tajmningen kunde inte ha varit bättre.

Förutom det så är det väldigt spänt mellan mig och K. Vet inte hur det kommer att sluta. Men jag tar lite tid från hjärnan och glömmer bort att bekymmer och lever istället i min drömvärld. Kramar!!

Jag saknar all inspiration till att skriva. Har tänkt flera gånger "ja idag, idag ska jag skriva något bra", men det har alltid slutat med att jag glömt bort bloggen. Jag vet ng inte riktigt vad jag skulle kunna skriva. Allt går ju som planerat och ätstörningen avlägsnar sig sakta men säkert. Tjock-känslorna kommer allt mer sällan och jag vågar äta allt fler gånger. Jag ligger på samma vikt som jag låg på förra vintern när efedrin och spya var mina närmaste vänner.

Känner mig rätt dum nu i efterhand. Hur kunde jag låta det gå så långt? Hur kunde jag vilja förstöra min kropp och oroa mina nära omkring mig? Bulimi måste vara det mest ego som jag gjort. Trott att världen kretsar kring mig, att alla tittar och bryr sig om mig, att alla dömer mig, att jag är centrum för allas värld. Puuuuh, tur att det inte är så.

Jag vet så mycket bättre än att göra om det jag gjort, men jag kan inte sluta tänka på en sak. Att bli sjuk var en omedveten process. Jag var väl medveten om att det inte var bra för mig att göra och tänka i vissa banor, men jag trodde aldrig att det skulle gå så långt som det gick. Tänk om jag om 2 år skulle börja gå mot samma sak, utan att förstå det, och hamna på samma ställe som jag varit på innan? Många får ju återfall. Jag hoppas bara att jag lärt mig en läxa och att jag aldrig kommer att hata mig själv så mycket att jag kommer tillåta mig själv att skada min kropp på det sätt jag gjort. Man lär sig av sina misstag, är det inte så?

Hej,

Jag vet inte vad jag ska skriva, vill nog bara skriva av mig lite. Igår på träningen så bestämde vi att jag skulle ge bikinishowen en chans till nästa helg. Jag ska till mig tränare och testa lite sambabikinis och se hur det känns och om jag vill. Jag har verkligen valt fel sport att syssla med, det vet jag. Målet men showuppvisningarna är att man efter ett tag ska dansa i en sambabikini. Jag vet inte vad jag känner. Det jag vet är att jag gick och la mig igår stressad och fylld med oro. Jag hade behövt kura ihop mig och gråta ut men jag försökte tänka bra tankar. Imorse vaknade jag ungefär på samma sätt. Men jag ska nog kunna vända dagen till lite bättre.

Och om den här oron och stressen har med sambauppvisningen att göra, ja då får jag helt enkelt hoppa över bikinishowen och göra show med mer kläder på. Ska prata med min behandlare om det. För jag vill egentligen inte låta sjukdomen stå i vägen för någonting som jag vill göra.

Tandläkaren snart. Inte varit där på kanske 2 år, men går nog bra. Sen åker jag till skolan och lämnar in tentan (jippy), och sen en sen lunch med mamma i stan. Önska att jag slapp äta alls idag. Men men det är visst inget alternativ för mig!

Har precis varit och träffat en av Malmös nattklubbsarrangörer och fixat en dansuppvisning för dansgruppen. Känns skönt att få igenom ett projekt som man kämpat lite med. Känner mig lite som en businesskvinna i en svart kostym och portfölj.. Snacka om att leva in sig i rollen =)

Jag ska gå lägga mig nu så jag får sova ikapp alla missade timmar. Får bli mina nya rutin att sova tidigt. Vet inte varför jag sitter och glor in i skärmen och letar runt på nätet efter något roligt att spendera mina timmar på. Sova är så mycket bättre ju.

Godnatt!

Jag var väldigt orolig innan jag ställde mig på vågen. Min behandlare sa att alla tjejer har en pendelvikt, bått kilo upp eller ner i månaden, beroende på menstruationen. Jag visste detta, men jag fortsatte att tänka 'tääänk så har jag gått upp'.

Ställde mig på vågen och den visade precis som förra gången.  Exakt, exakt, exakt. Gissa om jag var glad? Jag tror att vägningen kommer att vara bra för mig. Jag kommer att inse att det inte spelar någon roll om man äter lite si sådär ibland. Kroppen reglerar det mesta. Och jag kan fortfarande äta lite onyttigt då och då utan att något händer med vikten. Visst hade jag tur idag, men nästa tisdag när det är dags för vägning igen, kanske det blir andra tankar. Men mer om det då.

Vi pratade om mina mål och hur det såg ut och hur det funkade. Hon var nöjd över mina resultat och jag lovade att fortsätta även denna vecka. Nästa vecka när vi ses ska vi prata om hur jag ska "överleva" två veckors uppehåll efter skolan innan min praktik i februari börjar.

Hittade denna länk på Mollys blogg:

http://www2.unt.se/avd/1,,MC=16-AV_ID=851233,00.html

Handlar om att fler unga tjejer dör i anorexi

---

Har precis avslutat frukost och ska snart sätta igång med hemtentan. Lite stressad är jag för att jag känner mig lite osäker på om jag kommer fixa tentan, men jag får hålla hoppet uppe. Jag vet att det bara är min dåliga självkänsla som inte låter mig tro att jag kommer lyckas. Jag har ju klarat mig alla de andra gångerna.

Idag så blir det ätstörningsmottagningen och vägning, så klart. Blandade känslor där. Rädd för viktuppgång. Önskar att jag fick väga mig innan frukosten, men det går ju inte. Skriver mer sen!

Jag kommer ihåg när jag var som mest fast i sjukdomen. Började jag dåligt en dag så gick alla andra dagar lika illa. Började jag måndagen utan kontroll (dvs. utan mat- och träningsplanering) så kunde jag skita i hela veckan och bara ligga hemma och gråta. 'På måndag börjar jag', tänkte jag alltid. Sen så började jag klara mig fler dagar irad, ibland till onsdag eller torsdag och sen var det 'skit samma'.

Men nu klarar jag mig bättre. Och detta handlar inte om att inte äta planerat, utan för att jag har börjat lägga till så många fler livsmedel i mig okej-mat-lista. Min mat bestod enbart av grönsaker, frukt och keso innan, och kanske lite kyckling eller kräftor. Stektes ofta i en wokpanna och åts till lunch och middag.Till frukost blev det keso med frukt. Té dracks i mängder för att jaga bort hungern och fylla ut magen. Dessutom så var jag fast i att té var såååå hälsosamt, så att jag kunde dricka 4-5 liter. Hur som helst så var det tråkigt och det var inte konstigt att det slog över så ofta. För så fort jag tog något som inte ingick i denna listan, så var min dag förstörd. Omöjligt att äta med familjen eller vännerna. Omöjligt att vara social eller att vara hemifrån i nån timme i rad. Jag vågade helt enkelt inte.

Nu vågar jag äta mer. Dock finns det fortfarande vissa saker som jag inte klarar av. Fettig mat görs aldrig. Mat som innehåller grädde, kokosmjölt, smör, creme fraiche, mjölk osv äts aldrig. Sås till maten är bannlyst. Dock får jag ändå i min fett via fisk, nötter, olivolja till stekning och avocado. Och bara detta är ett stort framsteg. För ett halvår sen så hade jag skrattat åt mig själv om jag visste att jag skulle börja äta dessa "förbjudna livsmedel".

Kolhydrater finns oxå till varje måltid, även om det inte är hela portioner. Snabbmat har alltid varit förbjuden. Godis eller kakor var strikt förbjudet innan, men nu klarar jag det i relativa mängder utan att få panik.

Jag ville egentligen skriva om hur man går vidare efter en kväll med godis och kakor. Mitt nya tankesätt har hjälpt mig mycket, och likaså behandlingen på mottagningen. Jag började förlåta mig själv. Jag accepterade att det gick åt skogen en dag, men varför skulle det då göra det alla andra dagar? Varför skulle jag fortsätta att straffa mig själv idag för något jag gjorde igår? Tänk hur ologiskt det är? Jag bad ju om ursäkt så varför skulle jag fortfarande behandlas illa? Sätt er bästa kompis i denna situation. Om han/hon gjort något illa mot dig och bett om ursäkt och ni bestämmer er för att ge personen en andra chans. Hur dumt skulle det inte varit om ni nästa dag började bråka med personen igen för något som du förlåtit henne/honom för?

Jag började helt enkelt att behandla mig själv bättre. Jag insåg att jag inte var så speciell, att jag inte var så olik andra. Att jag inte skulle straffas om andra inte skulle sftraffas. Att min kropp inte fungerade på något speciellt sätt utan fungerade precis som alla andras. Att jag inte alls behövde vara smal för att någon skulle märka mig. Att det räckte med att vara mig själv. Jag förlät mig själv för allt jag gjort och accepterade faktum att det var som det var. Livet blir inte bättre om jag går ner 5 eller 10 kg. Ingen kommer tycka om mig mer och jag kommer bara att oroa alla omkring mig.

Ta hand om er och förlåt er själva!